Fast hörni, man ska inte deppa ihop sådär.

Det blir nog sommar i år också. Och då tänker jag se ut såhär varje dag

Det blir lite lättare när man tänker så. Det är ju faktiskt bara sisådär 3 månader kvar.

God eftermiddag!

Jag skall strax kila iväg på provfilmningen, och hoppas på att jag hittar dit… Ärligt talat, jag förstår inte hur jag klarade mig innan jag fick iphonen och med den även gps:en. Det finns nog inte en människa i hela vida världen med sämre lokalsinne. Vilket är lite extra kul eftersom jag provfilmar för en scout. Sicken twist sicken twist.

Jag har i alla fall lärt mig texten nu. Bra jobbat!

Och för att vara mainstream och sommarnostalgisk

Sommaren 08. Tunisien

Jag saknar fräknarna! Och kolla håret, herre jesus.

Men, vi är snart där igen ska ni se… För ni förstår att februari är bara 28 dagar och det är ingen tid alls! Och sen så blir det mars och då åker jag till Budapest och när jag kommer hem så kommer det snart att vara vår. Det blir fint.

Jag ska strax lämna min lägenhet och bege mig mot hornstullsstrand och Bio Rio.
Jajamensan, vi ska titta på den där filmen som vi slet med hela sommaren.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur vida jag är mest livrädd eller mest spänd… Kanske är det ungefär fifty fifty.

Mest av allt känns det kanske rätt bra att det faktiskt blev någonting, även om jag såklart har vetat det hela tiden, så känns det fint att det är konkret. Det är lite svårt att förklara… Men att det liksom blev någonting av alla de där ohutligt tidiga mornarna, de där stekheta dagarna ute i solen med höstkläder eller alla de där festivalbiljetterna som aldrig fick användas (sammanlagt måste det ha varit ett par stycken, om man räknar ihop oss alla tjugotre)

Vad bra jag är på att få saker att låta fullkomligt miserabla, men så vet ni ju att det inte var. Ni har ju redan fått höra tusen miljoner gånger att det var helt fantastiskt, så jag kan rada upp allt det som var jobbigt.

I alla fall så slet vi ju med det här hela sommaren, och visst, vi visste ju att det skulle bli en film av det hela, i någon avlägsen framtid.
Och nu är vi alltså här, mitt i framtiden. Det är läskigt, det skulle inte gå såhär fort. Men det gjorde det.

Nu ska jag borsta mina tänder. Och ni får ursäkta det lite förvirrade inlägget, jag är inte riktigt vaken än…

Idag har jag städat och bakat. Så wild är jag.

Jag saknar sommaren, som alltid när det inte kommer snö utan isregn från himmelen. Som alltid när det är mörkt när man går upp och mörkt när man går och lägger sig.

Jag saknar bara ben.

Jag saknar känslan av solen som målar fräknar i ens nacke.

Jag saknar att bara kunna gå ut genom dörren, vilken tid på dygnet som helst, sätta sig på närmaste gräsplätt och göra sig en liten fest.

Jag saknar till och med att vara tvungen att dra ner alla gardiner för att det ska bli mörkt och knyta blöta handdukar runt huvudet så att det ska bli i alla fall lite svalare.

Jag saknar att vandra hem på trottoarerna samtidigt som solen går upp.

Men, om ett halvår är vi där igen. Och då kommer vi hur som helst att sakna de kalla decemberkvällarna så att vi kan dö. Det är tjivigt att vara människa, aldrig någonsin är man riktigt nöjd.

Sen så var det ju slutfest igår.
Det var fint, mest sorgligt, men hur skulle det kunna vara något annat?
Och ändå… Fast än jag nog faktiskt fällde en liten tår (säg inget till någon! Jag är en stålman, stålmän gråter inte.) så förstår jag inte riktigt att det är slut. Det är mest bara ord. Det är slut nu. Nu är det slut. Slut det nu är. Är nu det slut. Un rä ted tuls. Det är mest bara bokstäver.
Jag tror inte att jag på allvar kommer att inse faktumet fören på måndag… När jag istället för att halvspringa ner till värmdö-bussarna kommer att ta rulltrappan (antagligen också halvspringandes) upp till Götgatan. När jag istället för att komma till studion och bli hetsad till att byta om så fort som möjligt, kommer att trava in på Södra Latin och förvirrat försöka lokalisera mitt klassrum. Då kommer jag att förstå. Kanske.

