Kan vi inte bara hitta oss ett hemligt rum där det är lågt i tak och väggarna är klädda i trevliga men lagom mystiska tapeter.
Där golvet är fullt av madrasser med täcken och kuddar, och det finns en tjockteve och alla filmer som vi tycker bäst om. Där vi kan ligga och äta goda saker (som löskokta ägg, polska jordgubbar och salami) och dricka te och titta på filmer som som får oss att gråta, så att vi kan trösta varandra.

Vi kan prata om allt som är viktigt, och om allt som är oviktigt.
Som hur superhjältar gör när de måste kissa? Eller varför det finns fiskar i havet som dör när de som de är kära i dör, och ifall de vet mer om kärlek än vad vi gör?

Och vi kan säger till varandra att “Vi är inte alls rädda, vi gömmer oss inte. Vi bara tar en paus… Vi bara tittar på fina filmer och väntar på våren. Inget annat.”

Men när vi har stängt av tjockteven och krupit så nära varandra att vi inte kan urskilja vår egen lukt eftersom den blandas med den andres, du kanske vi lutar oss mot ett öra och viskar

“Fast lite rädd är jag nog.”

Och det känns bra, för vi vet att vi tar hand om varandra. Det är ju så hemskt lätt att bli rädd när det är sådär förbannat mörkt ute.
Man kan behöva ett gömställe med en tjockteve och en vän eller två (eller fler, alla som får plats, och inte har jobbig hetsig måste-göra-saker-inställning, får vara med.)

Nu ska jag duscha. Sen borde jag slänga ihop en uppsats om sexualitet i medeltida litteratur…

Gårdagskvällen var fin.

Det är så roligt att blanda favoritmänniskor från alla håll och inse att det faktiskt funkar, och inte alls blir spänd stämning. Ja, jag är överdrivet rädd för dålig stämning… Ni vet inte hur avancerade omvägar jag kan gå för att undvika den. Men sen, ibland, så får man väl helt enkelt skita i att vara rädd och så hoppas på det bästa. Och ibland så funkar det ju (ibland så funkar det dock inte alls…) och då blir man så glad för att man har så socialt kompetenta vänner!

När kvällen blev till natt, eller mycket tidig morgon om man vill, så traskade jag, Oskar och Max (jag gillar att jag skriver mig själv först) hem till Oskar, åt nattamat och sov sen som bebisar.

Och nu sitter jag hemma i min säng (ja, jag har givetvis på mig min kräkfärgade morgonrock!) och lyssnar på Rikard Wolff sjunger Piaf. Det är fint, tack Max.
Mest lyssnar jag på Lovsång till kärleken (Hymne à l’amour) och det är nästan som att all bitterhet flyger iväg.

Jag har ingen större lust att åka hem. Eller, egentligen har jag väl bara ingen lust att återgå till vardagen.

Det vore fint att bara stanna här och ta upp alla mina favoritmänniskor, då skulle det inte göra så mycket att det är 30 minusgrader utanför huset. Vi skulle alla kunna sitta i mitt i alla fall ganska stora kök och spela sällskapsspel dagarna och nätterna i ända. Och vi skulle dra alla sängar till kakeliungsrummet (det skulle kunna heta vardagsrummet, men vi kallar det alltid för kakelungsrummet) och så kunde vi ligga där och värma oss och berätta om vad som är viktigt.

Det skulle förstås bli jobbigt när vi blev hungriga… Man måste nämligen gå i ungefär 20 minuter för att komma in till en affär. Men jag antar att vi helt enkelt skulle bli tvungna att sätta på oss alla kläder vi äger, ta ett gäng med pulkor och trava in. På vägen dit så skulle vi åka på pulkorna, och på vägen hem skulle vi dra maten i dem. Vi skulle äta så goda saker! Mest grytor och soppor, för stämningens skull liksom. Och vi skulle baka hemskt mycket bröd och kakor och tårtor. Framförallt många tårtor, med ljus, och det skulle vara ett kalas varje dag.

Vi skulle så klart vara tvungna att gå ut i andra fall än bara när vi skulle handla… Ni vet, om man stänger in för många favoritmänniskor på en begränsad yta så är det så lätt att de börjar bråka. Så lite då och då skulle vi gå ut och rasta varandra. Då är det på med termobyxorna och undertröjorna och halsdukarna och mössorna och långkalsongerna och sockorna och jackorna. Sen skulle vi springa av oss i snön tills våra kinder var alldeles röda och våra hår helt vita av frost (och nu undrar jag hur många gånger jag egentligen har bytt tempus i den här texten… Men det spelar inte så stor roll.)

