Idag halkade jag på Slussen

Vardagsdramatik på hög nivå. Speciellt som jag skulle vara lite charmigt osvensk och inte bara låtsas som om inget hänt utan skratta lite istället. Den enda som befann sig i närheten var en kille som tittade på mig som om jag var dum i huvet.

Och ja, jag är big fan av håriga knän.

Annars så går jag på den lite snyggare, lite bättre, lite svartare, lite svårare, lite mer pk skolan Södra Latin som idag vann estetdeltävlingen i läroverksfejden. Fast, vem hade trott något annat?

Nu: True blood.

Om sissådär 50 minuter beger jag mig till skolan. Hejdå lov, hej hej Södra Latin.
Fast, jag har ändå saknat den lite. Ska inte låtsas klaga här inte.

Annars så ser det ut som om det har trillat ner ett moln på våran gård. Antagligen är det straffet för att jag inte var ute i solen igår (gick på bio med mor min istället An Education. Mer om det vid ett senare tillfälle.) “Nähe, vill hon inte ha någon fin vår då ska det minsann inte vara någon fin vår” tänker de. Jävlarna. De = vädergudarna, om ni inte förstod det.

Förresten så kan ni aldrig tro vad jag ska göra för kul i efetermiddag, eller ikväll kanske mer. Ni behöver inte anstränga er med att gissa, det är bara för bra för att det ska gå att klura ut det.

Vad ska du göra Allis? Vaaaad?

Jo kära vänner, jag ska dricka fyra liter laxermedel inför min tarmundersökning i morgon!

ÅHHHH VAD ROLIGT!

Jag vill dö lite grann, på riktigt. Fyra liter. Fyra liter. Det är fyra mjölkpaket. DET ÄR ÄCKLIGT!
Varför har jag en så engagerad husläkare? Kunde hon inte bara ha gett mig medicin sagt du har IBS så tack och hej. Men nej nej… Hon gav mig visserligen medicin (som har hjälpt!) sa du har IBS men avslutade istället med “och så gör vi en koloskopi* också, för att vara på den säkra sidan.”

Alltså, 4 liter laxermedel ikväll och sen dessutom inte äta någonting efter lunch. Jag ska alltså tömma precis hela tarmen, och jag ska dessutom göra det med blodsockerfall.

*Tro inte att det är en bra idé att bildgoogla. Det var en dum idé. Jag ska gå och kräkas lite nu.

Jag sitter här och tänker (ljuge, du sitter och borde lära dig att kvadratkomlettera. För du har matte B prov imorron. Dålig människa!) på det här med att Södra Latin skulle vara skolan där alla får anorexi och tar livet av sig. En ganska spridd fördom, som i och för sig har blivit bekräftad ett par gånger… Jättehemskt, jättesorgligt, jävligt onödigt. Men å andra sidan så tror jag inte att Södra kan vara så otroligt mycket värre än andra gymnasium, vilket nästan är ännu hemskare, i och för sig. Fast jag ska inte vara seriös och jobbig och prata om Stockholms ungdomars psykiska hälsa just nu, det sparar vi till en annan dag.

Det jag satt och tänkte på är varför det inte går fler tjockisar på Södra? Seriöst, vi har plugg jämt, vi småäter konstant och vi kan aldrig sova ordentligt. Just nu sitter jag till exempel och pressar i mig chips för att fylla hålet inom mig, som för länge sedan borde ha fyllts av kunskapen om hur man löser andragradsekvationer.

Det är märkligt.

Mitt enda svar på den här gåtan är de förjävliga trapporna som man tvingas springa upp och ner för dagarna i ända.

Där, kära vänner, har ni Södra Latin-dieten, lunch utan någon som helst näring, oändliga mängder bullar, floder av svart kaffe och så ett jävla springande upp och ner för mördartrappor.

Jag är så smart. Önskar bara att jag var smart gällande matte också… Men men, man kan inte få allt.

Jag ska strax bege mig till skolan. Jag menar, kan man hänga på Södra Latin på helgerna så är det väl klart att man gör det liksom! Kan man välja att sova 5 timmar och sen skutta upp och sköta ljud på sina klasskamraters föreställning klockan 13 och sen spela själv klockan 16, jamen då är det väl klart att man tar chansen! Speciellt när det helt plötsligt har blivit sommartid och klockan är tio klockan nio.

