Gled hem från skolan och var sådär broken som man bara kan vara när man såg ut såhär kvällen innan:

Det var för visso en vansinnigt rolig kväll (och jag kände mig fövånansvärt nog så jävla snygg… Lite märkligt.) men det tog emot att gå upp och ha historia på morgonen…

Tyckte i alla fall himla synd om mig själv och bestämde mig för att göra vad varje kvinna i min situation skulle ha gjort.

Jag bakade kakor!

Så himla värt.

Jag har så vansinnigt lite på hjärtat.

Fast alltså inte på ett dåligt sätt eller så. Ska nog gå och sova.

I morgon är det fredag. Och valborg. Sen blir det vår.

Idag har jag ätit jordgubbar från Tensta och konsumerat finkultur.

Det var soft.

Jag är trött. Orkar inte skriva många ord.

Gud vad ledsna ni blir.

Jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Idag har jag varit i skolan i 8 och en halv timme, och då hade jag ändå behövt stanna längre egentligen. Jag hade glömt hur jobbigt det är att repa såhär intensivt! Det är ju kul, såklart, men jobbigt som attan.

Jag vill bara få äta och sova.

Och ja, roligt blogginlägg, verkligen. Men det är smällar man får ta. Eller som ni får ta. Jag vet inte riktigt.

Livet är ganska fint annars förresten, bara så att ni vet alltså. I det stora hela eller hur man nu säger. Det går ganska så bra, jag är ganska så glad. Bara så att ni vet alltså.

Skriva kan jag däremot uppenbarligen inte göra. Men det gör inte så mycket, det är nästan vår. Verkligheten håller på att falla på plats.

Och jag är inte ens kryptisk med flit. Bara glad, trött och hungrig. Relativt glad, det kunde vara ännu bättre.
Och nu orkar jag inte med mig själv. Så hej då.

Jag har ont i huvudet.

Jag har varit i Sickla. Den du!

Jag har bowlat. Det var… X antal år sedan, ja. Jag hade inte blivit bättre, nej.
Beviset kan få vara ett den enda striken jag gjorde råkade jag göra när det var Andrés tur. Bravo.

Ursäkta den tråkiga inställningen, men jag ont i mitt huvud och tycker hemskt synd om mig själv.

Funderar lite på att bara äta blåbärssorbet och bo i min säng hela helgen.
Men såna planer går ju så hemskt lätt i stöpet. Tyvärr.

Och jag undrar lite vad stöpet är.

Nu ska jag sova.

Jag satt här i mitt vardagsrum och kände mig alldeles omöjlig. Kanske för att det är hemskt tidigt på morgonen, kanske för att det är mörkt ute, kanske för att livet känns lite som ett rullband (och kanske orkar jag inte förklara det där).

Men så kastade jag en blick på min kalender och insåg att det är faktiskt bara 21 dagar till jag tar flygplanet till Ungern med tre små människorna som jag tycker så hemskt mycket om.

Och jag vet att jag låter sådär fånigt gullegulle-jag-använder-pikanta-adjektiv-och-langar-bilder-som-jag-inte-ens-har-tagit-själv. Men ni får leva med det. Jag lever med det.

Nu ska jag gå till skolan. Ni får lyssna på den här i väntan på att jag kommer tillbaka.

Det här är en sån där vecka då man undrar varför man inte valde florist på St Eriks (ja, jag är fördomsfull. Jag är sån. Ni får leva med det). Klasskamraterna, ett av de finaste orden som finns för övrigt, bryter ihop en efter en och jag måste erkänna att jag började gråta över min uppsats imorse. Och då är det illa!

Jag hann inte helga vilodagen igår heller… Jag satt istället och pluggade och pluggade och pluggade, förlåt Gud. Lyckades klämma in en mycket kort promenad med Oskar och en miniliten kopp kaffe med Max dock, men det räknas knappt. Sova hann jag inte heller göra ordentligt, så det det har blivit att leva på kaffe hela dagen.

