God eftermiddag!

Jag skall strax kila iväg på provfilmningen, och hoppas på att jag hittar dit… Ärligt talat, jag förstår inte hur jag klarade mig innan jag fick iphonen och med den även gps:en. Det finns nog inte en människa i hela vida världen med sämre lokalsinne. Vilket är lite extra kul eftersom jag provfilmar för en scout. Sicken twist sicken twist.

Jag har i alla fall lärt mig texten nu. Bra jobbat!

Och för att vara mainstream och sommarnostalgisk

Sommaren 08. Tunisien

Jag saknar fräknarna! Och kolla håret, herre jesus.

Men, vi är snart där igen ska ni se… För ni förstår att februari är bara 28 dagar och det är ingen tid alls! Och sen så blir det mars och då åker jag till Budapest och när jag kommer hem så kommer det snart att vara vår. Det blir fint.

Idag skulle jag städa. Det gjorde jag inte.

Istället började jag dagen med att äta hemskt mycket frukost på Lidingö tillsammans med Max och Henni, ägg och ost och kaffe och grejer. När det slutade vara morgon så åkte jag hem till mig och duschade först och var sen tvungen att äta lunch; varm macka och mer kaffe. Sen så fastnade jag lite framför datormaskinen…
Sen frös jag så hemskt eftersom jag bara hade min morgonrock på mig (det är nästan så att min morgonrock borde på en egen etikett på den här bloggen, så mycket som jag pratar om den.) så jag la mig under täcket i min säng där det var varmt, och somnade ungefär precis när jag la huvudet på kudden. Ni förstår att jag sov inte så mycket inatt, vilket var dumt. Jag gillar att sova.

Klockan halv sex vaknade jag och klädde slutligen på mig. Och just prick nu i denna sekund befinner jag mig i mitt kök i väntan på att middagen skall serveras.

Vet ni vad jag ska göra sen? När jag har ätit min middag alltså.

Jo ni förstår att då ska jag minsann bege mig till Hammarby sjöstad och hem till Karin. Nej förresten, först ska jag möta Max och Oskar vid Skanstull, sen ska vi bege oss till Hammarby sjöstad. Och där mina vänner, där ska vi boka flygbiljetter och hotell och göra av med alla våra pengar.

För om 7 veckor då är vi i det här landet;

I en stad med en flod och hemskt många broar. Ni kan inte tro hur taggad jag är!

Men städat har jag alltså inte gjort…

Och nu; fisksoppa.

Nu är jag äntligen hemma igen!

Med andra ord; jag sitter i en soffa i ett annat landskap, i samma morgonrock och dricker samma te. Det känns underbart.

Och i morgon är det alltså skola igen, och fredag. Herre gud, sicken dubbelbonus.

Ja, som ni kanske märker så har jag inte så himla mycket på hjärtat. Det känns fint att vara hemma, jag har saknat alla.
En vecka är vansinnigt lång tid.

Nu tittar vi på Glee. Och så hörs vi i morgon!

Jag ska strax lämna min lägenhet och bege mig mot hornstullsstrand och Bio Rio.
Jajamensan, vi ska titta på den där filmen som vi slet med hela sommaren.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur vida jag är mest livrädd eller mest spänd… Kanske är det ungefär fifty fifty.

Mest av allt känns det kanske rätt bra att det faktiskt blev någonting, även om jag såklart har vetat det hela tiden, så känns det fint att det är konkret. Det är lite svårt att förklara… Men att det liksom blev någonting av alla de där ohutligt tidiga mornarna, de där stekheta dagarna ute i solen med höstkläder eller alla de där festivalbiljetterna som aldrig fick användas (sammanlagt måste det ha varit ett par stycken, om man räknar ihop oss alla tjugotre)

Vad bra jag är på att få saker att låta fullkomligt miserabla, men så vet ni ju att det inte var. Ni har ju redan fått höra tusen miljoner gånger att det var helt fantastiskt, så jag kan rada upp allt det som var jobbigt.

I alla fall så slet vi ju med det här hela sommaren, och visst, vi visste ju att det skulle bli en film av det hela, i någon avlägsen framtid.
Och nu är vi alltså här, mitt i framtiden. Det är läskigt, det skulle inte gå såhär fort. Men det gjorde det.

Nu ska jag borsta mina tänder. Och ni får ursäkta det lite förvirrade inlägget, jag är inte riktigt vaken än…

Nu ska jag snart gå och lägga mig.
Det ska antagligen inte ni göra, ni kommer antagligen att vara vakna hela natten lång och skratta och gråta och hata och älska och ramla och ha er.
Och i morgon bitti när ni vaknar så är jag långt långt borta i Afrika. Fast det kommer ni inte att tänka på, inte på en gång i alla fall.

Men jag hoppas att ni kommer att sakna mig lite. Jag kommer att sakna er lite.
Fast vi ses ju igen på söndag, eller måndag.

Smsa adresser om ni vill ha vykort.

Mycket kärlek!

Jag tror att man bör belöna sig själv innan man gör någonting bra. Belöningar gör än glad och är man glad så presterar man bättre. Så tror jag att det är.

Därför har jag nu, inför en eftermiddag och kväll av plugg köpt mig två klänningar att bära i Egypten! För er som har lyckats missa det så åker ju jag och mamma dit om sissådär en vecka .

Mjuka bomullsklänningar och fina mönster är grejen.

Jag är så taggad! Hela långa (okej ganska korta, men ändå) höstlovet kommer jag bara att ligga i solen. Alldeles stilla… Det känns som något jag har ägnat mig mycket lite åt på senaste tiden, stillastående.

