Jag ska strax lämna min lägenhet och bege mig mot hornstullsstrand och Bio Rio.
Jajamensan, vi ska titta på den där filmen som vi slet med hela sommaren.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur vida jag är mest livrädd eller mest spänd… Kanske är det ungefär fifty fifty.

Mest av allt känns det kanske rätt bra att det faktiskt blev någonting, även om jag såklart har vetat det hela tiden, så känns det fint att det är konkret. Det är lite svårt att förklara… Men att det liksom blev någonting av alla de där ohutligt tidiga mornarna, de där stekheta dagarna ute i solen med höstkläder eller alla de där festivalbiljetterna som aldrig fick användas (sammanlagt måste det ha varit ett par stycken, om man räknar ihop oss alla tjugotre)

Vad bra jag är på att få saker att låta fullkomligt miserabla, men så vet ni ju att det inte var. Ni har ju redan fått höra tusen miljoner gånger att det var helt fantastiskt, så jag kan rada upp allt det som var jobbigt.

I alla fall så slet vi ju med det här hela sommaren, och visst, vi visste ju att det skulle bli en film av det hela, i någon avlägsen framtid.
Och nu är vi alltså här, mitt i framtiden. Det är läskigt, det skulle inte gå såhär fort. Men det gjorde det.

Nu ska jag borsta mina tänder. Och ni får ursäkta det lite förvirrade inlägget, jag är inte riktigt vaken än…

Etiketter:film, pepp, rädd, sommar, Tusen gånger starkare

Sen så var det ju slutfest igår.
Det var fint, mest sorgligt, men hur skulle det kunna vara något annat?
Och ändå… Fast än jag nog faktiskt fällde en liten tår (säg inget till någon! Jag är en stålman, stålmän gråter inte.) så förstår jag inte riktigt att det är slut. Det är mest bara ord. Det är slut nu. Nu är det slut. Slut det nu är. Är nu det slut. Un rä ted tuls. Det är mest bara bokstäver.
Jag tror inte att jag på allvar kommer att inse faktumet fören på måndag… När jag istället för att halvspringa ner till värmdö-bussarna kommer att ta rulltrappan (antagligen också halvspringandes) upp till Götgatan. När jag istället för att komma till studion och bli hetsad till att byta om så fort som möjligt, kommer att trava in på Södra Latin och förvirrat försöka lokalisera mitt klassrum. Då kommer jag att förstå. Kanske.

Och jag vill igen säga att jag älskar er, alla. Tack för att ni gjorde min sommar.

Etiketter:depp, saknad, sommar, Tusen gånger starkare

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu…
Å ena sidan känner jag ingenting. Inte på det där känslolösa sättet, inte som i att jag inte bryr mig, utan bara verkligen som i Ingenting. Tomt.
Har ni sett Hitta Nemo? Ni vet i slutet, när Marwin tror att Nemo är död och lämnar Doris och Doris faller tillbaka i sin totala förvirring eftersom Marwin var hennes fasta punkt. Lite så känns det.
Å andra sidan är det ju så många känslor att det nästan inte får plats i mig. Till stor del är det såklart glädje, eftersom vi faktiskt gjorde det, vi knåpade ihop en hel film, och det är det ju inte alla som har gjort.
Men det är svårt att fokusera på det just nu. Just nu är det väldigt mycket lättare att fokusera på att alla de här människorna som har gjort min sommar till den allra bästa någonsin helt plötsligt bara ska försvinna ur mitt liv. Det känns konstigt. Så väldigt väldigt konstigt. Och fel.

Men det vore väl konstigt om jag inte var ledsen? Om jag bara hade traskat ifrån studion med ett glatt leende och ett litet käckt Tjinixen (framförallt vore det konstigt om jag helt plötsligt började säga tjinixen…)
Jag är alltså inte helt kallhjärtad. Och det är väl bra att veta det.
Även om den är en halvdan tröst.

Men i morgon är det slutfest. och det blir ju kul. Det är ju bra. Vi fokuserar på det istället.