Fast jag klagar inte. Jag låtsas att jag klagar. Egentligen tycker jag ju lite för mycket om min skola och har egentligen ingenting alls emot att spendera min helg där. Det hade bara varit trevligt att få sova lite mer… Men å andra sidan så har vi ju ett helt lov framför oss som man kan ägna åt sånt.

Och idag är det alltså sista föreställningen, klockan 16. Så ni som inte har sett den än är banne mig så illa tvungna att pallara er dit.

Nu ska jag försöka lokalisera någon typ av lunch som går att ta med sig. Sen ska jag klä på mig och slutligen så ska jag lämna min bostad bakom mig.

Puss hej!

Jag tänkte bara vara blödig och lite fånig och berätta att jag nog har den finaste klassen i hela vida världen. Fast nu blev det fel, jag har för visso den finaste klassen i hela vida världen, men ikväll är det mest riktat till en fjärdedel av klassen. Nämligen den fjärdedel som jag har spelat teater med i en och en halv termin, och som jag slutligen hade premiär med ikväll.

Det var så roligt! Och ni var så duktiga, vi var så duktiga! Vi är bäst.
Ibland blir jag lite irriterad på er, visst, jag är ju sån. Men ni står ut med mig, och det är ju helt otroligt. Och ikväll så var jag inte rädd en enda sekund för att någon skulle göra fel. Jag var inte särskilt rädd för att göra fel själv heller, på något vänster var jag ganska säker på att ni skulle rädda mig om jag råkade klanta till det.

Jag avslutar med att det finns extremt få människor som jag ställer upp på gruppkramar med. Bara så att ni vet. Så mycket gillar jag er alltså. Supermycket gillar jag er.

Er alldeles egna Butterflygirl.

Så här fräck är jag när jag spelar mrs Smith

Enormt stort tack till er som orkade pallra er till Södra för premiären också. Ni är också bäst.

Jag är så glad så glad. Puss på er alla!

Det här är en sån där vecka då man undrar varför man inte valde florist på St Eriks (ja, jag är fördomsfull. Jag är sån. Ni får leva med det). Klasskamraterna, ett av de finaste orden som finns för övrigt, bryter ihop en efter en och jag måste erkänna att jag började gråta över min uppsats imorse. Och då är det illa!

Jag hann inte helga vilodagen igår heller… Jag satt istället och pluggade och pluggade och pluggade, förlåt Gud. Lyckades klämma in en mycket kort promenad med Oskar och en miniliten kopp kaffe med Max dock, men det räknas knappt. Sova hann jag inte heller göra ordentligt, så det det har blivit att leva på kaffe hela dagen.

Och nu kände jag att jag gjorde hemskt dålig reklam för min skola… Och det är ju inte bra. Min skola är fin, något annat får ni inte tro! Mest av allt är det ju trots allt ett hemskt stort hus som rymmer nästan alla människor jag tycker mest om och jag skulle inte byta för allt smör i Småland. Det är bara ibland, som den här veckan, som man måste ha en verklighetsdistans av guds nåde. Jag vet inte om verklighetsdistans är ett ord… Men det borde vara det.

Jag ska nog överleva. Det är inte så farligt, vi gråter inte bara, vi skrattar mycket också, bara så att ni vet.

Nu ska jag göra mig en kopp te och sätta mig och plugga historia. Fest.

Kom hem från skolan för sisådär en timme sedan (21:00). Vi hade ju som sagt öppet hus.

Det var så roligt så! Och jag kände mig så stor… Och duktig. Jag vet inte riktigt, men helt plötsligt var jag bara sådär oerhört stolt över mig själv, det var fint, det var en fin känsla.
Och nej, det här kommer inte att urarta i ett känslomässigt inferno (mycket fräckt ord som vid närmare eftertanke kanske inte passade in sådär helt klockrent… Men det går om man vill.), sån tur har ni minsann inte. Inte idag.

Men det var roligt, intensivt, mycket folk, lite luft. Jag är mycket mycket trött.

Och därför orkar jag inte formulera ordentliga meningar. Ni får leva med det.

Nu ska jag duscha. Sen ska jag läsa ut Breakfast at Tiffany’. Sådeså.