Och då, när vi var, är, blir alldeles hemskt trötta då skulle vi lägga oss ner på rygg, till exempel på isen, eftersom det är mörkt där (men vi skulle naturligtvis bara ligga där en mycket liten stund, ni vet att man dör om man somnar i kylan? Och några dödar vill vi minsann inte ha.) och så skulle vi titta på stjärnorna. Vi skulle bråka lite grann om hur vida det där är lilla björn eller om det där verkligen är plejaderna och hur ser egentligen tvillingarna ut… Men vi skulle inte bråka så länge.

Vi skulle gå in istället, göra lite varm choklad och tända en ny brasa.

Det vore så fint så.

Och nu verkar det nästan som om det blir så vi blir tvungna att göra om ni vill träffa mig. Våran bil har nämligen fryst sönder. Kul, verkligen. Askul. Det är 30 minusgrader ute, våran bil är fransk (läs fjollig som fan). Håll tummarna för att den hinner tina innan tåget går.

Annars ses vi väl när våren kommer.

Juldag idag. Jag klär inte på mig på juldagen, har aldrig gjort det, kommer aldrig att göra det. För om det finns en enda dag på lovet då man kan gegga runt i pyjamas och morgonrock, äta rester och spela The sims så är det väl ändå juldagen?

Julatfon var så fin så med alldeles för mycket mat, familj och paket.
I mina paket låg det bland annat; en råsaftscentrifug, första säsongen av True blood, en flaska chanel no° 5, History of Love, ett fotbad, en papperskorg, The sims 3 (det kommer att bli min död, jag har tvingat Thorgny att spela med mig hela dagen… Det är sjukt, jag hade helt glömt hur kul det är) och lite annat smått och gott som jag inte orkar radda upp för tillfället.

Hur som haver är mitt matrealistiska behov stillat och jag sitter nu här med min kära mor, äter choklad, dricker te och tittar på Midsomer murder. Som det sig bör helt enkelt.

Och det bästa av allt är att det är två veckor kvar på jullovet. Två veckor tills man behöver återgå till vardagen igen.

Om det är någonting jag kan så är det att kombinera fräcka mönster.

Hej! God jul! Allt sånt!

Såhär ser jag ut på julafton, för den som bryr sig;

Glada tjejen med hamsterkinderna.

ja… Alltså, jag har egentligen verkligen ingenting att säga, förutom; God jul! Hoppas att ni får en fin dag.

Pussar och kärlekar

Mitt rum har de senaste dagarna förvandlats till Allis Hostel, trebädsrum med gemensamt kök och toalett. Det är ganska mysigt.
Inatt var det Baba och Max zom ockuperade min bädsoffa, och igår hade jag Henni och Oskar här. Himla fint.

Tror nästan att jag ska starta ett kollektiv i mitt rum, jag har ju ändå sovplatser för i alla fall fem personer (om man inte har någonting emot kroppskontakt vill säga, om man har det så är det kanske mer tre sovplatser).

Nu har dock alla mina sovgäster åkt hem och jag ska städa och slå in julkappar. Det är ju ändå dan för den för dan.

Jullovet går bra. Jag är för. Pulkaåkning och timslånga samtal om absolut ingenting, är det inte precis så man bör spendera dessa snötäckta månader? Jo, det är det.

Max och Baba, inte helt för kameror…

Allis; den lila kvinnan.

Och kan ni tänka er att den fräcka lila vitamindryckan fick jag gratis! seveneleven-applikationen är min bästaste vän.

Och ja, jag tycker verkligen om att bara lägga upp fula bilder på mig själv. Ni måste ju få se mitt rätta jag liksom, inget hyckleri här inte!

För övrigt är min, Max, Oskars och Karins Budapest-resa nästan spikad nu! Hotellet är hittat, billigt flyg är hittat, allt går som på räls, Ungern; vi kommer och tar dig i mars. Jag ska bara lära mig att spara pengar…

Men nu; städning.

Puss

Igår var det en bra dag på alla sätt och vis. Först blev det afthernoon tea med Freja på Esters the och kaffehandel, folkungagatan 95. Fruktansvärt värt! Gå dit säger jag bara, för 115 riksdaler får man hur mycket te och scones, med marmelad och ost och gottgott, man bara orkar. Dessutom är själva cafét så gulligt att man inte vet vart man ska ta vägen.
Senare på kvällen träffade jag Olga och hennes vän Siri, det var också mycket trevligt. Speciellt som jag inte har umgåtts ordentligt med Olga på jag vet inte hur länge, och det är dumt, för hon är bra, så det får vi minsann ändra på.

