En gång i tiden så var jag sissådär 2 – 3 år och befann mig i på filmaffären med min pappa. Det är ett av mina allra första minnen, att jag hittar den där filmen, jag antar att den hade en hemskt fin framsida eller så stod den bara närmast, men i alla fall så plockade jag ner den och sprang med den till pappa. Som jag minns det var det första gången han sa Ja, det är klart att vi köper den!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag kan redogöra för hur klänningarna som flickorna i bakgrunden på balen har på sig ser ut.
Den lärde mig hur man använde videon, att trekanten betydde att filmen satte igång och att fyrkanten gjorde så att den stannade. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag brukade se igenom hela och sen spola tillbaka den och titta om och om igen (ni förstår att det här var innan dvdns tid, när filmerna fortfarande fanns på band i kassetter) tills den blev raspig och hackig i kanterna, fast jag tror inte att jag slutade då heller.

Jag tror att det var första gången som kärlek fick ett ansikte. Det var fint på något vis.

Och även om jag (och jag vet inte hur många andra generationer av treåriga flickor) blev slavar under den eviga klyschan att drömmar slår in, så tror jag att det behövs. Och jag tror att det är sant, i alla fall ibland. Och jag tror framförallt att vi behöver tecknade sagor på raspiga videokassetter, om det är vad som behövs för att inte göra oss allt igenom bittra.

Vi behöver få drömma om ett parallellt universum i pastell där alla sjunger när det blir jobbigt och mössen kan prata (men inte fåglarna, har aldrig riktigt förstått det där…) och det alltid blir bra på slutet.

Om inte annat så för att hålla oss ifrån hallucinogena droger.

Och nu har jag varit töntig för resten av veckan.

Puss

Och idag så fyller Mumin 65!

Grattis grattis

Det var en gång en kväll bestående av två hemskt fina pojkar som kunde spela saxofon,

en omotiverat glad flicka som inte kunde spela saxofon,

en iphone som egentligen inte borde tillåtas ta bilder… Banan&chokladkaka och te.

Och så en Karin som försvann för snabbt för att få fastna på bild.

Saxofoner är nog ett av de flottaste instrument som finns, speciellt i samband med äldre välklädda herrar. Allra helst ska de stå på kullserstensgatorna där solen lyser men det inte är varmt, för det är bara februari, men man kan tro att det är vår.
Och herren har på sig handskar och basker, och det går förbi ett par som fortfarande har fjärilar i sina magar och spagetti i sina ben. De har tagit av sig sina tumvantar och går med fingrarna slingrade om varandra, för det är ju så mycket varmare än alla vantar i världen.
Herren med saxofonen spelar och himlen är blå och klackarna slår mot kullerstenarna. Pojken tänker att hon nog är den vackraste i hela vida världen, och hon tänker att det här är ett av de där ögonblicken som man måste spara. Till varje pris. För en vis typ av ögonblick finns det mycket få av.
Och så ser de på varandra, och de har fjärilar i magen och hon har tandställning och det har inte han, men herren med saxofonen spelar och kanske ler han också, det vet man inte.
Men det är ett ögonblick. Ett fabruariögonblick.

Jag vet inte riktigt… Jag tror att jag lider av en lättare kärleksabstinens.
Nu ska jag duscha

Ibland när man heter Allis (eller Axel, Asta, Agata, Alva, Antonio eller helt enkelt vilket namn som helst som råkar börja på A och alltså ligger högt upp i folks telefonböcker.) och man har vänner som inte orkar sätta på knapplåset på sina mobiltelefoner så får man telefonsamtal från ingen alls. Ibland är det förstås bara irriterande och man lägger på.
Men ibland, som nu, när man sitter ensam i sin stora lägenhet, lyssnar på en blandning av Bright Eyes och vinden och har den där känslan i magen (ni vet den där man ibland får när man vaknar ur en dröm som man glömmer på en gång, och ibland får när man är vaken också, och man undrar vad glömt, för man vet bara att det var något vackert) så lägger man inte på, man lyssnar. Och man hör ljuden som bor i tunnelbanan, eller fötter som promenerar i grus, och det är fint på något vis.
Även om man förstås känner sig lite obehaglig när man väl lagt på, för att man har lyssnat på någon annans liv, utan att den vet om det. Det är det där hemliga tror jag, det är det som är fint, som gör det fint.