Och jag vill igen säga att jag älskar er, alla. Tack för att ni gjorde min sommar.

Världens finaste kväll igår. Men världens finaste människor. På världens finaste berg. Över världens finaste Stockholm.

Och mer får ni inte veta för jag måste verkligen verkligen springa nu. Pussar och kärlekar.

Nu har det kommit upp en liten teaser på tusengångerstarkare.se, alltså ett litet smakprov ur filmen. Och jag inser att jag kommer aldrig att kunna se den här filmen. Aldrig. Jag kommer att dö. Och nej det handlar inte om att jag nu har förstått vilken fruktansvärd skådespelare jag är (jag är en fantastisk skådespelare, ingen tvekan om den saken) Nej det handlar om något helt annat; jag ser denna teaser och inser hur förjävlig jag ser ut i håret! Fruktansvärd. Och detta är alltså den bild som svenska folket ska få av mig, Tjejen med bajskorvhåret, det är ju inte alls så jag vill bli ihågkommen.

Så jag säger nu detta till alla er som faktiskt hade tänkt se den lilla filmen Tusen gånger starkare, eller i alla fall hade tänkt titta på teasern; Jag har egentligen fantastiskt hår, det har bara en väldigt jobbig längd just nu, luggen är på tok för lång och ja jag vet, det hår mina ögon att se pyttesmå ut. Men jag ber er, se förbi det fula håret.

Förutom problemet med mitt hår (eller om problemet ligger i min ytlighet…) så går det prima med inspelningen. Vi har nu på pricken fyra veckor kvar, det känns lite märkligt, att det är så lite tid kvar alltså. Fast fyra veckor är kanske inte så lite, egentligen. Det är bara det att de här fyra veckorna, eller vad det nu är, som redan har passerat har gått så jävla fort. Och även om det just nu känns som en halv evighet tills det ska ta slut, så har jag en känsla av att det kommer att gå förvånansvärt fort, det gör ju oftast det.

Tiden är märklig på det sättet, den rör sig alltid på sitt eget sätt, hur mycket vi än försöker tämja den. Tiden gör alltid som den vill, och nästan aldrig som man själv vill. Och den här sommaren undrar jag ifall den inte har rört sig i dubbelt tempo, för helt plötsligt så är det ju nu den första augusti… Och jag undrar lite hur det gick till egentligen. För det känns ju så oerhört nyss som jag träffade alla de här människorna, som jag nu har spenderat hela mitt sommarlov med och var minst och blygast i hela världen. Även om alla andra säger att jag bara var sur och verkade allmänt läskig, men det är sån jag är när jag är blyg. Ganska osmidigt på något vis.

Och nu är det alltså bara fyra veckor kvar, som tur är vet jag att det är fyra fantastiskt fina veckor. Det måste det ju bli.

God morgon vänner! Jag befinner mig för tillfället på tunnelbanan på väg till jobbet. Behövde som ni ser inte vara där vid sju idag, tack gode Gud för det.
Inte för att jag känner mig särskillt utvilad ändå… Men jag skyller på att min förbannade väckarklocka ringde mitt i en dröm. Ni vet, man hör klockan men försöker ändå hålla sig kvar i drömmen, men det går naturligtvis inte utan man slits upp till sin kalla säng under extrem förvirring.
Den här drömmen som jag slets upp ur var ju dessutom så otroligt fin att nyvaken-förvirringen snabbt övergick i nyvaken-ledsenhet.
Drömmen ifråga utspelade sig till största delen i en lummig park i Frankrike. Ni vet den här typen av park där alla ljud dämpas av växterna och man inte alls skulle bli förvånad om man såg en älva flyga förbi, eller få syn på ett troll som tittar fram under en vinranka. En sån där park som nog egentligen inte finns i verkligheten, inte så många av dem i alla fall, men som man i alla fall vet precis hur den skulle se ut, eftersom det på något mystiskt sätt är som om man redan varit där.
I den här parken traskade jag i alla fall omkring tillsammans med ett äldre par och min son. Min son var en sån där riktigt genomgullig pampersunge med blonda lockar och rosiga kinder, han hette Monsieur Lapin. Varför jag hade valt att döpa min son till Herr Kanin vet jag inte, men det hade jag.
Så vi gick runt i den här parken, Monsieur Lapin bar runt på en kassa full av skor, och vi andades luft och pratade om små och stora ting och allt var så väldigt väldigt fint.
Tills klockhelvetet ringde alltså. Och nu har jag kommit fram till jobbet och ska sätta mig i sminkstolen. Pussåkram

