Vet ni förresten vad jag och Baba ska göra den 8 augusti?

Vi ska chilla med den här mannen i Globen

Det var nämligen så att i ett av alla de paket som jag fick i tisdags (ni ska få se vad det är i de andra lite senare) låg det två biljetter med LEONARD COHEN tryckt med stora svarta bokstäver och jag trodde att mitt hjärta skulle explodera lite grann. Ingen man har någonsin tröstat mig så mycket när jag har varit ledsen, eller sjungit för mig när jag inte kunnat sova, eller sagt klokheter när jag har varit förvirrad, eller hållit mig i handen när jag har gått genom mörka nätter eller helt enkelt bara funnits där för att skratta med mig när jag har varit glad.

Jag menar jag är ju ändå tjejen som ska döpa min dotter till Suzanne och tatuera There’s a crack in everything that’s how the light gets in.

Men så var det ju två biljetter… Jag funderade i ungefär en halv sekund, det är klart att du och jag ska gå på Cohen. Det säger ju liksom sig självt, pretto-bestis.

Det är nästan inte riktigt klokt.

Etiketter:Baba, Cohen, glad, musik, presenter

Att lyssna på olyckligt-kär-spellistan när man inte är olyckligt kär är bland det mest deprimerande man kan göra en onsdagskväll. Nästan lika illa som att sätta på glad musik och sen demonstrativt sänka.

Jag ägnar mig i alla fall åt det förstnämnda och blir alldeles förvirrad i hela mig. Jag tror att jag borde sova… För ni vet, mina små vänner, att människor är precis som datorer, om det blir knas så är det helt enkelt bara att starta om. Ta en paus och börja om från början.

Men jag kan inte stänga av varken mig eller datorn. Ligger bara här och är sådär nostalgisk så att någon borde komma hit och slå till mig (eller lägga sig bredvid mig, det skulle också funka.) hårt så att jag kommer till sans igen. Jag skulle också bara kunna byta musik och sluta göra tidsresor som gör ont i precis hela kroppen. Men icke, här ligger jag och lurar mig själv till olycka.

Eller så är det bara den alldeles vanliga slängen av vår-mani som övergår i lite välbehövlig vår-apati. Uppladdning inför en ny dag av solsting och hägg-doft som slår än i ansiktet. Helt enkelt bara en liten paus från all himlen-är-blå-hysteri.*

Och nu ska jag faktiskt sova.

*snälla uppmärksamma att jag rimmade på mani, apati och hysteri. Jag blev så till mig.

Etiketter:känslor, musik, nostalgi, tänk, tid, vår

Vansinnigt random skit, mest till Mathi
(men också till alla som vill)

.

Etiketter:fint, Mathilda, musik, Vänner

Jag orkar inte skriva särskilt många ord.
Men jag och Julia har varit ute på nattbuss-äventyr (och som en liten parentes, hur gjorde folk innan de kunde kolla sl i sina mobiler? Hur? HUR?). Det här med att tunnelbanorna inte går hela nätterna på loven är verkligen förvånansvärt svårt att förstå…

Men nu är jag home and safe. Och jag tycker att ni ska lyssna på denna för det gör jag.

Puss

Etiketter:äventyr, Julia, kollektivtrafiken, lov, musik

Jag tänkte att man skulle kunna skriva en lista på saker som underlättar tillvaron när allting är såhär kallt och besvärligt. Saker som gör än, eller i alla fall mig, lite gladare. Så att jag ska komma ihåg dem… Jag glömmer så lätt att allting inte alls bara är jobbigt, utan att ganska mycket är rätt så bra.

Så, kanske inte så mycket för er skull som för min

Laga soppor

Så många som möjligt så ofta som möjligt. Idag så lagade jag till exempel den här supertomatsoppan, dock la jag till solrosfrön, koriander, basilika och lite kanel (när jag blir en misslyckad skådespelare med ett matlagningsprogram på tv400 och folk frågar  hur jag gör det, så kommer svaret alltid att vara kanel, jag har det i allt.) sen bjuder du någon som du tycker om också så blir det ännu bättre.

Läs böcker som får dig att tänka på något annat.

För tillfället läser jag den här;

Fågeln som vrider upp världen  av Haruki Murakami (samma författar som skrev Norwegian wood). Jag började egentligen att läsa den i Egypten men valde istället att läsa om Norwegian wood (vilka förhoppningar ni får nu va?), i alla fall asocierar jag nu hela känslan i boken med Egypten, och värmen och det är allmänt bra.