Hej svej

(Ni kan klicka på bilden om ni vill. Puss)

Och så ett meddelande till alla älskade 94:or

Ni glömmer väl inte Södra Latins öppna hus i morgon? 17 – 20. Nej det gör ni inte!

Kom förbi teaterkorridoren och säg hej också så kan jag få känna mig stor.

Ni andra, som inte är 94:or, får såklart också komma. Om ni vill.

För att knyta an till morgonens tema om Södra Latin och seriositet kan jag medela att jag idag har spenderat åtta och en halv timme i skolan. Först från halv tio till fem och sen en tvåtimmarspaus för att sedan, hör och häpna, komma tillbaka vid sju.

Som pricken över i skulle jag inte varit i skolan mer än tre och en halv timme… Om man såg till mitt schema alltså.

Jag kan dock försvara att jag gick tillbaka till skolan vid sju, det var ju inte bara för att det är världens bästa ställe, utan också för att Oskar spelade gitarr i aulan. Och det kanske i alla fall är en lite okej anledning?

Men nu är jag hemma och tröstar mig med att det bara är tolv timmar tills jag ska tillbaka igen!
Om det fanns sovsalar på skolan så skulle jag antagligen aldrig lämna den, jag skulle bo där och när jag tillslut var tvungen att lämna den i och med att trean skulle vara slut, så skulle jag vara helt missanpassad till samhället.
Om jag inte blir lärare förstås… Då kan jag stanna på Södra Latin för alltid. Det finns ju i och för sig redan ett antal exempel på personer som valt den vägen.

Och nu ska jag sluta tjata om min skola, jag lovar.

Istället ska jag sitta stilla ett tag (min favoritsysselsättning hela dagen) och sen ska jag duscha.

Puss och natt!

God morgon kamrater!

Inatt drömde jag att jag var på Ullared (fan ta er på tv5 säger jag bara, innan er visst jag inte ens vad Ullared var…)
På Ullared var det iallafall sjukt litet och trångt, sjukligt små mörka rum med otroligt högt i tak. Och så saker överallt, dyra saker. Eller, billiga saker med stora prislappar. Jag blev upprörd.
Och slutligen så fanns naturligtvis ingenting i min storlek, fast nu var allting istället för litet.

Har du någonting att tillägga Freud?

Eller förresten var bara tyst, fortsätt att vara död. Jag är lite trött på Freud.

Om en timme börjar skolan. Eller, om en timme ska jag vara i skolan. Mina lektioner börjar inte förrän klockan 11, men eftersom jag är så sjukligt seriös och har valt en så sjukligt seriös skolan, så ska jag vara där tjugo över nio och jobba med ett grupparbete i röst och rörelse.
Sen borde jag försöka hinna med att slänga ihop en liten svenska-reflektion också, och en engelska-presentation om Robert Burns, och läsa lite historia…

Och kanske byta till Tensta gymnasium?

Fast Södra är bra, lyssna nu på tant Allis alla små 94:or, Södra är fint. Och man kan gå där utan att plugga också, man kan ägna sina dagar åt att dricka kaffe och äta bullar också. Man får välja lite som man vill.
Det enda som man bör vara beredd på är att hela ens liv kommer att centreras kring denna orangea byggnad. Varken man vill det eller inte.

I år var jag för första gången sen i sjuan med på skolfotot. Det har bara inte blivit av sen dess… I åttan jobbade jag och i nian var jag väl bara för tuff, jag vet inte riktigt.
I alla fall så hade jag glömt bort hur kul det är! Att få massa hemskt flotta bilder på sig själv hemskickade i ett stort vitt kuvert, hur festligt som helst. Så nu vill jag bara göra som vi gjorde i lågstadiet och byta bilder och sätta upp på anslagstavlan. Synd bara att jag inte har någon anslagstavla…

Det är synd att det är så svårt att fota glattigt papper…

Lite kul egentligen, att vi 2009 lägger så stor vikt vid sånt här, när det enda vi gör hela dagarna är att fota oss själva… Och jag trodde ju då att jag var en sån som inte gjorde det. Men roligt är det ju. Kanske för att det är bilder man kan hålla i, sånt är vi ju inte bortskämda med.

