Det här är en sån där vecka då man undrar varför man inte valde florist på St Eriks (ja, jag är fördomsfull. Jag är sån. Ni får leva med det). Klasskamraterna, ett av de finaste orden som finns för övrigt, bryter ihop en efter en och jag måste erkänna att jag började gråta över min uppsats imorse. Och då är det illa!

Jag hann inte helga vilodagen igår heller… Jag satt istället och pluggade och pluggade och pluggade, förlåt Gud. Lyckades klämma in en mycket kort promenad med Oskar och en miniliten kopp kaffe med Max dock, men det räknas knappt. Sova hann jag inte heller göra ordentligt, så det det har blivit att leva på kaffe hela dagen.

Och nu kände jag att jag gjorde hemskt dålig reklam för min skola… Och det är ju inte bra. Min skola är fin, något annat får ni inte tro! Mest av allt är det ju trots allt ett hemskt stort hus som rymmer nästan alla människor jag tycker mest om och jag skulle inte byta för allt smör i Småland. Det är bara ibland, som den här veckan, som man måste ha en verklighetsdistans av guds nåde. Jag vet inte om verklighetsdistans är ett ord… Men det borde vara det.

Jag ska nog överleva. Det är inte så farligt, vi gråter inte bara, vi skrattar mycket också, bara så att ni vet.

Nu ska jag göra mig en kopp te och sätta mig och plugga historia. Fest.

Kom hem från skolan för sisådär en timme sedan (21:00). Vi hade ju som sagt öppet hus.

Det var så roligt så! Och jag kände mig så stor… Och duktig. Jag vet inte riktigt, men helt plötsligt var jag bara sådär oerhört stolt över mig själv, det var fint, det var en fin känsla.
Och nej, det här kommer inte att urarta i ett känslomässigt inferno (mycket fräckt ord som vid närmare eftertanke kanske inte passade in sådär helt klockrent… Men det går om man vill.), sån tur har ni minsann inte. Inte idag.

Men det var roligt, intensivt, mycket folk, lite luft. Jag är mycket mycket trött.

Och därför orkar jag inte formulera ordentliga meningar. Ni får leva med det.

Nu ska jag duscha. Sen ska jag läsa ut Breakfast at Tiffany’. Sådeså.

Hej svej

(Ni kan klicka på bilden om ni vill. Puss)

Och så ett meddelande till alla älskade 94:or

Ni glömmer väl inte Södra Latins öppna hus i morgon? 17 – 20. Nej det gör ni inte!

Kom förbi teaterkorridoren och säg hej också så kan jag få känna mig stor.

Ni andra, som inte är 94:or, får såklart också komma. Om ni vill.

För att knyta an till morgonens tema om Södra Latin och seriositet kan jag medela att jag idag har spenderat åtta och en halv timme i skolan. Först från halv tio till fem och sen en tvåtimmarspaus för att sedan, hör och häpna, komma tillbaka vid sju.

Som pricken över i skulle jag inte varit i skolan mer än tre och en halv timme… Om man såg till mitt schema alltså.

Jag kan dock försvara att jag gick tillbaka till skolan vid sju, det var ju inte bara för att det är världens bästa ställe, utan också för att Oskar spelade gitarr i aulan. Och det kanske i alla fall är en lite okej anledning?

Men nu är jag hemma och tröstar mig med att det bara är tolv timmar tills jag ska tillbaka igen!
Om det fanns sovsalar på skolan så skulle jag antagligen aldrig lämna den, jag skulle bo där och när jag tillslut var tvungen att lämna den i och med att trean skulle vara slut, så skulle jag vara helt missanpassad till samhället.
Om jag inte blir lärare förstås… Då kan jag stanna på Södra Latin för alltid. Det finns ju i och för sig redan ett antal exempel på personer som valt den vägen.

Och nu ska jag sluta tjata om min skola, jag lovar.

Istället ska jag sitta stilla ett tag (min favoritsysselsättning hela dagen) och sen ska jag duscha.

Puss och natt!

God morgon kamrater!

Inatt drömde jag att jag var på Ullared (fan ta er på tv5 säger jag bara, innan er visst jag inte ens vad Ullared var…)
På Ullared var det iallafall sjukt litet och trångt, sjukligt små mörka rum med otroligt högt i tak. Och så saker överallt, dyra saker. Eller, billiga saker med stora prislappar. Jag blev upprörd.
Och slutligen så fanns naturligtvis ingenting i min storlek, fast nu var allting istället för litet.