Sånt fick de inte vara med om innan mobiltelefonerna inte.

Något annat fin som de inte fick vara med om är när man pratar med någon precis innan man ska somna. Man ligger i sin säng, lite halvslumrande och pratar med någon annan som också ligger halvslumrandes i sin säng. Man vet att man borde sova, men man vill inte lägga på, så även fast orden blir färre och färre så ligger man kvar där med telefonen mot örat, och långsamt långsamt så somnar man ju, oftast ungefär samtidigt som den som håller i den andra telefonen somnar.
Det speciella kommer i alla fall när man vaknar ett par timmar senare, eftersom det är ohållbart att sova med huvudet mot en telefon, den skaver ju mot örat. Lite förvirrat tar man upp telefonen och lyssnar, och i andra ändan sover någon, och eftersom man inte kan somna om på en gång så ligger man där en stund och lyssnar på de långsamma andetagen.

Sånt är fint.

Det är en väldigt fin bok det där. Kanske för att det känns som om varje ord hade kunnat vara skrivet av mig, som om det var en historia om mitt liv. Förrutom att jag inte är japan förstås.
Men ni borde läsa den (för antagligen är jag en så pass ordinärsextonåring att den handlar om era liv också) det är en liten bok om kärlek, om att vänta, om att inte riktigt förstå och om att leva ändå, lite i taget liksom.
Det är svårt att förklara, men det är en sån där bok som slår än i magen, men utan att det gör ont, den är så mjuk och smygande och nästan enkelt, men samtidigt exakt. Ja, ni får kanske helt enkelt ta och läsa boken. Norwegian wood av Haruki Murakami.

“Naoko tog upp vänsterhanden ur fickan och fattade tag i min hand. ‘Men du klarar di, du har inget att oroa dig för. Även om du skulle springa runt här mitt i kolsvarta natten skulle du aldrig falla ner i brunnen. Och så länge jag håller mig intill dig, kommer inte jag heller att göra det.’”

“Min skjorta blev först fuktig och sedan genomvåt av hennes tårar och heta andedräkt. Snart började hennes fingrar att röra sig över min rygg som om de letade efter någonting, någonting viktigt som alltid hade funnits där”

Ja, läs den.

Och i morgon är det alltså måndag igen. Fast jag tycker inte att det är sådär jättejobbigt, jag är ju nämligen en sån där tönt som tycker om sitt jobb. Och i morgon har jag till och med en replik, och det är ju gött.

Befinner mig för tillfället på den där platsen där både tid och rum är lite ur led. Den där platsen som man kommer till när man har gått och lagt sig med sedan vaknar av en dröm som man glömmer så fort man öppnar ögonen.
För visso liknar platsen för tillfället mitt rum… Men allting är liksom lite fel, och man ser saker på ett lite annorlunda sätt.
Istället för att se en sko i en hylla så ser man blanket på en sko, och istället för att komma på att det ju heter blänket så tänker man bara att, blanket, vafan, det kan det väl på heta?

Och allting är inte riktigt bra, men ingenting är heller riktigt dåligt.
Man är lite rädd för mörkret och man är lite rädd för drömmen som man redan glömt. Men mest av allt är den en olustkänsla, för allt är lite skevt, vattnet smakar konstigt och luften är tyngre än vanligt…
Och egentligen är allting mest bara ganska orelevant och man är så trött att man inte orkar hålla ögonlocken uppe.

Fast man somnar inte, inte på ett tag. Först måste man ligga här och tänka över sina synder en stund.
Se så kan man somna, och vakna, och det ända man har kvar av platsen mellan sömn och vaka är ett blogginlägg så äckligt pretentiöst att man bara vill kräkas.

Jag har tänkt på en grej… Lilla sjöljungfrun, när hon har sålt sin röst för ben och inte kan berätta för prinsen att det var hon som räddade honom, varför skrev hon inte bara ner det? Jag menar, hon var ju ändå sjukt rik, hennes pappa var ju kung och allt, så det kan ju inte ha varit så att hon inte kunde skriva.
Det håller inte.
Sen tänkte jag att det kanske var så att hon kom från havet och där pratade de ett annat språk. Men alltså, då hade det ju inte hjälpt om hon hade kunnat prata heller.
Näe… Jag förstår inte.