Ni som har känt mig riktigt länge, närmare bestämt minst två år, kanske minns att jag sommaren 2007 läste Jack?
Fast… läste är en ganska grov underdrift, jag bodde i den där förbannade boken. Jag tog mitt pick och pack och klev in mellan sidorna och där stannade jag. Jag var så fixerad av den att jag till exempel grät hysteriskt när Jack började med tjack, och Oskar var tvungen att försöka trösta mig med att det faktiskt går bra för många tjackpundare… En lam tröst. Och när Harald dog av att gå upp för en neråtrulltrappa så var jag helt säker på att någon i min närhet skulle gå samma öde till mötes.
Ja ni förstår.

I alla fall, nu, två år senare så läser jag om den där boken.
Två år en ganska lång tid, eller, det är väldigt lång tid mellan 14 och 16.
Det har hänt väldigt mycket sen jag var fjorton år (och tack gode Gud för det!) jag har lite snyggare kläder, jag vet lite mer om saker och ting, eller jag vet väldigt mycket mer om saker och ting… Och någonstans, medan all denna visdom flyttade in i mig så flyttade jag ut ur den där boken.

Och nu läser jag alltså om den och fascineras över hur samma historia kan te sig så extremt annorlunda nu efter två år. För jag tycker ju fortfarande väldigt mycket om boken (även om fixeringen, som tur är, inte är den samma) men jag ser helt andra saker. Undertexten är en annan.
Jag antar att jag är lite mindre naiv, romantikern har krympt en aning, och jag tycker att den är så himla sorglig. Rolig och fin såklart också, men väldigt sorglig.
Kanske förstår jag mer, kanske handlar det om erfarenhet. Spännande är det i alla fall, att inse att man faktiskt förändras, spännande och så jävla skönt.

Nu har jag varit på promenad, jag gick till mitt alldeles egna favoritställe. Det är ett bra ställe, för man kan se hela världen, men världen kan inte se än och man kan vara hemlig, och det är bra.

Självutlösare är bäst.

Det är alldeles för varmt för att skriva givande blogginlägg.
Tråkigt för er säger jag bara… Men solen har sugit ut all min hjärnkapacitet och jag kan dessvärre inte forma meningar. Alltså meningar som någon får ut någonting av att läsa.

Jag kan skriva om hur mycket jag stör mig på toaletter med lågenergilampor. Ni vet såna där lampor som aldrig riktigt börjar lysa, så att man får sitta där och kissa i halvmörker, och sen när man ska tvätta händerna då bestämmer lampjäveln sig för att börja lysa ordenkligt. Som ett hån “hähähähähääää såhär bra kan jag lysa, men det tänker jag inte göra förren du redan är färdig hähähähahahahhehehehe” Tasklampor. Bajslampor.

Större saker än så orkar min hjärna minsann inte bearbeta.
Så tyvärr får ni inte höra om den fräcka presskonferensen jag var på idag med Tusen gånger starkare. Fast ni missar nog inte så mycket, för så himla spännande var det inte. Men man fick gratis mat, och det tycker vi ju om! Det älskar vi ju faktiskt, gratis mat är bäst.

Kanske kommer det intelligentare inlägg till kvällen, när värmen har lagt sig. Eller så gör det inte det… Jag låter er leva i ovisshet mina kära små läsare, som jag förresten måste passa på att säga att jag tycker hemskt mycket om!
Ni ska veta det att jag är närmast rörd över att ni orkar ta er in på denna ganska ointressanta lilla blogg. Speciellt ni som troget kommer hit även nu när det är sommar och sol, jag blir mycket glad, det ska ni veta, mycket mycket glad.
Nästan gladare än vad jag blir över gratis mat.

Det blev fin kväll, och ni får fula mobil-bilder jaaa!