Har du någonting att tillägga Freud?

Eller förresten var bara tyst, fortsätt att vara död. Jag är lite trött på Freud.

Om en timme börjar skolan. Eller, om en timme ska jag vara i skolan. Mina lektioner börjar inte förrän klockan 11, men eftersom jag är så sjukligt seriös och har valt en så sjukligt seriös skolan, så ska jag vara där tjugo över nio och jobba med ett grupparbete i röst och rörelse.
Sen borde jag försöka hinna med att slänga ihop en liten svenska-reflektion också, och en engelska-presentation om Robert Burns, och läsa lite historia…

Och kanske byta till Tensta gymnasium?

Fast Södra är bra, lyssna nu på tant Allis alla små 94:or, Södra är fint. Och man kan gå där utan att plugga också, man kan ägna sina dagar åt att dricka kaffe och äta bullar också. Man får välja lite som man vill.
Det enda som man bör vara beredd på är att hela ens liv kommer att centreras kring denna orangea byggnad. Varken man vill det eller inte.

I år var jag för första gången sen i sjuan med på skolfotot. Det har bara inte blivit av sen dess… I åttan jobbade jag och i nian var jag väl bara för tuff, jag vet inte riktigt.
I alla fall så hade jag glömt bort hur kul det är! Att få massa hemskt flotta bilder på sig själv hemskickade i ett stort vitt kuvert, hur festligt som helst. Så nu vill jag bara göra som vi gjorde i lågstadiet och byta bilder och sätta upp på anslagstavlan. Synd bara att jag inte har någon anslagstavla…

Det är synd att det är så svårt att fota glattigt papper…

Lite kul egentligen, att vi 2009 lägger så stor vikt vid sånt här, när det enda vi gör hela dagarna är att fota oss själva… Och jag trodde ju då att jag var en sån som inte gjorde det. Men roligt är det ju. Kanske för att det är bilder man kan hålla i, sånt är vi ju inte bortskämda med.

Och här har vi klassen

Hetast på Södra. Oja.

Himla fin kväll igår, om än fruktansvärt södraklyschig med Edith Piaf, Aretha Franklin och och svart kaffe. Men nu går vi ju på södra, så vi kanske får vara sådär alldeles vansinnigt pretentiösa. Det är ju hur som helst det vi är bäst på.

Nu sitter jag hemma och väntar på att superlångsamma Dante ska bli klar med vad han nu gör och kunna ses. Men han är långsam långsam. Men det är lugnt, vi tycker om honom ändå.

Och ikväll ska jag hem till världens finaste Vanda med världens finaste superkvinnor. Det blir bra, jag har saknat dem, hemskt mycket.

Och nu ska jag mycket långsamt börja ta mig ut ur lägenheten.  Tjingtjong.

God morgon vänner! Fick sova äntligen sova inatt, det var skönt, har varit lite dåligt med sömn de senaste dygnen (av förklarliga skäl, så inget att klaga över egentligen).
Först var det ju nollningen i torsdags. Jag orkar verkligen inte skriva om alltihop, men det var sjukt roligt. I korta drag var vi först runt Götgatan och utsattes för lagom pinsamma pinsamheter, sedan satt vi mycket i regn och blev mycket mycket blöta och sen var det parthey på en båt. I väldigt korta drag alltså, om vi ses face to face så kan jag berätta noggrannare.
Sen sov jag hos Ingeborg, i ungefär tre – fyra timmar innan vi skulle upp till skolan igen på fredagen. Det var länge sen jag kände mig så saggig. Men dagsgammalt smink och samma kläder som jag sovit i (tyckte att det var smart att sova i mina teater-kläder och orkade sen verkligen inte sätta på mig några andra kläder…)
Skoldagen var i alla fall kort, även om den var plågsam, och vid halv tre var jag äntligen hemma och kunde duscha och äta och sånt där som ibland är så fruktansvärt härligt att göra.
Och sen bar det av till Slussen för att möta upp Fanny och Tina för att sedan ta båten över till Kungliga Djurgården.

