Okej, de superseriösa matsäcksmackorna är tillrädda (glutenfritt bröd, stekt ägg och falukorv), varmkläderna är framlagda och väckarklockan är ställd på 04:40 (jag förmådde mig inte att ställa den på 04:30. Det gjorde för ont.)

För ni förstår att i morgon så bär det av till Romme. Jajamensan, Allis Lindqvist ska för första gången på 5 (4?) år ställa sig på ett par skidor, det kommer att bli en syn för gudar.

Annars så frågade min käre far mig nu ikväll om jag ville följa med honom på bloggalan. Och jag sa nej. “Nej, jag måste gå upp kvart i fem imorron.” När blev jag så tråkigt mogen?
Nu är jag avundsjuk istället… Jag vill också gå på bloggalan!

Men nej, istället sitter jag hemma och tittar på Super size me. Fest.

Åhh vet ni va det är dags för imorron? Köpa nytt friskis-kort! Hade fått för mig att det var stängt på sommaren, varför vet jag inte riktigt…
Men nu har jag hört efter med Anton friskisledaren Jordås och fått beskedet att inte då, de har öppet hela sommaren. Så jag ska traska dit imorron och kirra biffen. Jag vill ju inte slösa tid här, kortet började ju ändå gälla för hela fyra dagar sedan, fyra dagar missade alltså.

Imorron är överhuvudtaget min fixar dag, måste försöka hitta en ny väska… Vilket ju inte kommer att bli lätt eftersom jag älskar min väska. Det är verkligen världens bästa väska, och att hitta en ny som kan leva upp till den kommer att bli ett hårt jobb. Men jag behöver en väska som får plats med mitt manus eftersom jag ju kommer att bli tvungen att släpa runt på det varje dag nu.
Och så vore det ju jävligt skönt med en väska där man kan ha datorn…

Men nu så ska jag sova, eller jag funtar lite på att vara vild och galen och duscha först. Hmm…

God natt hur som helst. Kärlek

Jag och Henni var på friskis-jumpa idag, hurtigare än så blir det bara inte, men kul är det, trot eller ej. Dock förstördes dagens träning av en närmast klyschig anorektiker, hon hade till och med den lilla kaloriräknaren fäst vid höften, som det sig bör. Hon hoppade runt där med sin tomma blick och förstörde all min uppmärksamhet. Inte för att hon gjorde något särskillt opassande (förutom att se sjukt läskig ut, jag har tänkt på det där, skulle jag göra en skräckfilm så skulle sen så handla om anorektiker! Tänk dig bara, man vaknar, man känner något vast mot kinden AHHHHH ett anorektikerfinger! Och ur mörkret ser man ett par bleka livlösa ögon träda fram… Ni skulle se den, jag lovar.) bara faktumet. Eller faktumen, ilskan går i flera led.

Den allra första ilskan riktas mot henne. Av någon anledning så tar jag det som direkt kritik att hon sitter där och tittar på mig med sin kantiga, läskiga kropp, som tydligen inte är god nog åt henne. Jag tänker bara att hon tittar på mig, och jag måste förklara för henne att min kropp är fan så mcket finare än hennes äckliga benrangel, för hon förstår inte det.
Den andra ilskan är riktad mot anorexin överlag, och vårat sätt att hantera den.

För mig är anorexi mer än något annat ett missbruksproblem. Vi kan jämföra den med vilket annat missbruk som helst;
1 Man testar, som en kul grej, tänker att det kanske kan göra saker lite roligare (nyckelordet är just roligt)
2 Man fastnar för det, tänker att “men jo, fan det här funkar ju” och, varför sluta då? För det är ju inte så att man inte kan sluta, inte alls, nej nej!
3 Det blir vardag.
4 Det blir det allra viktigaste, allt annat prioriteras långsamt bort, egentligen utan att man tänker på det… Men det blir för jobbigt att satsa på skola och vänner, när man har så mycket annat för sig, liksom.
5 Vännerna ger upp, skolan ger upp, och det där, den roliga grejen, är med ens det ända man har kvar.
6 Man är ensam. Man är äcklig. Och man vågar inte sluta, för man vet att om man skulle sluta nu, så är man ingenting.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här… Men jag tror att det jag menar är att skillnaden egentligen inte är särskillt stor på en heroinist och en anorektiker (den största är väl att det är betydligt billigare att satsa på anorexin…) men jag lovar att jag aldrig någonsin kommer att stöta på den första på Friskis och svettis.
Vi ser fortfarande på anorexi som en fysisk sjukdom, när de fysiska menen bara är följden av ett missbruk som gått för långt (precis som alla missbruk alltså)

Okej… Vettefan om jag fick fram någonting nu. Mest bara en alldeles för lång tankegång. Skit samma.