Men ni ska i alla fall veta att jag kommer att sakna er, allihopa, varenda en av er. Så otroligt mycket att det inte finns något ord som är tillräckligt stort för att beskriva det. Det ska ni veta.

Puss Hej Ses

Etiketter:depp, jobb, saknad, Tusen gånger starkare

På jobbet.
Fanny frågar mig glatt hur man är när man är pretentiös. Hon håller på att skriva ett blogginlägg om hur hon ska bli efter att hon börjat använda uttrycket PK.
Jag tittar på hennes glittriga ansikte och svarar slutligen.
“man är så som du inte är”

Hon är gullig hon ska ni veta.

Och annars då sitter vi och tittar på Blues brothers. Det är ett prima jobb det här förstår ni.

Etiketter:citat, Fanny, jobb, Tusen gånger starkare

Världens längst dag idag. Verkligen, världens längsta. Ni förstår inte längden på den här dagen, enorm var den, längden, dagen. Enormt lång.

Det började med att jag gick upp kvart i sex för att sen vara vis Slussen tio i sju. Vi skulle ju nämligen till studion för första gången, så det blev röda stora bussen till Orminge.
Och studion var mycket fin, varm som fan dock, men det är smällar man får ta. Annars fanns det inget nämnvärt att klaga på… Det fanns mysiga soffor och braiga VHS-filmer.
Vi jobbade på i alla fall, från åtta till sju. Det är länge. När man har jobbat så väldigt väldigt länge så är man trött, och när man är trött så vill man att den röda stora bussen ska komma till Orminge och hämta hem än.
Det gjorde den inte.
Någon hade begått något litet misstag och inte insätt att bussen slutade gå långt innan halv åtta, då vi var ombytta och stod på busshållplatsen, i regnet. Det visste ju inte vi dock, jag och mina kära kollegor, så vi stod där. Länge. I regnet.
Efter en halvtimme ungefär ringer i alla fall någon smart jävel till sl och frågar varför bussen som ska ta oss hem aldrig kommer? Och så får vi reda på att bussen inte går länge. Nästa kommer klockan 06:45 i morgon bitti… Det är kallt, det är regnigt och det är hemskt. Och jag är ungefär fem år och mest bara kvider mellan hackande tänder att NÅGON MÅSTE FIXA NÅGOT!

Tillslut kom i alla fall denna någon, även kallad Sara Sjöö, mycket kär producent. Hon fixade taxisar (nu kanske det inte heter taxisar… utan något annat, men jag kan med min nerkylda hjärna verkligen inte komma på vad det skulle kunna vara) och jag är hemma klockan nio.

Så nu sitter jag i mitt rum, dricker te och försöker desperat att tina upp mina förfrusna tår. Tror att jag ska titta på några Vänner-avsnitt också, det känns som om jag förtjänar det.

Etiketter:frysa, jobb, regn, Tusen gånger starkare

God morgon älsklingar! Det är en bra dag idag tror jag, det känns som det, och på något sätt så är det ju så att om man tror att det ska bli en bra dag, så blir det oftast det. Det handlar väl om inställning. Och just idag så borde det bli en bra dag.

Om sissådär en 20 minuter så ska jag åka iväg till söder för att dansa mig igenom dagen (och någon annan liten scen också, men på något vis låter “gå mig igenom dagen” inte riktigt lika käckt och glatt…). Det är bara 18 dagar kvar nu, 13 inspelningsdagar. Det känns så himla konstigt! Att evigheten tar slut liksom, för det känndes ju verkligen som en evighet när vi började. Hela sommaren, det är ju hur långt som helst.
Men så är det helt plötsligt bara tre veckor kvar, hur gick det till?
Det kommer att kännas så fruktansvärt konstigt att inte träffa alla de här människorna varje dag… Vi har väl liksom växt in i varandra lite grann, som det ju lätt blir när man umgås så nära varandra under en så pass lång tid. Men nu, eller om tre veckor, så slits vi isär, det är inte riktigt okej tycker jag.
Men det är fortfarande tre veckor, vi får se till att det blir riktigt jävla bra veckor.

Varför kan jag inte skriva om filmen utan att bli såhär fruktansvärt blödig? Det är ju hemskt. Men men, nu ska jag borsta tänderna. Puss hej ses.