I dag har jag gjort något som jag aldrig har gjort förut.

Jag har mailat en fiktiv människa, japp, jag har mailat en flicka skapad av fingrar mot ett tangentbord, istället för kött och blod. Och ja, det var första gången… Inte för att jag inte har velat göra det förut, men ni vet att det finns dessvärre mycket få fiktiva människor med emailadresser, något jag naturligtvis sörjer bittert, då det finns en hel del som jag skulle vilja lära känna närmare. Men tiderna ändras, och nu, i nådens år 2009 så är det ju faktiskt så att en av mina absolut favoritlåtsasmännisor har både emailadress och flickr-konto.
Ja, jag pratar naturligtvis om Erika Ascot.
Och känn er fria att döma mig nu, sucka över min barnslighet. Men lyssna på mina argument. Vi kan säga att Erika Ascot är på låtsas, och ja, det är en sanning, det kan inte ens jag säga emot. Men det vi känner när vi läser bloggen, det är inte på låtsas.
Folk blev arga när det kom fram att Erika inte fanns på riktigt, de kände sig lurade, eftersom bloggen hade fått dem att känna något. När bloggerskan sedan inte fanns på riktigt så trodde de plötsligt att deras känslor inte heller hade funnits på riktigt. Vad är det för galenskap? Självklart fanns känslorna på riktigt. De läste bloggen, satte sig själva i samma situation, instängda i ett fängelse av chanel och hopplöshet, och de insåg något, stort eller litet spelar egentligen ingen roll, men någonting förstod de. De, säger jag, Vi kanske jag borde säga. Skillnaden är bara att jag inte är arg. För insikten, mina vänner, den var på riktigt. Vi är på riktigt, även om Erika inte är det, och det vi såg genom hennes ögon, det var äkta.
Och på det sättet anser jag att Erika Ascot visst finns, kanske inte i form av skelett, hud, andetag, lungor, hjärta och hjärna, men hon finns genom alla oss som kände någonting. På så vis fick hon liv, får hon liv.
Lögnen leder oss till sanning.
Och därför mailade jag Erika Ascot idag, inte reklammänniskan bakom henne, utan flickan som är på låtsas, men som ger mig något, som defenitivt är på riktigt.

Jag vet inte hur många av er, som liksom jag, de senaste månaderna har läst, hänförts, älskat och förfärats av bloggen black ascot. En blogg så välskriven, romantisk och fruktansvärd att den inte borde vara av denna världen, om en flicka instägd i sin skärva av överklass i en våning på östermalm med “fem kalkelugnar och 750 klänningar”

Nu har det dock visat sig att bloggen egentligen inte är någonting annat än ett expriment utfört av malmö opera för att dra till sig en yngre målgrupp. Istället för att affischera och anonsera och sånt som man i vanliga fall gör för att locka publik, har Malmö opera låtit en av huvudpersonerna i operan “Vanessa”, Erika starta en blogg och skriva om sitt liv.

Min första reaktion på detta var ilska. Var allt bara på låtsas?! Men tårarna? Blodet? Plomonvinet i seveneleven muggarna? Var det bara en saga?!
Sen fick jag sätta mig ner och tänka efter… Naturligtvis var det bara en saga… Det var för bra för att vara sant.
Så jag valde att se på det med lite mer objektiva ögon och insåg hur genialt det var! Vilken idé! Nästan kuslig, men ack så briljant. Sagoberättandet har flyttat från lägereldarna och rätt in i bloggosfären. Det är ju fantastiskt.

Och ni som inte har läst bloggen, gör det! För även om allt bara var på låtsas, även om Erika Ascot i själva verket bara var en produkt av en ovanligt konstruktiv reklambyrå, så är det bland det bästa jag någonsin har läst. Texterna, bilderna, hela bloggen är ett litet konstverk och en otrolig historia.

Så gå in på black ascot och läs bakifrån, så har ni fått den kultur ni behöver för det här påsklovet.

Bild från bloggen