Och nu kände jag att jag gjorde hemskt dålig reklam för min skola… Och det är ju inte bra. Min skola är fin, något annat får ni inte tro! Mest av allt är det ju trots allt ett hemskt stort hus som rymmer nästan alla människor jag tycker mest om och jag skulle inte byta för allt smör i Småland. Det är bara ibland, som den här veckan, som man måste ha en verklighetsdistans av guds nåde. Jag vet inte om verklighetsdistans är ett ord… Men det borde vara det.

Jag ska nog överleva. Det är inte så farligt, vi gråter inte bara, vi skrattar mycket också, bara så att ni vet.

Nu ska jag göra mig en kopp te och sätta mig och plugga historia. Fest.

Jag borde skriva på min uppsats om medeltida sexualitet (fråga inte.)

Jag borde lära mig text inför provfilmning i morgon.

Jag borde städa mitt rum.

Jag borde plugga matte.

Jag borde börja tänka på mitt engelska-arbete

Jag borde i alla fall kika lite i min historiabok.

Men kan ni tänka er va att ändå så sitter jag här i min säng, i mysekläderna, och växlar mellan Vänner och facebook. Jag är så härligt produktiv…
Men vafan, det är ingen idé att stressa upp sig över saker och ting, det gör än bara olycklig. Och idag är det dessutom söndag och säga vad man vill om kristendomen, men det här med att helga vilodagen anser jag vara mycket väsentligt.

Jag kan göra allt det där en annan dag. Texten lär jag mig på de två timmar som jag har att slå ihjäl från att jag slutar till själva provfilmningen. Och nu hoppas vi att ingen från filmbolaget läser det här (om ni gör det så lovar jag att jag är engagerad egentligen, jag vill bara verka tuff! Jag är bara en ensam flicka maktlös inför grupptryckets murar! Jag överdriver den här parentesen! Det är inte kul längre!). Det är för övrigt ett kriminaldrama vid namn Den Fördömde som regisseras av Daniél Espinosa och jag ska provfilma för en mycket mycket liten roll. Men kul ändå. Såklart!

Nu tänkte jag göra mig lite juice. Och sen får vi se vad som händer.

Jag sov tre timmar i natt. Tre timmar. Och nej, jag var inte uppe och gjorde roliga saker… Jag gick och la mig klockan elva, supertaggad på min favoritsysselsättning; sömn. Men nej, det ville sig inte, jag låg och tittade upp i taket till klockan halv fyra. Halv fyra! Det är ju inte klokt någonstans, jag brukar kunna sova var som helst, var som helst. Nemos problemos! Jag bara blundar och så somnar jag. Men icke, inte igår inte, ingen sömn för Allis. Jag känner mig lurad, bedragen, snuvad.

Dagen har alltså varit någon sorts halvdvala. Jag har gått runt med en hinna för ögonen, omvärlden har varit som ett sånt där pretentiöst överredigerat foto, ni vet, sådär blurrigt liksom. Och naturligtvis var det här dagen då jag hade både ett miniprov på matten och seriös presentation på historian… Tjivigt läge.

Nu är jag dock hemma och försöker att hålla mig vaken, för om jag somnar nu så kommer jag ju inte att kunna sova i natt och det hela kommer bara att bli till en ond cirkel… Så det blir väl till att somna framför guldbaggegalan (jag kan förresten skryta med att jag känner någon i varje film som är nominerad till Bästa film. Cool tjej alltså.)

Annars så har jag kommit på en smart hitta-jobb-plan. Jag tänkte att jag väljer en riktigt lång gata och en dag då jag har mycket tid och så vandrar jag helt enkelt hela den långa gatan fram och går in på alla caféer och affärer och frågar ifall de behöver någon. När jag ändå är i farten så kan jag ju passa på att fråga alla som jag passerar på vägen också… Kanske dela ut lite flygblad “Hejsan svejsan jag heter Allis och kan göra i stort sett vad som helst!” Ett vinnande koncept.

Vi avslutar dagens osammanhängande blogginlägg med en osammanhängande bild på mig från 2008

Kolla, blond!

Nu ska jag underhålla min bror medan han lagar köttfärssås.

Puss

God morgon vänner! Eller god eftermiddag kanske. Eller skit samma.