Etiketter:jobb, känslor, kärlek, människor, tid, Tusen gånger starkare

Hej hopp, nu sitter jag på jobbet och väntar på att någon ska säga “tystnad för repetition” inte för att det är någon allt för stor brådska, jag sitter gärna här och gör ingenting medan alla stressade människor springer runt och gör hur mycket saker som helst. Det är det som är så bra med att vara skådespelare, man gör så himla lite, innan kameran sätts igång alltså.
Fast idag så ska jag mest bara sitta och äta (vi filmar i matsalen, det är inte så att de bara har placerat mig i ett rum och sagt “du är ju inte med så mycket i den här scenen, så du får sitta här och äta istället” varför de nu skulle säga det… Jag är trött), så jag kommer väl inte göra så mycket framför kameran heller, men det är rätt lungt.
Det blir en slapp dag för Lindqvist. Men hon trivs, det är nämligen bra att ha såna dagar då och då också.
Och nu ska vi filma så iphonen måste bort, Mira har nämligen ingen iphone, stackars sate.

Etiketter:jobb, mat, Tusen gånger starkare

Nu har det kommit upp en liten teaser på tusengångerstarkare.se, alltså ett litet smakprov ur filmen. Och jag inser att jag kommer aldrig att kunna se den här filmen. Aldrig. Jag kommer att dö. Och nej det handlar inte om att jag nu har förstått vilken fruktansvärd skådespelare jag är (jag är en fantastisk skådespelare, ingen tvekan om den saken) Nej det handlar om något helt annat; jag ser denna teaser och inser hur förjävlig jag ser ut i håret! Fruktansvärd. Och detta är alltså den bild som svenska folket ska få av mig, Tjejen med bajskorvhåret, det är ju inte alls så jag vill bli ihågkommen.

Så jag säger nu detta till alla er som faktiskt hade tänkt se den lilla filmen Tusen gånger starkare, eller i alla fall hade tänkt titta på teasern; Jag har egentligen fantastiskt hår, det har bara en väldigt jobbig längd just nu, luggen är på tok för lång och ja jag vet, det hår mina ögon att se pyttesmå ut. Men jag ber er, se förbi det fula håret.

Förutom problemet med mitt hår (eller om problemet ligger i min ytlighet…) så går det prima med inspelningen. Vi har nu på pricken fyra veckor kvar, det känns lite märkligt, att det är så lite tid kvar alltså. Fast fyra veckor är kanske inte så lite, egentligen. Det är bara det att de här fyra veckorna, eller vad det nu är, som redan har passerat har gått så jävla fort. Och även om det just nu känns som en halv evighet tills det ska ta slut, så har jag en känsla av att det kommer att gå förvånansvärt fort, det gör ju oftast det.

Tiden är märklig på det sättet, den rör sig alltid på sitt eget sätt, hur mycket vi än försöker tämja den. Tiden gör alltid som den vill, och nästan aldrig som man själv vill. Och den här sommaren undrar jag ifall den inte har rört sig i dubbelt tempo, för helt plötsligt så är det ju nu den första augusti… Och jag undrar lite hur det gick till egentligen. För det känns ju så oerhört nyss som jag träffade alla de här människorna, som jag nu har spenderat hela mitt sommarlov med och var minst och blygast i hela världen. Även om alla andra säger att jag bara var sur och verkade allmänt läskig, men det är sån jag är när jag är blyg. Ganska osmidigt på något vis.

Och nu är det alltså bara fyra veckor kvar, som tur är vet jag att det är fyra fantastiskt fina veckor. Det måste det ju bli.