Och här har vi klassen

Hetast på Södra. Oja.

Himla fin kväll igår, om än fruktansvärt södraklyschig med Edith Piaf, Aretha Franklin och och svart kaffe. Men nu går vi ju på södra, så vi kanske får vara sådär alldeles vansinnigt pretentiösa. Det är ju hur som helst det vi är bäst på.

Nu sitter jag hemma och väntar på att superlångsamma Dante ska bli klar med vad han nu gör och kunna ses. Men han är långsam långsam. Men det är lugnt, vi tycker om honom ändå.

Och ikväll ska jag hem till världens finaste Vanda med världens finaste superkvinnor. Det blir bra, jag har saknat dem, hemskt mycket.

Och nu ska jag mycket långsamt börja ta mig ut ur lägenheten.  Tjingtjong.

God morgon vänner! Fick sova äntligen sova inatt, det var skönt, har varit lite dåligt med sömn de senaste dygnen (av förklarliga skäl, så inget att klaga över egentligen).
Först var det ju nollningen i torsdags. Jag orkar verkligen inte skriva om alltihop, men det var sjukt roligt. I korta drag var vi först runt Götgatan och utsattes för lagom pinsamma pinsamheter, sedan satt vi mycket i regn och blev mycket mycket blöta och sen var det parthey på en båt. I väldigt korta drag alltså, om vi ses face to face så kan jag berätta noggrannare.
Sen sov jag hos Ingeborg, i ungefär tre – fyra timmar innan vi skulle upp till skolan igen på fredagen. Det var länge sen jag kände mig så saggig. Men dagsgammalt smink och samma kläder som jag sovit i (tyckte att det var smart att sova i mina teater-kläder och orkade sen verkligen inte sätta på mig några andra kläder…)
Skoldagen var i alla fall kort, även om den var plågsam, och vid halv tre var jag äntligen hemma och kunde duscha och äta och sånt där som ibland är så fruktansvärt härligt att göra.
Och sen bar det av till Slussen för att möta upp Fanny och Tina för att sedan ta båten över till Kungliga Djurgården.

Håkan var fantastisk och underbar, såklart. Hur skulle han kunna var någonting annat? Jag har fortfarande lite ont i ansiktet efter att ha haft ett alldeles för stor leende där hela kvällen.
Han är nog en av världens bästa människor. Det tror jag. Det måste han ju vara. Det finns helt enkelt ingen annan möjlig förklaring.

Igår var det nollning! Sjukligt roligt. Verkligen, underbar kväll. Har dock inte alls tid att berätta vidare om den för tillfället eftersom jag måste till slussen och möta Fanny och Tina. Sen blir det grönan och Herr Hellström. Värt.

Men det var skitbra, verkligen. Och jag lovar att berätta allt in i minsta detalj när jag kommer hem, eller imorron… Nån gång. Jag lovar!

Allting går lite för bra just nu. För bra för intressanta blogginlägg i alla fall.
Det är helt enkelt inte spännande att läsa om att jag har det roligt i skolan, att min klass är superfin och att det i största allmänhet känns så otroligt bra att traska in på Södra varje morgon. Ja, det känns rätt, lite förvirrat. Men rätt.
Men det där är ju inte särskilt kul att läsa om, jag vet det. Jag hatar såna blogginlägg. Därför blir det inga gosiga allt-är-bra-jag-är-glad-inlägg.

Och eftersom jag inte har något annat viktigt att säga så anser jag att det bästa är att inte säga någonting alls. Istället går jag och lägger mig. I morgon har jag dessutom sovmorgon, det är bra. Sådanna fördelar får man om man inte läser franska förstår ni.

Puss och hej

God afton kamrater.

Nu är den första dagen i skolan avklarad. Det känns så bra! Klassen verkar jättegullig, och ja, allt känns finfint.
Första dagen är förstås alltid lite förvirrad, framförallt när man kommer en vecka för sent, man hittar ingenstans och har inte fått några böcker och ingen vet riktigt vilka grupper man tillhör… Ja, ni förstår. Men sånt löser sig ju, man lär sig ju.
Det känns mycket lovande.
Och i morgon har vi teater! Peppad till tusen.