Jag började dagen med att ligga kvar i min säng med min bästa vän, även kallad Sex and the city-boxen. Det enda vettiga sättet att inleda en söndag…

Efter sissådär tre avsnitt lämnade jag motvilligt sängen och begav mig till köket för frukost. Eftersom jag för tillfället håller på och testar att inte äta varken gluten eller laktos (något som gör alla fruktansvärt irriterade) på grund av min mage, blev det olika stekta saker:

Stekt ägg, stekta bacon och stekt potatis. Och sen alldeles förträfflig hemmagjord apelsin-morot-granatäppel-juice, men den får ni inte se någon bild på.

Och nu så skulle jag väl egentligen föredra att återgå till sängen och random amerikans sitcom… Men eftersom det börjar bli mycket uppenbart att mitt rum inte kommer att städa sig självt (jag har väntat på miraklet ända sen nyår.) så får jag väl istället rota fram lite kvinnlighet och en dammsugare.

Så önska mig lycka till!

Och Vanda, jag ska se vad jag kan göra för att få fram en bild på hans stympade manlighet

Pussar

Jag är så trött så trött, och ändå så kan jag såklart inte sova. Men jag är på tog för trött för att göra något vettigt…
Summan av kardemumman blir ett hemskt frustrerat dvala-tillstånd i min alldeles för varma säng. Ni vet, när man inte kan sova och vet att man måste sova eftersom man annars kommer att vara alldeles utom sig av trötthet nästa dag, men den insikten stressar bara upp än och man kan sova ännu mindre.

Ni får ursäkta att jag skriver så hemskt mycket om sömn, det blir lätt så på vintern när det är mörkt mest hela tiden.
Men det är tråkigt, jag vet. Jag kan skriva om skolan istället om ni vill? Jag kan skriva att idag fick jag tillbaka hela tre stycken prov, ett MVG (historia) och två VG + (kultur historia och referat provet) jag är stolt som tuppen!

Efter skolan hade jag tänkt åka bums hem och städa, det börjar bli öite obehagligt att befinna sig i mitt rum. Men istället, spårade som vi är, beslutade jag och Max oss för att ta en supersnabb fika. Eftersom alla alternativ var stängda traskade vi upp till String där vi möttes av André, Kajsa, Jonna och Sebastian. hemskt trevlig överaskning!
Vi köpte mackor och kaffe och värmde våra halvt ihjälfrusna tår och ringde dessutom viktiga viktiga samtal. Det var bra.

Men städat har jag alltså fortfarande inte gjort. Jag tänker i morgon, jag har över lag stora tankar för i morgon… jag ska nämligen laga engagerad soppa till min älskade familj, och då så kan jag ju passa på att städa också. Så blir det dubbla kvinnlighets-poäng.
funderar på att sno ihop några hallon- muffins när jag ändå är i farten…

För ni vet, jag heter Allis Lindqvist, och det jag gör bäst är att ta mig vatten över huvudet.

Och nu måste hag sova.
Kärlek och fred och andra bra saker i urval!

I morgon är det måndag igen. Måndag på riktigt.

Jag är trött, därför ska jag vara stentuff och gå och lägga mig, klockan tjugo i tio.

Flygbiljetter och hotell är bokat och klart förresten.
Men jag orkar inte skriva bokstäver just nu. Så vi tar det i morgon istället.

Det är en sån kväll. Natt. Vad du vill.

Vi ses imorron.

Då kommer jag hem. Det är bra.

Då åker Henni bort. Det är dumt som fan.

Klart slut.

(Och nu kan alla som har varit hemma hos mig se att “Aha ljuge det där är inte ditt land! Det där är hemma hos dig i stan!” Och då kan jag svara att jo, ja, det är det. Bilden är två år gammal.
“Varför använder du en två år gammal, ganska ful bild då Allis?” Jadu… För att jag är trött? För att jag är på ganska dåligt humör? För att inlägget skulle se längre ut?
Förklaringarna är otaliga. Det enda jag vet är att den här parentesen är på tok för lång och att jag måste sova. Så, hej då. Träffa mig imorron! När jag är hemma, och på mindre dåligt humör.
God natt)

Nu är jag på landet och lyssnar på Lua.
Henni har precis åkt hem efter att ha varit här och gjort Norberg farligt med mig (vi spelade monopol till typ halv tre, om inte det är spårat så vet jag inte vad.)