Etiketter:film, glad, Hår, jobb, människor, sommar, tid, Tusen gånger starkare

Hej små vänner, nu är helgen slut.
I morgon är det måndag igen… Jobb alltså, och massor av repliker insåg jag lite för sent idag, men det löser sig. Jag kan ju alltid plugga på tunnelbanan. Dessutom lär ju inte scenen tas i ett enda svep, så det är nog lugnt.
En scen tas ju oftast i olika smådelar, alltså behöver man inte kunna alla sina repliker på en gång, så man kan dunka in replikerna i hjärnan mellan scenerna. På det sättet kommer man ju i och för sig inte ihåg det man lär sig särskilt länge, men det är ju också så bra med film, att man inte behöver komma ihåg sina repliker! Det räcker med att man vet vad man ska säga just den dagen som man ska säga det. Superduper.
Fast det här vet ni väl redan om antar jag. Det är bara jag min lata jävel som blev mycket glatt överaskad av denna upptäckt när vi började filma. Jag är ju väldigt bra på att skjuta upp tråkiga saker, som att lära mig text. Som när jag provfilmad orkade jag aldrig lära mig replikerna förren kvällen innan, eller på tunnelbanan. Det är sån jag är, tur att jag är så himla bra på att lära mig saker utantill.

Och det här blev ju ett förvirrat inlägg, men klockan är sent och jag är trött. Så puss på er, nu ska jag sova.

Etiketter:film, jobb, provspelning, Tusen gånger starkare

Idag, när vi hade suttit inne i skolan i sex och en halv timme i väntan på att få filma, och vi äntligen kom ut på skolgården och placerades framför kameran så sken Tina upp med hela ansiktet och sa ungefär “Det är fanimig värt det! För det här är det värt att sitta och göra ingenting i sex och en halv timme.”
Och det är sant, det är värt det.
Nu skadar det ju i och för sig inte att väntan är ganska så trevlig… Idag fick vi till exempel prima tårta (eftersom Tina fyllde år) och sällskapet kan man ju inte heller klaga på.
Men ibland kan man ju surna till ändå, när det bara är att sitta ner och vänta, men inte ligga för då förstör man håret… Men kan ju tröttna lite, och då är det bra att faktiskt inse att Ja, det är värt det. Det är kanske det som avgör hur vida man egentligen vill jobba med det här eller inte, om man tycker att det är okej att sitta på en hård träbänk i fyra timmar, för att sen filma i en.

Annars så hade jag min första replik idag! Lilla Mira (min roll) fick både skrika och kasta papper omkrig sig, och det tyckte hon ju om.
Hon tyckte dock lite mindre om att få närbilder på sig med alldeles för lite smink… Men vi hoppas på att redigerarmänniskorna redigerar mig ordentligt.

Och nu så ska jag sova, för just nu är jag verkligen inte tusen gånger starkare.

Förresten så vill jag bara informera er som läser det här på muttaburrasaurus att alla inlägg av det här slaget, alltså om filminspelningen, även skickas till Tusen gånger starkare-bloggen (därför kommer jag nu att vara noggrannare med att hålla jobbet och det privata i olika inlägg) Hur som helst så tycker jag att ni ska titta in där och läsa alla andras versioner av vad vi egentligen har för oss om dagarna.

Och nu ska jag sova, pussånatt

Etiketter:citat, glad, jobb, tänk, trött, Tusen gånger starkare

jag borde nog egentligen verkligen gå och lägga mig nu, eftersom jag måste upp vid sju i morgon. Inte för att det är speciellt eller så, det är ju nämligen den tiden jag hoppar ur sängen om mornarna.
Festligt sommarlov jag har egentligen, jag går upp i ottan och åker till skolan. Och ändå är det ett av de allra bästa sommarlov jag någonsin haft (för att låta blödig och känslosam).
För även om jag klagar ihjäl mig på lång väntan och för stora jeans, så har jag det ju faktiskt mycket bra om dagarna. Jag får ju göra det jag tycker är allra roligast och umgås med några av de allra finaste människorna i det här landet. Och det är ju bra, det är ju så man ska ha det.

Stal den här bilden av Tina

Pirre, jag och Charlie. Bilden blir ju då extra fin om man råkar veta om att Fanny (som höll i kameran) innan bilden togs sa “Tänk att ni tittar på den snyggaste killen/tjejen ni någonsin sätt” Pierrina uppskattar uppenbarligen inte snygga människor.