Men nu ska jag sova, alla dessa intryck har gjort mig mycket trött. Ursäkta tråkigt inlägg. Puss och hej

Hej älsklingar!
Idag var jag alltså på uppropet på Södra, min nya skola (det känns sjukligt skumt att kalla den för Min skola…) och även fast jag bara kunde vara där i en och en halv timme så kändes det så himla bra. Klassen verkar jättegullig, och ja, det kändes bara alldeles alldeles rätt liksom. Svårt att förklara, kvinnlig intuition kanske, eller bara intuition, mänsklig intuition. Clairvoyant. Ni vet ju.

Extra roligt var det ju att det var ännu fler som jag kände som gick i klassen, till exempel Irma som jag gick i lågstadiet med. Riktigt galet. Det är alltid lika märkligt att träffa folk som man inte har sätt sen de var nio. På något sätt tänker man ju att de ska fortsätta vara nio för alltid. Men så träffar man dem och så har de också vuxit upp och levt. Inte stannat kvar där man lämnade dem.
En annan rolig överraskning var Lisa som jag gick på samma teater som förut, men sen inte alls umgåtts med efter det. Prima tjej.

Och sen så var det ju en hög med folk som jag ju då redan visste skulle gå där, prima exemplar de med. Och så de där helt nya, som jag har mycket höga förhoppningar om.

Usch, det känns helt fel att jag inte kommer att få gå dit igen fören den trettioförsta. Fast samtidigt vill jag ju inte att filminspelningen ska ta slut heller… Varför kan jag inte få ha båda?

För det gör ju alldeles ont i hela mig när jag tänker på att vi slutar filma om en vecka, även fast jag jobbar stenhårt på att inte tänka på det. Men det blir lite svårt när det plötsligt står Dag 35, på dagsbeskedet… Det var ju alldeles nyss som det stod Dag 1 ju!

Fast kanske är det bra att jag har något roligt att se fram emot, så att det inte bara är svart mörker när vi är klara.
Gud.. Det var länge sen jag definierade att börja skolan som “något roligt att se fram emot”

Jag och Fanny. Tina säger att jag ser ut som en snygg version av Dobby, jag vet inte riktigt hur jag ska ta det…

Jag har beslutsångest.
I morgon börjar jag jobba klockan halv tolv, “wihhoo sovmorgon!” tänkte jag ju då, först. Innan jag kom på att Södra faktiskt har sitt upprop i morgon. Jag skulle alltså hinna gå dit, vara stressad som fan och sen hinna till Orminge. Eller? Hur lång tid tar ett upprop egentligen? Jag har en känsla av att det inte längre är som på den gamla goda tiden, då de ropade upp ens namn och sen fick man gå…
Alltså känns det på ett sätt så otroligt bra att få gå dit, vinka lite och säga “Såhär ser jag ut, nu kommer ni tyvärr inte att se mig igen förrän den första. Men snälla minns mig med värme!”.
Å andra sidan känns det som om jag kommer sitta där och titta konstant på klockan och vara livrädd för att missa min buss. Och då kommer ju ingen få något bra intryck av mig alls…
Å tredje sidan så kanske jag ska sluta oroa mig så jävligt och bara åka dit och kolla läget och sen åka till Slussen halv elva och hinna med bussen. Det är ju också en idé. Förstås. Jag tror nog att det blir så.

Och nu blev det ju läskigt här, där ska jag ju träffa min klass i morgon. Det har jag inte alls ställt in mig på, jag har ju ingen plan. Vilket i och för sig kanske är bra, så blir jag så illa tvungen att vara mig själv. Och trot eller ej, men på något vis är det alltid det som funkar bäst. Märkligt, jag vet. Men folk är märkliga.

suddsudd, så kan det gå

Det blev fin kväll, och ni får fula mobil-bilder jaaa!

Och jag känner nu 6 personer som kommer att gå i min klass i höst, nystart in my ass.
Men det är najs och imorron så är det jobb igen, så nu måste lilla Allis sova.

Jag kom in. Jag kom in! Jag kom faktiskt in på Södra.
Gud vad stor jag känner mig… Och duktigt, faktiskt. Skitduktig, bäst.

Sen är det ju kul att typ 50 % av min högstadieklass också kommer att börja Södra. Inte teater allihoppa dock. Men det är gött, jag är glad. Allt är bra.