Skräckfilmsmaterial? buuuuuuu

Idag, medmänniskor, är ingen vanlig dag! För idag är det den allra första barbenta dagen.

Det är en dag som medför både glädje och lidande, då vi måste visa upp våra blåvita, ådriga, håriga ben för världen. men håll i tankarna att ända sättet att bli kvitt ljusrören (ja, ljusrör, seriöst, mina ben lyser i mörkret) under dig, är att ta av dig strumpbyxorna. Så det har jag alltså gjort. Det blir sommar! Åh, så glad.

Annars så sov Henni hos mig inatt, det var fint. Och på morgonen (förmiddagen…) så gick vi till gymmet. Himla bra sätt att börja dagen på faktiskt. Man får liksom igång systemet, på något sätt. Jag vet inte riktigt. Men skönt var det i alla fall, dessutom var det ju typ inga människor där, en annan bra sak med solen.

Och nu så tänkte jag sätta mig på ballkongen och dricka saft, gul saft. Gul saft är bäst.

Gosch, jag blir så hemskt förvirrad av att det är alldeles ljust ute. Min kropp säger att den gick upp klockan halv sju och är trött nu… Men mitt huvud säger att när det är ljust så ska man ju vara utomhus. Har för mig att det är såhär det brukar bli om vårarna, innan man vänjer sig alltså. Men tjivigt är det.

Annars så har det väl inte hänt sådär jättemycket idag. Jag och Freja var och tränade, det var kul.
Dock hände det något fruktansvärt innan vi gick och tränade. Jag blev utsatt för den allra grovaste formen av trakaseri, och tror eller ej käre läsare, utav flickan jag trodde var min bästaste vän.
Låt mig ta det från början.
Jag och Freja var hemma hos henne och ska äta mellis. Jag vill ha mjukt bröd och frågar Freja om hon också vill ha mjukt bröd? Men nej, hon vill äta knäckebröd. Så jag tar alltså bara fram mackor till mig själv, skär upp dem lite fint, funderar vad jag ska ha för pålägg… Ni vet, sånt man tänker på när det snart är mack-dags.

Sen så vänder jag ryggen till för att göra kaffe, och vad tror ni inte att jag ser när jag vänder mig tillbaka? Jo, Freja har helt sonika tagit en av mina ack så fint uppskurna frallor. Bara sådär. “Neeeeeeeeej neeeeeeeeeeeeeeej jag vill ha knäckebröd jag” Och så tar hon mina mackor. Fyfan, jag är fortfarande lite upprörd. Vill du ha en mjuk macka, ta en egen mjuk macka, låtsas inte som om du vill äta knäckebröd och sen norpa åt dig mina mackor när jag tittar bort. Usch, så dålig stil.
Och låt det nu bli en läxa för er alla, man stjäl inte andras mat. Inte okej.

Har preciskommit ur duschen efter spinningpasset från helvetet.
Jag kom fram till att jag antagligen skulle må bra av ett träningspass… Men både jumpan och gymmet är bara roligt om man är tillsammans med någon annan, spinning går däremot finfint när man är själv. Nu var det ju ett tag sen jag var på spinning, och det fanns dessutom bara ett pass med Spinning Medel istället för bas, som jag har varit på förut… Men jag tänkte, vafan, hur jobbigt kan det egentligen vara?
Jag kan ju bara säga att jo, det var visst jobbigt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle dö efter en halvtimme, jag andades som en femtioårig astmatiker och var mycket glad att jag hade valt en cykel längst fram så att jag inte skulle råka kräkas över någons rygg…

Hur som haver så överlevde jag detta, och därför kommer nu Allis bästa tips på hur man överlever ett på tok för jobbigt spinningpass!

För det första, hur klyschigt det än låter, så sitter du på den där förbannade träningscykeln för din egen skull och inte för sin superhurtiga spinningledarens skull (vilket jag länge trodde med följden att jag knappt vågade dricka vatten utan att ledaren hade sagt att det var okej)

Det finns ingen härligare kännsla än att klara av någonting man inte trodde att man skulle klara av, så ge inte bara upp när det blir jobbigt… Kör istället mellanvägen, lugna ner dig lite, skit i att ledaren säger att du ska höja tämpot. Och för guds skull, sätt dig ner när det svartnar framför ögonen! För ingen jävel bryr sig, visst man tror att alla sneglar på än och tänker “fan vilken vekling, vad har hon är att göra med de där taniga benen?!” men det gör de inte, jag lovar och svär, de är fullt upptagna med sin egen långsamma död.