Och nu städar jag mitt rum, mycket halvhjärtat. Typ sådär enfjärdedelshjärtat, eller så. Men det är okej, för imorgon ska jag städa så helhjärtat att alla trillar av stolarna. Alla som sitter på stolar då alltså, de som står upp bara välter och de som redan sitter på golvet händer det ingenting med.

Och så har jag min ohutligt charmiga morgonrock från Egypten på mig, kom på att ni ju inte har blivit presenterade för varandra.

Persiko(kräks)färgat med små små orangea kameler, det är ju bara precis vad man behöver om lördagsmornarna. Det ägg och bacon, då klarar man vad som helst.

Fast nu ska jag klä på mig mina riktiga kläder, mina tråkiga tråkkläder utan orangea kameler, och sen bege mig till söder för att träffa Anton. Och det är bra, för honom har jag inte träffat på år och dar.

Jag har en ny plan.
Den går ut på att ta fram den gamla hederliga hemmafrun i mig. Det började igår med spontana muffins och ett blommigt förkläde.
Idag tog jag det ett steg längre genom att laga champinjonsoppa och bruschetta till min kära familj efter ett recept från Sandra Beijer aka niotillfem. Det är en himla trevlig blogg förresten, för er som inte redan läser den.

Hur som helst var det, om jag tillåts säga det själv, den godaste soppa jag har ätit på år och dagar.

En sån människa ska jag bli i alla fall, en sån som lagar mat och är glad och snäll och gör andra människor glada och snälla. En sån med rosiga kinder och lysögon.
Det vore fint.

Nu ska jag duscha.

Allis: Nejmen… jag tror att han fick för sig att jag var den där lilla gulliga tjejen.
Charlie: Ursäkta, men hur fan kunde han få för sig det?

Jag väljer att ta det som en komplimang.

Annars så är jag hes som en gammal knarkare, men det är rätt lugnt, jag får världens charmigaste röst. Jag älskar verkligen hesa röster, det är något förtroendeingivande i dem, mysiga att lyssna på.
Och nu behöver jag bara öppna munnen så är den hesa mysigheten där. Det är dock lite synd att jag får världens hosta på köpet, hosta är varken mysigt eller förtroendeingivande. Det är bara riktigt osexigt.

Och jag har inte tid att bli sjuk, jag tänker inte bli sjuk. Inte den här veckan i alla fall.

Därför har jag köpt mig en gosetröja

Den ska nog göra allting bra.

Den och avokado. Jag har börjat äta sjukt mycket avokado, det kommer att bli min räddning.

God morgon!
Igår spenderade jag pengar

Ett par fruktansvärt tjusiga skor för. Som gjorda för snöprinsessor och krispig nattluft.

Och ett inte riktigt lika tjusigt, men hemskt trevligt linne med kaniner för vanliga dagar.

Sen festade jag till på ett par nya tights till teatern också, men de är inte så himla roliga att titta på.

Annars var det mysepyse hemma hos Lovisa också, vi tittade på Hair och åt nudlar. Det var fint, de är hemskt fina de där människorna som går i min klass, det ska ni veta. Fina som snus.

Och idag har jag studiedag, men tro inte att jag ligger på latsidan för det inte. Nej nej, jag ska strax kila iväg ner till pappas kontor för att jobba med honom och Danne. De håller och flyttar en sajt till wordpress, och behövde någon som kan göra tråkigt jobb och som kan wordpress, och det är ju helt enkelt jag i ett nötskal.

Och sen ikväll blir det bio och middag med världens bästa filmfolk. Jag är glad.

Hemskt fin kväll hemma hos världens bästa Ella.
Vi åt sill och potatis i höstmörkret, det bästa av två årstider och drack kaffe ur finporslinet.
Jag älskar verkligen finporslin, bara ordet i sig ligger ju hemskt fint i munnen. Och finns det något godare än att dricka kaffe ur sköra koppar med blommor och guldkant? Nej, det gör det inte.
Sen åt vi glass och skrattade tills vi grät. Jag tycker hemskt mycket om den flickan ska ni veta.

Jag: Fan vad jag kan låta smart ibland.
Ella blir tyst och tittar fruktansvärt skeptiskt på mig
Ella: Närdå?

Det är så härligt när ens vänner uppskattar än…
Nej men, hon är fin. Hon är bra. Hon gör mig himla glad.