Håkan var fantastisk och underbar, såklart. Hur skulle han kunna var någonting annat? Jag har fortfarande lite ont i ansiktet efter att ha haft ett alldeles för stor leende där hela kvällen.
Han är nog en av världens bästa människor. Det tror jag. Det måste han ju vara. Det finns helt enkelt ingen annan möjlig förklaring.

Igår var det nollning! Sjukligt roligt. Verkligen, underbar kväll. Har dock inte alls tid att berätta vidare om den för tillfället eftersom jag måste till slussen och möta Fanny och Tina. Sen blir det grönan och Herr Hellström. Värt.

Men det var skitbra, verkligen. Och jag lovar att berätta allt in i minsta detalj när jag kommer hem, eller imorron… Nån gång. Jag lovar!

Allting går lite för bra just nu. För bra för intressanta blogginlägg i alla fall.
Det är helt enkelt inte spännande att läsa om att jag har det roligt i skolan, att min klass är superfin och att det i största allmänhet känns så otroligt bra att traska in på Södra varje morgon. Ja, det känns rätt, lite förvirrat. Men rätt.
Men det där är ju inte särskilt kul att läsa om, jag vet det. Jag hatar såna blogginlägg. Därför blir det inga gosiga allt-är-bra-jag-är-glad-inlägg.

Och eftersom jag inte har något annat viktigt att säga så anser jag att det bästa är att inte säga någonting alls. Istället går jag och lägger mig. I morgon har jag dessutom sovmorgon, det är bra. Sådanna fördelar får man om man inte läser franska förstår ni.

Puss och hej

God afton kamrater.

Nu är den första dagen i skolan avklarad. Det känns så bra! Klassen verkar jättegullig, och ja, allt känns finfint.
Första dagen är förstås alltid lite förvirrad, framförallt när man kommer en vecka för sent, man hittar ingenstans och har inte fått några böcker och ingen vet riktigt vilka grupper man tillhör… Ja, ni förstår. Men sånt löser sig ju, man lär sig ju.
Det känns mycket lovande.
Och i morgon har vi teater! Peppad till tusen.

Men nu ska jag sova, alla dessa intryck har gjort mig mycket trött. Ursäkta tråkigt inlägg. Puss och hej

Hej älsklingar!
Idag var jag alltså på uppropet på Södra, min nya skola (det känns sjukligt skumt att kalla den för Min skola…) och även fast jag bara kunde vara där i en och en halv timme så kändes det så himla bra. Klassen verkar jättegullig, och ja, det kändes bara alldeles alldeles rätt liksom. Svårt att förklara, kvinnlig intuition kanske, eller bara intuition, mänsklig intuition. Clairvoyant. Ni vet ju.

Extra roligt var det ju att det var ännu fler som jag kände som gick i klassen, till exempel Irma som jag gick i lågstadiet med. Riktigt galet. Det är alltid lika märkligt att träffa folk som man inte har sätt sen de var nio. På något sätt tänker man ju att de ska fortsätta vara nio för alltid. Men så träffar man dem och så har de också vuxit upp och levt. Inte stannat kvar där man lämnade dem.
En annan rolig överraskning var Lisa som jag gick på samma teater som förut, men sen inte alls umgåtts med efter det. Prima tjej.

Och sen så var det ju en hög med folk som jag ju då redan visste skulle gå där, prima exemplar de med. Och så de där helt nya, som jag har mycket höga förhoppningar om.

Usch, det känns helt fel att jag inte kommer att få gå dit igen fören den trettioförsta. Fast samtidigt vill jag ju inte att filminspelningen ska ta slut heller… Varför kan jag inte få ha båda?

För det gör ju alldeles ont i hela mig när jag tänker på att vi slutar filma om en vecka, även fast jag jobbar stenhårt på att inte tänka på det. Men det blir lite svårt när det plötsligt står Dag 35, på dagsbeskedet… Det var ju alldeles nyss som det stod Dag 1 ju!