Apropå Tina förresten, så tycker jag förresten att ni ska titta in i hennes blogg och säga GRATTIS, eftersom hon fyller sexton stora år idag, eller imorron, fast idag, eftersom klockan har hunnit bli efter tolv nu.
I alla fall; Grattis FinaTina!

Etiketter:charlie, Födelsedag, glad, jobb, kärlek, pirre, Tina, Tusen gånger starkare

Nu sitter jag i bilen påväg till landet efter en lång dag av hårt arbete i solen. Skådespelare eller bomullsplockare, det är i stort sätt samma jobb… Fast vi får ju gratis mat och parasoller, och det får kanske inte bomullsplockarna.
Det har varit en bra dag i alla fall, förutom att jag har irriterat mig så in i helvete på statisterna (ett problem bomullsplockaren slipper)

Och nu väntar en lång helg av idel hudvård! Mitt arma ansikte blir helt förstört av att behöva svettas sönder i Eriksdalsskolan…
Men nu så ska jag atackera det med frisk luft och den superfräcka ansiktsmasken som jag fick av mamma nu när hon kom hem från Israel. Oj lång mening… Men i alla fall, en sån helg ska det bli.

Fast först väntar förstås diverse timmar i bilen. Det är då man är glad att man har en iphone förstår ni!

Etiketter:familj, jobb, Norberg, Tusen gånger starkare, utseende

Så gör vi när vi inte orkar skriva. Bra dag. Nu är det helg.

Puss

Etiketter:bilder, glad, jobb, människor, Tusen gånger starkare

Hej hej! Jag ursäktar ödmjukast att ni inte fick höra något om min första filmdag igår. Min ursäkt är att när jag kom hem så var jag så fruktansvärt trött att jag helt enkelt inte orkade blogga.
Det är underligt att det är så himla jobbigt att filma, jag var inte alls beredd på det i alla fall. Kändes lite halvtöntigt sådär “åhhh jag har gått fram och tillbaka i korridorer hela dagen, jag är så tröööööött” Men man är väl mer på helspänn, superaktiv hela tiden liksom.
Så när jag kom hem föll jag mest bara ner i någon sorts dvala och sen så åkte jag ju iväg och firade Ebbas födelsedag, vilket var mycket trevligt på alla sätt och vis. Mycket fin kväll med mycket fint folk.

Men om vi går tillbaka till inspelningen så har jag ju nu ökat min filmerfarenhet med 100% sen igår, eftersom andra dagen alltså är avklarad. Och det är verkligen jätteroligt, och jobbigt, och ibland lite tjatigt… Men mest är det roligt. Och det låter ju jättebarnsligt, men att få se hur det fungerar liksom, det praktiska. Vad gör man om det är sol ena stunden och sen inte är sol längre, aha då kommer det en kille med en jättestor lampa.
Såna saker, det tycker jag är himla spexigt.

Och nu ska jag äta thai-mat och titta på Reservoir dogs. Puss på er

Etiketter:Födelsedag, film, jobb, roligt, trött, Tusen gånger starkare

Idag är ingen vanlig dag ska ni veta. Nej idag är en dag som faktiskt innehåller inte mindre än två ovanligheter.
Den första lilla ovanligheten är att idag börjar vi filma. Om 70 minuter så ska jag sitta i sminket och vara nervös…

Men det är inte så viktigt, den viktiga ovanligheten är att idag fyller världens bästa Ebba ARTON år!
Idag blir hon stor, och det är lite läskigt för jag undrar när vi bestämde att folk fick springa iväg och fylla 18, bli stora på riktigt? Jag tyckte att det fick räcka med att folk började fylla 17…
Men å andra sidan, är det någon som ska bli sådär förbannat stor så är det väl hon, så det är väl okej (ni andra är dock tvungna att dra gränsen vid 17, i alla fall tills jag lyckas komma ikapp)
För Ebba har ju ändå alltid varit den största jag vet, när jag var nio så var hon elva, tillexempel, hon gick i mellanstadiet och var rent förfärligt stor.
Men framförallt har hon alltid varit den som kan säga hur saker egentligen är, som kan säga att Det går över, det är sådär det är att vara 13 eller 14 eller då och då till och med 15, och ja, hon hade ju rätt. Hon hade ju alltid rätt (det är sån hon är förstår ni). Och nu så är jag 16 och lite smartare, lite större, men det känns ändå bra att hon alltid kommer att vara störst.