Och jag känner nu 6 personer som kommer att gå i min klass i höst, nystart in my ass.
Men det är najs och imorron så är det jobb igen, så nu måste lilla Allis sova.

Japp, det var en mycket fin dag igår!

Vi hängde på Långholmen från två – tretiden till nio. Då var nämligen pankakorna slut och vi var hungriga, så vi traskade upp till Hornstull och köpte pizza.
Efter ett tag så åkte vi hem till mig och satte oss på balkongen och åt lantchips.

Och nu lät det som om hela dagen bara krätsade runt mat… Men det är väl så det är.
Fin dag i alla fall, mycket fin.

Det är roligt när det plötsligt blir varmt och all prydhet försvinner ur världen. Och det gillar vi ju, för ju mindre kläder desto bättre.

Och nu ska jag ducha. Tjingtjong

Hejsan hoppsan små vänner!
Jag sitter här i mitt kök och tittar på Henni som gör pankakor (jag kan nämligen inte göra pankakor… Det blir mer röra, så det blir Hennpenn som får stå vid spisen). Så snart som pankakorna är klara så ska vi dra oss ut i solen och bada, anatgligen så blir det långholmen, så om ni skulle råka ha vägarna förbi där så kan ni ju komma och säga hej.

Jag är så himla glad att det både är varmt och helg, det känns som om man allt som oftast bara får det ena… Men nu är det typ 30 grader och jag är ledig och allt är helt enkelt bara allmänt skitbra.
Dessutom har jag långhelg, så jag börjar inte jobba igen fören på tisdag. Jag är glad, riktigt glad, asglad kanske till och med.

Och nu är pankisarna nästan klara, så puss på er bebisar

Photo booth är bäst, alltid.

Otroligt lång dag det här… Fast bra alltså, men lång.

Först så pallrade jag ju mig iväg till Eriksdalsskolan vid tio, men där hade jag bara dans, rast och lunch (ja, man stannar ju på den gratis maten! såklart.) och slutade alltså vid ett. Så då åkte jag hem till Ella som precis hade vaknat, vilket ju fick mig att känna mig sjukt hurtig…

Men jag kokade kaffe till jäntan, vilket fick henne på strålande humör och hon kom upp med idén att det ju vore superbra att cykla till Hellasgården. Eftersom jag ju inte vet ett skit om avstånd så tyckte jag ju då också att det var en bra idé… Fast jag kan i och för sig inte klaga eftersom det ju då inte var jag som cyklade, jag satt bara på Ellas ohygligt obekväma pakethållare. Men hon får skylla sig själv, jag hade kunnat ta bussen.

Vi kom i alla fall fram till Hellas, badade och hade det allmänt bra. Och sen så var vi ju tvungna att cykla hem igen (jag fortsätter att säga vi… Fast jag vidhåller att det är precis lika viktigt att vara tjejen som sitter på pakethållaren och är livrädd för att cykelhelvetet knappt hänger ihop och Ella skrattande säger “Nej bromasarna tar ju inte särskilt bra”, som att vara den som trampar alltså… precis lika viktigt) För det är ju det som är det negativa med cyklar, de ska alltid med hem igen! Jag menar, det är alltid kul att cykla en stund… Men när man ska hem igen så är det ju tråkigt.

Vi kom hem till Ella i alla fall, där åt vi god indisk mat och sen gick vi ut i sommarkvällen och allt blev en tonårsfilm. Ni vet, en sån där lite alternativ, djup tonårsfilm? Okej ni fattar inte… Vi gungade i den lilla parken i vitan och lyssnade på Detektivbyrån, djupare tonårsfilm än så går bara inte att få.

Och nu så är jag hemma igen och ska strax gå och lägga mig. Så gonatt små vänner, dröm sött.

Har egentligen inte riktigt tid att blogga… Men jag kom att jag ju inte har visat er mina nya solisar!

Införskaffades igår för 198 riksdaler på Tjallamalla. Så himla värt säger jag bara.

Och nu måste jag kila iväg och dansa. Plingplong

Gud vad min besöksstatistik har gått ner de senaste dagarna!
Jag väljer att tro att det har att göra med sommaren… Ni har väl bättre saker för er än att sitta framför datorn dagarna i ända. Eller så är ni på era små elektricitetsfria landställen, och tittar bara på molnen hela dagarna.