Och nu ska jag plugga.

Jag sitter i köket, lyssnar på London Calling, dricker ananasjuice och försöker komma på vad jag har glömt.
Packandet har gått alldeles för smidigt, jag måste ha glömt någonting jätteviktigt. Men hur jag än tänker så kommer jag inte på någonting.
Jag har inte ens tagit med mig något fruktansvärt onödigt… Kanske att jag börjar bli stor ändå?

Annars är jag lite manisk, lite för snabb. Ni vet, liksom studsar genom lägenheten och kan inte alls fokusera på någonting ordentligt (det har till exempel tagit mig typ en halv timme att skriva de här 96 orden)

Åhh jag är glad! Gladare än på länge, jag ska flyga flygplan (ja, jag tycker lite barnsligt mycket om att flyga flygplan) och jag ska åka till världens bästa stad och framförallt så ska jag äntligen träffa världens bästa Henni!

Och nu råkade jag hälla i en matsked salt i pastavattnet (det blir supertidig middag efter som SAS inte ger mig någon mat på planet)

Japp. Jag kanske kastar in en liten hälsning från flygplatsen. Annars ses vi på måndag! Puss och kärlek

Glada osminkade tjejen i flygplanskläderna

Om tolv timmar sitter jag på flygplanet.
Om tretton timmar är jag i London.

Med Henni!

Längtar längtar längtar!

Flanellskjortan är på, kånken är packad och den oerhört charmiga toppluvan sitter på plats.
Vad kan jag säga annat än att jag är redo för lantlivet!

Hej då Stockholm, hej Katrineholm.

Jag har en känsla av att det kommer att bli en prima helg.

Och längre än så orkar jag inte skriva… Istället ska jag försöka komma på hur man sätter fast sovsäcken på ryggsäcken.
Men vi ses i morgon kära vänner!

God afton kamrater.

Nu är den första dagen i skolan avklarad. Det känns så bra! Klassen verkar jättegullig, och ja, allt känns finfint.
Första dagen är förstås alltid lite förvirrad, framförallt när man kommer en vecka för sent, man hittar ingenstans och har inte fått några böcker och ingen vet riktigt vilka grupper man tillhör… Ja, ni förstår. Men sånt löser sig ju, man lär sig ju.
Det känns mycket lovande.
Och i morgon har vi teater! Peppad till tusen.

Men nu ska jag sova, alla dessa intryck har gjort mig mycket trött. Ursäkta tråkigt inlägg. Puss och hej

Vill ni veta en hemlighet?
Jag skäms alltid lite efter att jag har skrivit jobbigt känslosamma blogginlägg.
För tillfället syftar jag alltså på det här, och det handlade ju inte ens särskillt mycket om mig. Ändå känns det lite jobbigt. “Meeennnåååååhhhhh vilken tööönt” tänker jag att ni tänker när ni läser. Och kanske bryr jag mig inte sådär jättemycket… Det är mest när jag efter en liten stund läser inlägget, efter att ha kommit ur en där känslomässiga bubblan, och tänker “Meeennnåååååhhhhh vilken tööönt”.
Då känns det lite jobbigt.

Men kanske behövs det där töntiga också. Bara ni förstår att det egentligen inte är sån jag är, det bara blåser förbi ibland, en liten känslomässig bubbla som jag fastnar i en stund.
Större delen av tiden är jag supertuff. Det måste ni förstå.

Och i morgon börjar jag i skolan.
Det känns så bra! Jag har till och med lyckats ta reda på när jag börjar (har ju inte fått något schema än) och Alba har efter bästa förmåga förklarat var våra skåp ligger… För säkerhetens skull ska jag ändå möta Tina innan, så att vi kan villa bort oss tillsammans.
Åh det blir nog bra, jätte bra till och med. Jag är mycket pepp.

Hallå hallå.
Har nu kommit hem efter mötet med de som ska spela de “större” rollerna i Tusen gånger starkare, filmen kretsar ju runt en klass där 14 personer står i fokus, och sen så är de 10 pers till som spelar resten av klassen. Jag tycker dock att min roll känns mer som en typisk resten-person… Jag spelar den allra blygaste lilla tystaste flickan, Mira. Men tydligen är hon ända stor nog att få vara en av de fjorton, och inte mig emot.
Har lite lite miniångest över att tolka den lilla mus, helt enkelt eftersom hon är så extremt olik mig. Jag har aldrig varit den lilla lilla tysta flickan, men det ska nog gå vägen.

Fick inget större intryck av de andra, men det verkar inte vara något större fel på dem.

Just det, vi fick planeringen för sommaren också! Vi börjar jobba den 15 juni, dock ingen filning då utan dansträning i två veckor, jag är så pepp! Och sen börjar det filmas den 6 juli och alltihopa ska vara klart den 28 augusti.
Det blir alltså till att hänga på gamla hederliga Eriksdalsskolan i ytterligare 3 månader innan man kommer där ifrån. Men jag klagar inte… Inte alls faktiskt, allt känns himla roligt.

Det ända lite sorgliga är att jag måste ta ut min piercing.

Känns lite tungt… Vi har ändå hängt ihop ett tag nu. Men men, det är smällar man får ta och jag var ändå rätt berdedd på det.
Så den får åka ut till nästa vecka tänkte jag. Måste nämligen ha kvar den på måndag, inte för att den behövs i vår pjäs eller så, utan för att när jag tar ut den så får jag ju ett öppet hål i läppen. Och det hålet släpper in en jävla massa luft som gör att jag börjar producera sjukt mycket saliv. Och jag vet inte om det är någon hit att ha mig dräglande på scenen.