När jag var 13 så sa jag en gång att hon var som min borttappade storasyster. Och det är hon, även om jag idag kanske inte behöver henne till riktigt samma saker som när jag var 13

Jag älskar henne ska hon veta.
Och nu så får hon rösta och ta körkort!

Gud, jag kan verkligen inte skriva grattis-inlägg utan att det blir pretentiöst och gråtmilt.

Men ni fattar poängen.

Etiketter:Ebba, Födelsedag, film, kärlek, tid, Tusen gånger starkare

Ja, nu var det slut på mysedagarna, på måndag börjar allvaret.
Med filmen alltså, om ni nu inte förstod det, vi börjar filma på måndag. Det är lite läskigt, men mest roligt, såklart.

Vi hade ju då alltså insparksmiddag nu ikväll med alla som överhuvudtaget har något med filmen att göra. Det var mysigt, och här får ni lite bilder snodda utav Fanny

Jocke och Charlie

Gustaf, Charlie och Hjalmar

Allis, Fanny och Tina

Allis och Fanny

Som ni ser har vi alla matchande t-shirtar! Det måste ju vara det absolut bästa med film? Och fikat såklart…

Såhär ser de i alla fall ut;

Framifrån: Tusen gånger starkare

Bakifrån: Allis Lindqvist, Mira.

Jag blev ju alldeles rörd, töntig som jag är. Men det finaste som finns är ju när det läggs ner överdrivet mycket pengar på något egentligen ganska onödigt.

Och jag tror att det följande 40 dagarna kommer att bli mycket bra. De kommer att spenderas med förträffliga människor, och jag för göra det som jag verkligen vill göra och (förhoppningsvis) gör bäst.

Så det blir fint, det blir bra.

Etiketter:jobb, kärlek, kläder, människor, Tusen gånger starkare

Det regnar! Så himla skönt, hejdå tryckande hetta, hej syre.

Jag ska strax ta mitt paraply och traska bort till tunnelbanan, det är en mycket speciell dag idag förstår ni, för idag är det den sista dagen innan vi börjar filma. Så det blir dans idag på förmiddagen, sedan lite repetitioner på eftermiddagen och slutligen en liten insparksfest med hela teamet. Så det blir nog bra.

Annars så var vi med på rapport igår, den du! Inte för att jag säger något eller så, jag står bara och ser glad och dum ut. Men handen på hjärtat är det inte det jag gör bäst?
Det är även en liten liten notis om oss i DN som ni ju kan kika på om ni vill.

Och nu ska jag borsta mina tänder.

Puss puss

Etiketter:jobb, media, regn, Tusen gånger starkare

Det är alldeles för varmt för att skriva givande blogginlägg.
Tråkigt för er säger jag bara… Men solen har sugit ut all min hjärnkapacitet och jag kan dessvärre inte forma meningar. Alltså meningar som någon får ut någonting av att läsa.

Jag kan skriva om hur mycket jag stör mig på toaletter med lågenergilampor. Ni vet såna där lampor som aldrig riktigt börjar lysa, så att man får sitta där och kissa i halvmörker, och sen när man ska tvätta händerna då bestämmer lampjäveln sig för att börja lysa ordenkligt. Som ett hån “hähähähähääää såhär bra kan jag lysa, men det tänker jag inte göra förren du redan är färdig hähähähahahahhehehehe” Tasklampor. Bajslampor.

Större saker än så orkar min hjärna minsann inte bearbeta.
Så tyvärr får ni inte höra om den fräcka presskonferensen jag var på idag med Tusen gånger starkare. Fast ni missar nog inte så mycket, för så himla spännande var det inte. Men man fick gratis mat, och det tycker vi ju om! Det älskar vi ju faktiskt, gratis mat är bäst.