Nu ska jag sova tror jag. Pussar och kärlekar

what marty sees

Igår lämnade jag Eriksdalsskolan bakom mig för sista gången. Någonsin. Efter fem år och en sommar är den äntligen slut. Jag var närmast lyrisk när Peter hade sagt “Tack för idag!” och vi bytt om gått ut ur skolportarna.
Jag började på Eriksdal när jag var elva, hade förfärligt konstiga kläder på mig och började i klass 5D. Och sen dess har jag ju gått dit varenda dag. Varje vardagsmorgon har jag satt mig på tunnelbanan, åkt till Skanstull, tagit trean eller fyran till Rosenlund för att sedan traska in i denna gula tegelbyggnad. Men nu är det slut!
Nu tänker ni kanske lite förvirrat att jag ju faktiskt ska filma i två veckor till… Och det ska jag ju, men dessa två veckor kommer att spenderas i en studio i Orminge. Det gör ingenting att Orminge ligger dubbelt så långt bort som Eriksdal, det är helt okej. Och nej, det är inte alls så att det har varit fruktansvärt hemskt i skolan, allt som oftast har det varit riktigt bra, speciellt de här senaste veckorna av filmande. Men det känns ändå så fantastiskt bra att slippa den. För nu är det som om grundskolan faktiskt äntligen är slut, på riktigt. Även fast jag slutade i juni, det har ju liksom inte kännts riktigt på riktigt när jag ändå har varit tvungen att åka dit varenda dag hela sommaren. Nu är det på riktigt. Nästa gång jag måste åka till en skola så kommer det att vara till Södra jag åker. Det känns så bra, så väldigt väldigt bra.

Annars så hade jag en mycket fin kväll igår. Jag, Tina och Fanny lekte rikemansbarn och åt på resturang. Det känns så bra tat ha så mycket pengar att man kan köpa den allra dyraste efterrätten utan att dö av ångest.
Vi åt i alla fall på Primo Ciao Ciao på Hantverkargatan, det råkar nämligen vara så att de både har den allra godaste pizzan i hela världen, och den gulligaste servitrisen i, ja universum ungefär.
Vi satt på utesververingen inlindade i tusen filtar tills de stängde och det kändes lite som om vi var med i ett sex and the city-avsnitt. Pratade om allt och ingenting och skrattade tills vi grät, ungefär så.
Jag tycker väldigt mycket om de där två. Finare flickor får man leta länge efter. Det ska ni veta.

Hej hopp, jag sitter här i mitt kök och äter snabbnudlar i väntan på att Freja ska pallra sig hit. Känner mig annars saggigast i stan, men orkar inte duscha, så jag antar att jag får skylla mig själv.
Gårdagskvällen var en av de bästa kvällar på mycket länge, det var kräftskiva/poolparty hemma hos Julia i Bromma. Otroligt värt. Och jag orkar verkligen inte skriva något ordentligt, det blir bara skit när jag försöker, och skit vill ni ju inte läsa.
Nej, har man inga bra ord så är det ingen vits med att skriva några ord alls, kanske får ni en bättre update senare, när orden har kommit tillbaka.

Så länge får ni läsa sonnet nr 18, för den har nämligen alla de bra orden.

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date;
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature’s changing course untrimm’d;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st;
Nor shall Death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

Kom nämligen att tänka på den igår, den är fin, väldigt fin till och med. Jag lärde mig den utantill när jag var tolv, och sen dess sitter den liksom där. Och ibland, när jag behöver lite bra ord så tittar den fram. Och det är bra, att det finns bra ord alltså.

Och nu flummar jag ut i kanterna, så jag återgår till mina nudlar och återkommer. Senare. Hejsvej

Snart är det dags för god natt, ska bara vänta tills min ansiktsmask har torkat in och den stora tröttheten anlänt. Det är aldrig så skönt att sova som efter att ansiktet är helt rent och man är alldeles trött. Så under tiden sitter jag här i min säng, lyssnar på Herr Hellström och förundras över att jag kan se stjärnorna.
Känns som om det var ett tag sedan jag såg dem… Antagligen har de väl varit där hela sommaren, men jag har liksom inte tittat efter. Ibland har man inte tid att titta uppåt, man tittar bara framåt. Men nu så sitter jag här i mitt fönster och ser hur de blinkar på himmelen.

Det blev en prima kväll förresten, Thorgny kom hit och höll mig och hundarna sällskap. Och han är ju en prima pojk, så annat än prima kan det ju inte bli.

Nu är jag trött. Och klockan är snart tolv, och då är det en helt ny dag. Så det är nog dags för god natt nu. Hoppas att ni sover gott och drömmer fina drömmar. Och jag hoppas att ni hoppas att jag gör det också.

God natt.