Och tillsist; en vacker dag kommer du att dö, men må det inte bli över en träningscykel från 80-talet med Arvingarna dunkande mot dina tinningar. Det finns en tid att slåss och det finns en tid att fly, spring därifrån medan du fortfarande kan stå på benen!

Förmiddagen har alltså gått till intagningsprov på Stockholms estetiska gymnasium. Vettetusan hur det gick… Monologen kändes rätt bra, men inte tillräckligt bra för att väga upp improvisationerna som inte gick särskilt bra. Tycker jag, men så är jag ju också stört självkritisk…
Det var i alla fall mitt sista intagningsprov, så nu kan jag förtränga min monolog. Bara väntan på besked återstår. Hehe, känns lite som om jag har varit och testat mig för aids eller cancer eller nått och nu väntar jag på provsvaren. Positivt eller negativt, kan jag spela teater eller inte. Uäääck…

När jag kom hem var pappa mycket gullig och bjöd mig på lunch på Il café.
Och nu ska jag göra so-läxan och sen så ska jag och Henni gå och träna (tack Henni för att du får iväg mig! Mina förtvinade muskler tackar dig <3) och jag är faktiskt riktigt peppad. Har så jävla mycket konstiga spänningar efter teaterprovet nu att jag verkligen behöver köra ut mig liksom… Om ni förstår vad jag menar.

Men so-läxan var det ja… Tjingeling.

God eftermiddag. Är hemma och äter mellis snabbt innan jag och Henni ska iväg och träna om en stund.

Otrolig förvirrad dag idag. Vi började tio i nio med nationellt prov i svenska, det gick helt okej förutom att jag missuppfattade sista frågan totalt… Men det är smällar man får ta. Sen så antar jag att det var hela spänningen från det eller nått, för alla har varit helt maniskt glada hela dagen. Kan ju också vara för att solen har varit framme för första gången på år och dagar. Det är någonting med svenska och ljus, antagligen för att vi är så svältfödda på det, men vi blir helt galna så fort himlen blir blå igen… Det är som om vi vaknar upp ur någonsorts dvala och plötsligt ser hopp igen. Jag försöker dock, cynisk som jag är, påminna mig om att det fortfarande bara är februari och vintern är lååångt ifrån slut.
Men visst är det vårkänslor i hela luften.

Åhh jag vill ha sommar igen…

Jag är ju jävligt spänd och på tok för stressad mest hela tiden… Är alltid lite rädd att jag ska göra något fel eller att någon ska bli arg på mig, därför tänkte jag att yoga kanske skulle vara bra för mig.
Jag menar varända kvinna i väsvärlden struttar ju iväg för att för en gångs skull få slappna av, så varför inte jag? I vårat sönderstressade samhälle behövs det kanske… Så varför inte följa strömmen? Det visade sig mycket tydligt varför… Därför att jag är en produkt av tjugohundra talet, därför att jag är ett barn av en sönderstressad värld där det har gått så långt att vi helt enkelt inte mår bra av för mycket avslappning.
Jag älskar att träna hårt, det gör jag verkligen! Och för mig är det avslappning, att få slita ut sig tills man känner blodsmaken i munnen och sen får vara riktigt stolt över sig själv, gå hem och bara somna, utan att behöva tänka.
Yoga visade sig vara raka motsatsen. Kanske är det ett bevis på att jag har en del kvar att jobba på, kanske är det så enkelt att yoga inte passar för alla… För när jag låg där i en nedsläckt friskis och svettis-lokal med käcka tanter i käcka yoga-kläder så ville jag bara lägga mig ner på min lila matta och gråta. Inte för att jag var ledsen egentligen… Inte för att någonting var fel, ege ntligen. Men därför att jag tvingades ligga där och steg för steg släppa allt mitt försvar, öpnna alla portar, sänka alla vapen. Jag belv så förbannat hjälplös att jag knappt viste vad jag skulle göra av mig själv. Och av alla känslor är det den jag hatar allra mest, känslan av hjälplöshet, svaghet, att inte kunna kämpa för sig själv, utan lägga sig på rygg och bara ta in… Men så är väl det också den allra yttersta fomen av styrka, och så stark är jag inte. Inte än i alla fall… Kanske går det att träna upp.
I alla fall så lämnade jag lokalen det fortaste jag kunde när passet var över och blev inte riktigt lugn förän jag fick komma ut på Stockholms stressiga gator igen. “Vi är barn av vår tid” Jag är barn av en tid där snabba steg tar dig längst och tunnelbanorna går varannan minut. Och vad vet jag, kanske är det inget fel med det… Egentligen.