Kanske kommer det intelligentare inlägg till kvällen, när värmen har lagt sig. Eller så gör det inte det… Jag låter er leva i ovisshet mina kära små läsare, som jag förresten måste passa på att säga att jag tycker hemskt mycket om!
Ni ska veta det att jag är närmast rörd över att ni orkar ta er in på denna ganska ointressanta lilla blogg. Speciellt ni som troget kommer hit även nu när det är sommar och sol, jag blir mycket glad, det ska ni veta, mycket mycket glad.
Nästan gladare än vad jag blir över gratis mat.

Etiketter:bloggen, mat, sol, sommar, Tusen gånger starkare, varmt

Det är så jävla varmt… Och jag vet att man egentligen inte får klaga på det när vi bara har det såhär typ en månad om året, men jag dör. Fast det är väl egentligen inte vädrets fel, det är för att jag utnyttjar vädret på helt fel sätt. För när det är såhär varmt så ska man ju egentligen bara ligga helt stilla på en strand och då och då rulla ner i vattnet. Istället jobbar jag ju då, i alldeles för instängda miljöer med alldeles för lite luft och alldeles för många människor. FEL FEL FEL. Plus att jag dricker för lite, men det är bara mitt fel.
Så nu sitter jag här med en blöt handduk på huvudet (höjden av töntighet?) och tycker synd om mig själv. Men jag kan ju faktiskt skylla på att jag är rödhårig, inget pigment vet ni, solen gå bara rakt in och POFF solsting! Vi säger att det är så… Det känns bra.

Men det har inte bara varit en hemsk och varm och jobbig dag, det har varit en ganska fin och varm dag med.
Dessutom var det här dagen när kameran fick följa med till jobbet, och då blir ni väl glada va? Klart att ni blir.

Fanny och Tina, som jag ska gå i samma klass som i höst, inte Fanny alltså, Tina. Fanny är nämligen pytteliten och ska börja i nian.

Happy i bakgrunden, superglad Julia (som jag också ska gå i samma klass som) och Julian.

Fina Jocke (i ofokus, men det är tufft) han kommer inte från Stockholm förstår ni.

Tina, Sara och Happy

Mohammed

Leo och Gustaf

Julia

Vi hade långrast och jag var supercool och badade.

Julian (som inte var supercool och alltså inte badade, tönt) och Hjalmar och Julia, som naturligtvis var supercoola och badade. Och jag måste säga att det verkligen är supercoolt att överanvända ordet supercoolt.

Näeee, snygga par tycker vi inte om, därför fotas de i motljus. Men det funkade ju inte… Hjalmar och Happy

Och sist men inte minst Julia, igen.

Och nu tror jag att det är dags att gå och blöta handduken igen… Tingtjong

Etiketter:bada, bilder, jobb, människor, sol, Tusen gånger starkare

Hej hopp! Jag är nu hemma från den allra första jobbdagen, och gud vad roligt det var! Verkligen jätteroligt. Alla var snälla och roliga, eller inte alla kanske, men helhetsbilden var bra. Och det är ju hur som helst det som räknas i början.

Vi dansade på förmiddagen och jag insåg att jag är sjukt stel. Jag som brukade kunna böja mig som en godisorm (ni vet, de där sladriga geléormarna) nu känner jag mig mer som… Ja, en godisorm som någon slängde bakom soffan och som man hittar efter ett halvår. Stel alltså, och lite dammig. Men det där ska nog ordna sig.

På eftermiddagen läste vi manus, nya manus, det gjorde mig också mycket glad, eftersom jag nu har betydligt fler repliker. Okej, de är fortfarande inte många, men fler.
Framför allt var det en replik som gjorde att jag kände att Jo, vi har nog en del gemensamt jag och den här tjejen ändå (jag är Mira):

(De pratar om Afrika och att det är jobbigt och dåligt där, typ)

Hilda: Det ör helt jävla galet alltihop, tur att det är så långt bort,

Selma: Ja verkligen.

Mira: Men det är ju inte så långt bort för dom.

Smart tjej säger jag bara. Men det är ju så typiskt mig, att tro att jag har kommit på något supersmart, och så säger jag det och sen går jag egenom vad jag egentligen sa och.. vafan? Typ den.

Etiketter:dans, dum, film, glad, människor, Tusen gånger starkare