Så nu är det alltså bara jag och min kära familj kvar. Jag kommer hem på onsdag, och tills dess ska jag bara sova, äta och titta på Weeds (pappa fick fjärde säsongen av mig i julklapp). Jag behöver det tror jag, göra Ingenting. jag har inte riktigt hunnit göra Ingenting det här lovet…

Nyårsafton var bra förresten!
Jag är lite arg på mig själv för att jag inte orkade ta med mig min kamera även om den antagligen hade blivit stulen… Jag har blivit lite paranoid av mig på senaste tiden gällandes sånt där. Tillexempel hade jag på nyårsafton knutit fast min iphone i ett snöre som jag satte fast i min ficka med en säkerhetsnål. Fast, det är inte alls att vara paranoid, det är helt enkelt bara framförhållning. Vad som skrämmer mig lite är dock att telefonen inte kom bort, däremot gjorde snöret det. Lite obehagligt bara.

Och kameran hade ju varit lite svår att knyta fast i fickan…
Hur som helst så var det en prima kväll, eller natt, eller morgon med faktiskt de allra flesta av mina favoritmänniskor (en del fattades, det var synd.)

2010 välkomnades uppe på mosebacke och vi var så glada att vi nästan grät och sa att nu, nu är det vårat decenium, det är nu vi blir stora, det är nu vi lyckas. Och vi blev så rörda så rörda och jag blev så rörd att jag halkade på en isfläck och nu har världens äckligaste blå(lilagröngul)märke på höften. Men det gjorde inte så mycket.

Sen åkte vi hem till April (som vi hade varit hemma hos innan också, och innan dess var jag hemma hos världens bästa Moa på middag, men det är ju så tråkigt att berätta saker och ting i rätt ordning). Och så bara fortsatte natten, fortsatte och fortsatte och fortsatte. Tills den helt plötsligt tog slut och alla skulle åka hem och sova… Så då tog jag och Oskar tunnelbanan till kungsholmen och gick hem till mig och åt vansinnigt engagerade hamburgare.

Min mamma ringde sedan och väckte mig (Oskar sov mycket demonstrativt vidare) vid halv elva eftersom jag skulle ta tåget till landet. Det var inte nådigt… Men jag lyckades hinna med tåget, och jag lyckades hitta Henni, eloge till mig.
Däremot lyckades varken jag eller Henni gå av tåget vilket resulterade i att vi fick sitta på en bänk i Hedemora i en halvtimme. Inget ont mot Hedemora, men jag säger NEJ.

Men så kom min ömme far och hämtade oss med den blåa bilen och vi kom slutligen till landet, åt mat, tittade på film och sov sedan i tretton timmar. Det var det bästa.
Sen igår så traskade vi in till byn och fikade på Elsa Anderssons konditori, det enda egentligen riktigt sevärda om ni någon gång skulle råka hamna i Norberg. Sen traskade vi hem igen, åt mer mat och spelade sedan monopol hela natten lång tillsammans med Love (jag vann).

Och nu sitter jag alltså här. Klart slut.

Jag är så trött. Jämt. Hela tiden.

Idag kom jag hem från skolan vid ett för att plugga historia… Det gick sådär, så jag gick och la mig på sängen för att blunda en mycket liten stund.
Jag somnade efter en sekund och sov i tre timmar.

Jag tror att jag behöver ett lov. Tre veckor av bara sömn. Eller, jag kan titta upp en stund på julafton och nyår, men utöver det blir det bara sömn.

Och apropå julafton så kan jag ju passa på att visa er ett utdrag från min önskelista, bara för att vara precis som alla andra:

En trevlig skrivmaskin (ja jag vet jobbig_estet_93)

En papperskorg! Jag orkar ju aldrig gå till köket för att släng mitt skräp, vilket snabbt gör att min rum blir lite för äckligt.

En analog systemkamera, och någon som är snäll och mycket tålmodig som kan lära mig att använda den.
(bilden stulen här)

En klocka. Ni vet en sån där som fanns på förr i tiden, med visare.

En råsaftscentrifug. Fast en sån hittade jag ingen flashig bild på, så ni får nöja er med mosade frukt, det är ju ungefär vad de gör hur som helst.