Fast kanske är det bra att jag har något roligt att se fram emot, så att det inte bara är svart mörker när vi är klara.
Gud.. Det var länge sen jag definierade att börja skolan som “något roligt att se fram emot”

Jag och Fanny. Tina säger att jag ser ut som en snygg version av Dobby, jag vet inte riktigt hur jag ska ta det…

Jag har beslutsångest.
I morgon börjar jag jobba klockan halv tolv, “wihhoo sovmorgon!” tänkte jag ju då, först. Innan jag kom på att Södra faktiskt har sitt upprop i morgon. Jag skulle alltså hinna gå dit, vara stressad som fan och sen hinna till Orminge. Eller? Hur lång tid tar ett upprop egentligen? Jag har en känsla av att det inte längre är som på den gamla goda tiden, då de ropade upp ens namn och sen fick man gå…
Alltså känns det på ett sätt så otroligt bra att få gå dit, vinka lite och säga “Såhär ser jag ut, nu kommer ni tyvärr inte att se mig igen förrän den första. Men snälla minns mig med värme!”.
Å andra sidan känns det som om jag kommer sitta där och titta konstant på klockan och vara livrädd för att missa min buss. Och då kommer ju ingen få något bra intryck av mig alls…
Å tredje sidan så kanske jag ska sluta oroa mig så jävligt och bara åka dit och kolla läget och sen åka till Slussen halv elva och hinna med bussen. Det är ju också en idé. Förstås. Jag tror nog att det blir så.

Och nu blev det ju läskigt här, där ska jag ju träffa min klass i morgon. Det har jag inte alls ställt in mig på, jag har ju ingen plan. Vilket i och för sig kanske är bra, så blir jag så illa tvungen att vara mig själv. Och trot eller ej, men på något vis är det alltid det som funkar bäst. Märkligt, jag vet. Men folk är märkliga.

suddsudd, så kan det gå

Det blev fin kväll, och ni får fula mobil-bilder jaaa!

Och jag känner nu 6 personer som kommer att gå i min klass i höst, nystart in my ass.
Men det är najs och imorron så är det jobb igen, så nu måste lilla Allis sova.

Jag kom in. Jag kom in! Jag kom faktiskt in på Södra.
Gud vad stor jag känner mig… Och duktigt, faktiskt. Skitduktig, bäst.

Sen är det ju kul att typ 50 % av min högstadieklass också kommer att börja Södra. Inte teater allihoppa dock. Men det är gött, jag är glad. Allt är bra.

Om en stund så kommer Anton hit och äter middag med mig, det blir fint, har inte träffat honom på mycket länge.

Och då har jag dessutom gjort någonting lite produktivt idag… Hittils har jag typ bara ätit chips och spelat tetris. Men jag antar att man behöver såna dagar också.

Speciellt som det kommer att bli en fruktansvärd dag imorron. Det är nämligen den 29:onde imorron, vilket innebär att det är dagen då jag får reda på vilket gymnasium jag kommit in på.
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, okej mest skräck.

Mest för att det har gått så jävla fort! Det känns ju alldeles nyss som man satt med paniken i halsen och försökte förstå hur gymnasieintagningen fungerade.
Nu är det plötsligt på riktigt och nej, jag förstår verkligen inte hur det har gått till. Jag är ju på tok för liten för att börja gymnasiet!

Aja, imorron så kommer ni då alltså antingen se mig hoppa av lycka, eller höra mig, med potatisen i halsen säga “Amen det var ju inte som om jag ville gå på södra, egentligen.”

Hej hopp. Jag sitter här och försöker smälta att det faktiskt är sommarlov, och inte bara att det är sommarlov utan också att grundskolan är slut. Att jag har slutat nian… Men det går inte riktigt. Ni förstår, jag har alltid tänkt att när man slutar nian så är man stor, större, störst. Man är helt enkelt så stor man bara kan bli.
Och ändå är jag fortfarande skitliten! Hur är det möjligt? Det gäller dessutom inte bara mig inte, utan alla som idag har slutat nian… Jag tittar på dem: supersmå! Det måste vara något fel på den här årskullen, det är den enda förklaringen.

Mina slutbetyg blev helt okej, kanske bättre än okej i vissa ögon, men eftersom jag tydligen bara umgås med supermänniskor med superbetyg, är de helt okej. Det blev 260 poäng, 30 poäng mer än förra året och precis så mycket som jag lovade mig själv i januari att jag skulle gå ut med.
Och det som känns allra bäst är att jag nu har exakt lika mycket poäng som Södra teaters median låg på förra året, alltså 580, och det känns ju ganska så bra. Får dock inte reda på ifall jag kommer in eller inte förän om 20 dagar, men det är rätt lungt. Ingen mår väl bra av för mycket information på samma gång?