För det kan ju helt enkelt omöjligt vara så att ni har tröttnat på mig? Jag som är så superkul… Nej, så kan det helt enkelt bara inte vara.

Ni har väl fått tophemliga superhjälteuppdrag allihopa som ni är ute på… Och då har ni ju naturligtvis inte tid att läsa min blogg, det är klart. Så är det nog, och ja, okej då, i såna fall så är det väl okej.

Jag är fruktansvärt splittrad för tillfället. Min splittring gäller emmabodafestivalen, som jag ju var dum nog att boka biljetter till långt innan jag visste hur sommaren skulle se ut…
Och, as you know jobbar jag ju hela sommaren. Men jag har tänkt att det är rätt lungt eftersom jag bara missar första dagen, och det verkade ju inte så himla farligt… Tji fick jag, jag missar nämligen två dagar. Och då blev allting plötsligt skitjobbigt…
För på något sätt så kändes det inte så jävla jobbigt att åka ner ensam en dag försent, men två? Då skulle jag liksom åka fredag kväll, komma fram mitt i natten, tre – fyra tiden, ensam i Emmaboda, sen förska hitta (fortfarande ensam mitt i natten) till själva festivalen, och sen dessutom försöka hitta mina kompisar… Och allt kändes bara skitjobbigt.
Ja, och sen så skulle jag vara där över lördagen och sen åka hem på söndagen för att sedan jobba igen på måndagen.
Skulle det verkligen vara värt det?

För jag vet verkligen inte… Hjälp mig!

Hej hopp. Jag sitter här och försöker smälta att det faktiskt är sommarlov, och inte bara att det är sommarlov utan också att grundskolan är slut. Att jag har slutat nian… Men det går inte riktigt. Ni förstår, jag har alltid tänkt att när man slutar nian så är man stor, större, störst. Man är helt enkelt så stor man bara kan bli.
Och ändå är jag fortfarande skitliten! Hur är det möjligt? Det gäller dessutom inte bara mig inte, utan alla som idag har slutat nian… Jag tittar på dem: supersmå! Det måste vara något fel på den här årskullen, det är den enda förklaringen.

Mina slutbetyg blev helt okej, kanske bättre än okej i vissa ögon, men eftersom jag tydligen bara umgås med supermänniskor med superbetyg, är de helt okej. Det blev 260 poäng, 30 poäng mer än förra året och precis så mycket som jag lovade mig själv i januari att jag skulle gå ut med.
Och det som känns allra bäst är att jag nu har exakt lika mycket poäng som Södra teaters median låg på förra året, alltså 580, och det känns ju ganska så bra. Får dock inte reda på ifall jag kommer in eller inte förän om 20 dagar, men det är rätt lungt. Ingen mår väl bra av för mycket information på samma gång?

Och nu så sitter jag hemma och väntar på att Henni ska komma hit så att vi kan äta mat och sen ge oss ut på äventyr. Tio år av blod svett och tårar är ju ändå slut.

Min balkong är himla lurig… På dagarna är den alltid iskall, det kan vara precis hur varmt som helst ute, ballkongen vägrar anpassa sig. Det är lite som om det har bestämt vad den tycker är en bra temperatur och nu tänker den helt enkelt inte byta åsikt.

Förutom några minuter på kvällen, då den helt plötsligt blir stekhet. Den ljumma kvällen lägger sig över resten av staden, men NEJ tänker min balkong, inte vara som alla andra inte! Nej nu ska jag bli varm…
I och för sig är det ju rätt skönt just nu, men det är fan så irriterande på dagarna när man vet att det egentligen är 30 grader ute men ändå inte kan vara på balkongen…

Nu är det i alla fall såhär fint

(det fräcka linnet kommer från Björn Borg och var helt enkelt det klädesplagg jag kunde hitta i min lägenhet som innehöll minst tyg, men som fortfarande kunde kallas ett propert klädesplagg. Uj vilken lång mening…)

Spex i lillebrors fönster.

Annars så har jag träffat Anton idag, han var mycket mycket trött, för vet ni vad? Att han hade varit på uttagning till Friskis och svettis-ledare! Hur fräckt är inte det va?
Jo, mycket fräckt.

Nu är klockan tio över åtta, och om 3 timmar och 50 minuter fyller jag sexton.