Sen önskar jag mig lite andra saker som inte gör sig så bra på bild, så de får ni inte se.

Nu ska jag sova. Igen. Pussar

Alba glömde sina glasögon här igår;

Så nu sitter jag här och vill bara verkligen verkligen ha ett synfel.

Annars så är det väldigt mycket söndag. Nu igen.
Jag vidhåller att det är betydligt fler än bara en söndag i veckan. Det måste vara minst tre.

Gårdagen var rolig i alla fall. Jag hade ju då tänkt vara hemma och äta lussebullar och ha det bra, men så blev det ju inte. Det blir ju sällan så…
Men herregud, lussebullar kan jag ju äta idag istället! För mycket mer avancerade saker än så vet jag inte om jag orkar med.

Första advent är det ju också. Det är bra.

Hej älsklingar!

En bild säger mer än tusen ord

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta…

Så jag väljer att ligga kvar i sängen, lyssna på Bright Eyes och hoppas på bättre tider.

Men det var en bra kväll igår, det var det. Och då kanske man bara får svälja att man ser ut som en tomtenisse på lördagsmorgonen. Eller ET, eller vad jag nu ser ut som.

Jag vaknade för ett par timmar sedan, efter på tok för lite sömn och slogs omedelbart i ansiktet av det iskalla faktumet att det var söndag. Söndag? Hur gick det till? Den kalla stickande känslan av söndagspanik smög sig genom kroppen. Slut på helgen? Redan?

Men jag lyckades ta mig samman och insåg att det enda vettiga att göra i en sån här situation naturligtvis var att klippa lugg.
Så det gjorde jag.

Nu var det ju lite tråkigt att jag ser ledsnast ut i hela världen på bilden… Men det är smällar man får ta, jag är mycket osminkad och ganska trött och lite småäcklig. Och då är det ju lätt att man ser lite ledsen ut.

Gårdagen var förresten mycket bra. Bara så att ni vet. Hemskt värt.

Nu ska jag (försöka) städa.

Det är höst nu… Det har nog kommit krypande lite i taget, men jag har inte hunnit märka det. Och så nu när jag vaknade imorse; höst.
Man känner det i förvirringen. Varför är det mörkt? Man förstår inte riktigt.
Nu sitter jag på tunnelbanan, här är det också höst. Tunga jackor och tunga ögonlock.
Om ungefär tio minuter kommer jag att ha tagit mig till skolan, där kommer det också att vara höst. Tyst förvirring.
Egentligen är det en dag för promenader genom nyss fallna löv. Inte en dag för skolbänkar.
Fast när är det någonsin en skolbänksdag?
Nu är jag vid hötorget. Kvinnan mittemot mig har gått av. Hon sov från fridhemsplan till hötorget… Antagligen har hon åkt den här vägen en jävla massa gånger. Om hon kunde vakna av sig själv när hon skulle av menar jag.
T-centralen
Nu sitter det en ny kvinna mittemot mig, hon har rosa halsduk och för litet huvud. Hon sover inte.
Slussen.
Nu går jag av.

Fredagen bjöd på mycket fint (om än aningen ostrukturerat) folk, thaimat, bio, Lidingö, och allmänt mys.

Med längre ord så var Jag, Tina, Fanny, Happy, Hjalma, Julian, Julia, Pirre och Sara och såg Prinsessa, en ganska söt men lite fånig film som jag inte orkar berätta mer om just nu. Men ni kan ju alltid kolla mer här om ni är superintresserade.
Efter filmen så hämtade vi Max och begav hos hem till Hjalmar på Lidingö, och där var allting förträffligt bra ända tills solen gick upp och vi somnade på morgonkvisten.

Dock vaknade jag medan vi fortfarande befann oss på den där kvisten, morgonkvisten alltså. Så jag har inte sovit särskilt mycket, så jag är ganska trött.
Men det var en bra kväll, natt och morgon. Ni ska veta att stjärnorna är många fler på Lidingö, det kan man inte tro va. Men så är det.

Och nu sitter jag i mitt vardagsrum och tittar på Touch of pink, en annan hemskt söt och lite fånig film. Eller väldigt fånig till och med. Men man blir glad i magen av den.