Anton, chockladpudding och Paris je´t aime. Mycket mer behövs inte.

Jag saknar Paris…

Nu har jag precis kommit hem efter en tvåtimmars ridtur med mamma. Supermysigt på alla sätt och vis, förrutom att mamma mycket kallsinnigt stal min favortithäst, Gaukur…

Detta lädde till att jag fick rida Rökvi, som i och för sig också är jättefin, men inte alls har Gaukurs gudomliga tölt.

Dock vägde han upp sina tölt-brister i galoppen, världens skönaste galopp…
Så det blev bra ändå, och ni orkar hur som helst inte läsa om hästar, så nu ska jag äta sill och potatis. Tjingtjong

Det blev fin kväll, och ni får fula mobil-bilder jaaa!

Och jag känner nu 6 personer som kommer att gå i min klass i höst, nystart in my ass.
Men det är najs och imorron så är det jobb igen, så nu måste lilla Allis sova.

Otroligt lång dag det här… Fast bra alltså, men lång.

Först så pallrade jag ju mig iväg till Eriksdalsskolan vid tio, men där hade jag bara dans, rast och lunch (ja, man stannar ju på den gratis maten! såklart.) och slutade alltså vid ett. Så då åkte jag hem till Ella som precis hade vaknat, vilket ju fick mig att känna mig sjukt hurtig…

Men jag kokade kaffe till jäntan, vilket fick henne på strålande humör och hon kom upp med idén att det ju vore superbra att cykla till Hellasgården. Eftersom jag ju inte vet ett skit om avstånd så tyckte jag ju då också att det var en bra idé… Fast jag kan i och för sig inte klaga eftersom det ju då inte var jag som cyklade, jag satt bara på Ellas ohygligt obekväma pakethållare. Men hon får skylla sig själv, jag hade kunnat ta bussen.

Vi kom i alla fall fram till Hellas, badade och hade det allmänt bra. Och sen så var vi ju tvungna att cykla hem igen (jag fortsätter att säga vi… Fast jag vidhåller att det är precis lika viktigt att vara tjejen som sitter på pakethållaren och är livrädd för att cykelhelvetet knappt hänger ihop och Ella skrattande säger “Nej bromasarna tar ju inte särskilt bra”, som att vara den som trampar alltså… precis lika viktigt) För det är ju det som är det negativa med cyklar, de ska alltid med hem igen! Jag menar, det är alltid kul att cykla en stund… Men när man ska hem igen så är det ju tråkigt.

Vi kom hem till Ella i alla fall, där åt vi god indisk mat och sen gick vi ut i sommarkvällen och allt blev en tonårsfilm. Ni vet, en sån där lite alternativ, djup tonårsfilm? Okej ni fattar inte… Vi gungade i den lilla parken i vitan och lyssnade på Detektivbyrån, djupare tonårsfilm än så går bara inte att få.

Och nu så är jag hemma igen och ska strax gå och lägga mig. Så gonatt små vänner, dröm sött.

Kvällen har varit mycket bra. Fint folk, såsom Henni, Olga, Thorgny, Jonas och Maja. Det bjöds på TP och mys, som det sig bör regniga kvällar.
Det är såna kvällar som regnet är bra att ha…

Och nu så har alla åkt hem och klockan närmar sig 00:52 (en historia som ni får höra en annan dag) så det är nog dags att sova snart… Fast först så ska jag och Henni (ni förstår, Henni räknas ju inte till alla) titta på Vänner.

Och det här blev ju kort och tråkigt, men håll till godo. Det blir roligare i morgon.

Ja, konfirmationen var mycket fin. Och väldigt mycket Anton <3

Och japp, jag lyckades cykla både dit och hem. Antagligen det mest klyschiga jag gjort på länge… cykla längst vattnet, i kvällssolen med Håkan i öronen. För att inte tala om de små shortsen och de rosa solglasögonen.
Men det var himla mysigt, och min kondition har blivit så mycket bättre! Blir väl så illa tvungen att tacka friskis för det. Och mig själv såklart, som har orkat pallra mig dit. Det är nästan så att man borde börja cykla, oftare än en gång om året i alla fall.

När jag kom hem sen så träffade jag Henni på en liten kvällspromenix. Åh, jag saknar att ha henne på kungsholmen! Hon bor ju numera på söder med sin far, eftersom hennes mamma bor i London. Men förut förstår ni, då både hon precis i kvarteret bredvid. Det var så hemskt mycket bättre, för då kunde man träffa henne lite hur som helst och när som helst. Det var fint.

Och nu så kom jag på att jag inte har ätit middag än… Så jag kanske borde göra det.