Har tagit en liten liten paus i pluggandet, men jag och Freja har varit så duktiga hela eftermiddan, så jag förtjänar det faktiskt. Dessutom har vi varit nere på gymet och vågat oss på maskinerna! Inte de tuffa tyngdlyftar masinerna dock, de känner jag att jag behöver en instruktör för att sätta mig i… Herre gud annars kommer jag ju att brta ryggen och klämmas sönder och dö. Men de stora maskinerna som roddmaskinen och trampa runt maskinen och cyklarna och löpbandet. Och det var stört kul! Jag har ju som kännt är världens största kontrollbehov och med de maskinerna så kan man ju se exakt hur mycket och snabbt man rör sig, helt min grej. Lite läskigt var det ju förståss eftersom alla andra är tuffa och vet precis hur allt fungerar om man mest går runt och känner sig ganska dum… Men att känna sig ganska dum är ju ibland ganska bra. Speciellt om man är tjej och ser sådär lite lagom söt-dum ut, för då kommer det alltid fram någon och förklarar hur man gör ^^ Så vi var superduktiga och struttade omkring där i iallafall 40 minuter, så nu känner jag mig sådär härligt bra som man gör när man har klarat av något lagom svårt. Att vi sen dessutom har pluggat krig som galningar gör ju oss helt enkelt bäst.

Och nu så borde jag väl egentligen fortsätta med pluggandet.. För tyvärr kommer man ju inte särskillt långt genom att bara känna sig duktig -.-

God kväll. Har precis kommit hem efter att ha tränat med Henni. Jag trodde aldrig att ni skulle få höra mig säga det, men känslan av att komma hem och vara helt utkörd. Det blev spinning idag och till min stora lättnad tyckte Henni att det var lika jobbigt som jag.. Men det är jobbigt på ett jävligt skönt sätt.

Så nu sitter jag och tittar på Top modell och äter middag och har det ganska så bra.

Skolan var också helt okej. Förutom att alla i min klass precis har kommit på att jag har världens ljusaste röst… Och jag måste säga att de är de långsammaste människorna i världen, herre gud jag har ju pratat som en liten mus i tre år nu x)

Efter skolan så gick jag och Freja och pluggade so på good old String som var bättre än vanligt med världens godaste cheescake! Så det är nu aningen tillbaka i värmen igen (haha höll på att skriva “så hon är nu aningen”) Efter ett tag så kom Ella och Thrgny dit och var mysiga. Speciellt var det ju jättefint att träfa Thorgny som jag inte har sätt på år och dar, puss på honom.

Och nu ska jag se vem som åker ut ur top modell. pussåhej

Har precis kommit hem från friskis och svettis. Gud så bra man mår av att röra sig! Har alltid trott att det är en kollektv lögn som hela världen har försökt lura i mig.. Men det är verkligen skönt. Jag blir mycket gladare, mindre stressad och sen är det som om allting annat kommer på köpet: jag blir “sundare” hungrig (jag har annars en tendens att aningen äta tills jag nästan exploderar eller inte äta något alls i vågor.. men nu blir det liksom helt lagom) och framför allt tappar jag nästan allt röksug, något som jag verkligen trodde var lögn och osanning att man gjorde av träning. Så hatten av för alla er som förespråkade träning, jag ser mig besegrad, ni hade rätt.

Så idag var jag och Henni först på ett jumpapass som leddes av något som inte kan ha varit något annat än en blond bumbibjörn på tjack.. Jag har aldrig sätt en människa med så mycket energi som samtidigt är så jävla glad.. Lite läskigt måste jag säga, men det var kul ändå.
Och sen gick vi och utforskade gymmet och jag fick känslan av att vara på en träningsbas för astronauter… Jag måste boka en gyminstruktör annars kommer jag aldrig att få kläm på det där. Och det känns ju bara slöseri med tid att vara där och lite halvhjärtat gissa vad de olika maskinerna gör. Om någon kan berätta hur allting funkar och vad som tränar vad och sånt så tror jag att det också kan vara riktigt roligt.