Och nu så sitter jag hemma och väntar på att Henni ska komma hit så att vi kan äta mat och sen ge oss ut på äventyr. Tio år av blod svett och tårar är ju ändå slut.

Hej hej, dagen har inte erbjudit någonting allt för spektakulärt, förutom att jag inte för mvg i so. Min so-lärare kan alltså förvänta sig en lönnmördare inom snar framtid. En riktig lönnmördare alltså, inga fånigheter, vi pratar ninjor med supervassa svärd, snabba som skuggor… Min so-lärare vaknar av ett konstigt ljud, tittar sig skrämt omkring, men tänker att det antagligen bara var en dröm. Så han somnar om, intet ont anande om ninjan som har flugit upp för hans husvägg (ehh ja, ninjor kan flyga?) öppnat fönstret med sitt supersvärd och smugit in i sovrummet. Och nu står han strax bredvid sängen, gömd i skuggorna beredd att hugga till med supersvärdet…
Fast, egentligen borde han ju väcka läraren först, och berätta varför han måste dö. Men det förstör på något vis lite av ninjagrejen, ninjor gör inte sånt.

Han hade dessutom mage att fråga mig vad jag skulle gå på för gymnasium, alltså efter att han hade sagt att jag var “jätte skärp, ovanligt intelligent för min ålder och verkligen kunde sätta mig in i olika frågor, men var lite för oengagerad”. Konversationen gick på ett ungefär så här;

Lärare: Så vad blir det för gymnasium nu då?
Jag: Ja jag vill ju gå på Södra, men nu får vi väl se om jag kommer in…
Lärare: Jamen det finns ju andra gymnasium också. Som st eriks!

Men det kanske bara är roligt om man är lite gymnasie-insatt… Men antagligen vet ni att Södra har ganska mycket högre intagningspoäng en st eriks.

Så han står på min svarta lista nu (okej jag har ingen svart lista, men det här känns ju som ett ypperligt tillfälle att skaffa sig en)

Och imorgon är det skolavslutning. Ni kan inte ana hur glad jag är.

De preleminära poängen till de olika gymnasierna har kommit nu. Och efter mycket om och med har jag äntligen fattat hur det fungerar >.^

Man får reda på intagningsgränsen = De poäng som behövs för att komma in på linjen.
Och medianen = De poäng som är medianen av alla som har fått poäng över intagningsgränsen.

Krångligt som fan, enligt mig, men det kan ju vara så att det bara är jag som är dum i huvet… Vad vet jag.

I alla fall så har södra latin en intagningsgräns på 515 poäng, alltså har ligger jag 35 poäng över gränsen med mina 550 poäng. Och de har en median på 570 poäng, ligger alltså under med 20 poäng.

(på både st eriks och stockholms estetiska ligger jag i alla fall långt över medianen, känns lite bar i alla fall)

Alla säger att intagningsgränsen alltid höjs till efter andra sökningen. Okej… Kan någon vara lite mer spesifik?! Pratar vi 5 poäng, 20 poäng, 50 poäng… 100 poäng??? Ge mig en liten hint någon! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad nu än vad jag var till första sökningen >.<

Eftersom jag i skolan fick kastat i ansiktet att jag tydligen skall ha skrivit en uppsats om valfri mekanisk uppfinning till på fredag och gjort ett kolage om mig själv till den här veckan, så är jag nu hemma agerar Plugg-dag. Som alla pluggdagar kan den ju givetvis inte sättas igång förän jag har bloggat… Tagit mig en kopp kaffe, kanske en macka… Valt den optimala plugg-musiken.. Ja ni vet, men jag sr ändå positivt på situationen!

För det är nämligen så att ingen kan ta ner mig just nu eftersom jag just har fått reda på att… tatatatatatatata (ja det ska föreställa en trumvirvel?) jag fick 20 av 20 poäng på södra latin! Gud vad glad jag blev. Det innäbär nämligen att jag nu har 550 poäng… Intagningsgränsen på södra teater var 564 poäng (max är 640 poäng) jag ligger alltså 14 poäng back… Alltså tre ämnen. Men vafan! Det ska väl gå att ordna? Jag är glad i all afall