Och nu ska jag äta middag. pussåhej

Och här sitter jag i köket, lyssnar på Kent och svullar i fett och kolhydrater: Grädd&pesto-sås med pasta och baguette med brieost. Men jag är så stört jävla värd det eftersom jag precis har kommit hem från ett 55 minuter långt spinningpass! (här ska det tas hänsyn till att jag tycker att det är jobbigt att gå upp för rulltrappor och alltså har världens sämsta kondition)
Jag tänkte nämligen igår kväll när jag kom hem att om jag känner mig själv rätt så måste jag utnyttja det här gymkortet fort som fan, för annars kommer det aldrig att bli av. Och eftersom mina små vänner som också ska köpa fräna friskis och svettis-kort inte har masat sig iväg och gjort det än, tog jag det pass som verkade mest okej att köra själv. Spinning blev det, ingen tid för prat där inte tänkte jag och kände mig nöjd.
Nu i eftermiddags kände jag mig dock så fan heller nöjd utan livrädd och förbannade mig själv för att jag lagt 1500 kronor på något så vidrigt som frivillig träning. Men på något sätt så lyckades jag i alla fall packa ner mina gamla jumpakläder och på darrande ben stapla mig till st:eriksgatan. Väl där frågade jag lite nervöst den käcka blondinen i kassan hur man bar sig åt när man hade anmält sig till ett pass, och hon var så gullig och pedagogisk och fin och jag tänkte att kanske är jag faktiskt lite välkommen trots allt…
Men i omklädningsrummet sjönk mitt mod igen. Som jag har nämnt tidigare har jag problem med begränsade utrymmen med mycket folk… När folket dessutom ska strutta runt naket så blir ju alldeles livrädd. Men jag klarade mig helskinnad ur oklädningsrummet och möttes så av nästa problem… Det är nämligen så att jag också har väldiga problem med att visa upp mig för nya människor, speciellt när risken finns att jag inte kommer att vara bäst (här var det ju då garanterat). Dessutom var jag tio minuter förtidig och var tvungen att sitta och vänta utanför. Jag drog slutsatsen att den ledande trenden på friskis och svettis är svarta byxor och röda tröjor, seriöst sjuttio procent såg ut så. Lite läskigt. Men jag blev i alla fall lugnad av att alla inte var super käcka och norska och vältränade… Utan lite gamla eller lönnfeta eller bara tja, alldeles alldeles vanliga.
Så jag kom tillslut alltså in till själva spinningen, målet på min resa. Jag hade tänkt att det skulle vara skittråkigt och jobbigt och hemskt (ja man undrar varför jag gav mig in på det…) men det var det inte! Visst var det stört jobbigt, men det var kul, inte så att man skrattade ihjäl sig kanske, men ni fattar.
Dessutom blev jag så otroligt stolt över mig själv för att jag stod ut hela passet, för att jag inte var en vekling och gav upp. Och nej jag var kanske inte bäst, men av någon anledning var det okej, för med mina mått mätt var jag otrolig.
Så dit lär jag komma tillbaka! Haha det trodde ni aldrig om mig va? Att jag skulle bli en sån som betalar för att svettas inför främmande människor. Jag säger bara ack så fel ni hade.

Och nu ska jag duscha, för jag är skabb och har inte gjort det än. Pussåhej

Kom precis hem efter att ha varit ute med båda hundarna. Det är en bragd att försöka gå med två hundar när ingen av dem är särskillt bra på att gå och sällan vill gå framåt…

Annars så har jag i dag gjort något så enormt som att köpa gymkort på Friskis och svettis, det trodde ni inte om mig va? Tji fick ni säger jag bara, jag ska bli så käck och hurtig och vältränad att jag lika gärna kan börja prata norska redan nu (ja norrmän är hurtiga!)
Jag är dock lite rädd för de andra gymmänniskorna som kommer att skratta åt mig när jag kommer dit, och när jag frågar var saker ligger så kommer de ljuga för mig bara för att vara tjaskiga. Ja, jag tror högt om människorna… Nej men det är ju svårt att hitt i stora hus, speciellt när det ligger svettångor överallt och man inte ser någonting för alla muskler som ligger och skräpar överallt. Man borde helt enkelt få en rundvandring när man är liten och ny, helst av en stor och stark som kan skydde en mot alla hånskratt.
Men jag tror att jag klarar mig, och så måste jag verkligen verkligen använda det nu! Så gå inte med på att träffa mig om jag inte går och tränar först…

Annars (jag måste komma på ett annat ord som man kan börja nya stycken med) så sov Henni hos mig inatt, det var mycket mysigt <3 Vi tittade på Mamma Mia och pratade om alla de viktiga sakerna, som vad som vore bäst av att vara osynlig eller kunna flyga.

Och i morgon börjar skolan, igen. Försöker peppa mig själv med att det är sista terminen i grundskolan och att ett futtigt litet halvår faktiskt inte är så mycket att gnälla över. Det går sådär. Är extremt opepp. Men peppet måste dock komma tillbaka snart eftersom jag ska höja mig minst 15 poäng den här terminen. Hurra för mig. Och ja, för er som inte förstod det, Södra har kommit tillbaka till min gymnasie-lista… Återigen, hurra hurra hurr…