Temafester.

Jag behöver väl inte säga så mycket mer? Förutom att ge en eloge till Oskar, Lovi och Ester som firar sina födelsedagar på lördag med det eminenta temat ist, alltså ord som slutar på ist. Fiffigt där! Jag är just nu i full färd med att försöka övertala någon att klä ut sig till Allis Lindqvist men det går sådär…

Res bort.

Idag är det prick en månad till Budapest (en stad som enligt myten ser ut ungefär såhär)! Jag är taggad till tusen, mer än tusen till och med. Men om man nu inte har råd eller tid att åka till Budapest, eller Berlin eller London eller Paris… så kan man ju alltid bara åka till Värmdö eller så, då behöver du bara ett sl kort! Att det inte är särskilt kul på Värmdö spelar inte så stor roll. Hagaparken kan man åka till också! Det är långt bort, och fint med snön dessutom.

Lyssna på Kings of convenience.

Bara för att de är lite som gjorda för februaridagar när man inte riktigt orkar vara med.

Tänk inte så jävla mycket.

Jag vet att det låter klyschigt och så, men ärligt talat, kan vi inte bara försöka leva i nuet? Det räcker väl med att tänka på att man har hemskt fina vänner och att flytande honung är godare än sån där som man måste gräva i. Allt annat löser sig ju så småningom, det är ingen vits att stressa upp sig! Det är så mycket smidigare att skratta sig igenom vintern, ellerhur? Jag tror dessutom att den kommer att gå över fortare då.

Sov.

Här ligger vi minsann i sängen klockan nio! (Och så håller vi tummarna för att ingen orkar kolla när det här inlägget är publicerat…) Jag lovar att man blir lyckligare. Och klokare, jag kommer aldrig på så många smarta saker som när jag sover.

Lär dig vicka på alla tår var och en för sig.

Japp, jag kan vicka på storton, tån bredvid stortån och lilltån, utan att några andra tår rör på sig.
Jag har visst ett liv…

Till sist hade jag tänkt säga: Fall i kärlek -

- men sen kom jag på att det är ju så himla läskigt så det vet jag inte om jag ska uppmuntra er till. Men det är ju fint också, så om ni nu är riktigt modiga så känns det ju som ett riktigt vilt sätt att lysa upp vintern på…
Jag tror att det vore bra om man var riktigt modig.

Jag ska sova nu. God natt.

Etiketter:böcker, bilder, kalas, kärlek, livet, mat, musik, recept, vinter

En hemskt kär vän till mig var aningens ur gängorna i dag.
Och det är ju inte bra, det tycker vi ju inte om.
Så jag gjorde den här (och nej, du behöver inte tycka om den, men den är gjord med mycket kärlek och omtanke!)

Sånger för irritabla indianer

Den hade också kunnat heta Hej Baba jag tycker om dig. Men halva nöjet med spellistor är ju liksom de roliga namnen.

Hur som helst så tycker jag hemskt mycket om dig, bara så att du vet.
Och vi ska börja dansa isdans och vi ska göra en film med bara dvärgar (Här kan jag passa på att säga att ungefär det första Baba någonsin sa till mig var “Jag undrar hur en normalstor dvärg ser ut… Alltså en dvärg som är lika lång som en vanlig människa, fast ändå en dvärg”) och vi ska komma fram till varför handelshögskolan egentligen har så jävla stora dörrar.

Puss

Etiketter:Baba, fint, musik, Vänner

Den här eftermiddagen har jag bränt vid en marängbotten (seriöst, jag har aldrig sett något så intensivt svart i hela mitt liv, och då går jag ändå på Södra Latin.) tillsammans med Max och lyssnat på den här låten ungefär en miljon gånger.

Enastående man det där… Frank alltså, inte Max, fast han är inte helt fy skam han heller.

Varför klär sig inte folk sådär längre? Med hatt och kavaj och slips! Det vore så hemskt mycket trevligare.

Till och med en pinky ring har han fått dit, bra där Frank, bra där.

Etiketter:baka, kläder, Max, musik

Gårdagskvällen var fin.

Det är så roligt att blanda favoritmänniskor från alla håll och inse att det faktiskt funkar, och inte alls blir spänd stämning. Ja, jag är överdrivet rädd för dålig stämning… Ni vet inte hur avancerade omvägar jag kan gå för att undvika den. Men sen, ibland, så får man väl helt enkelt skita i att vara rädd och så hoppas på det bästa. Och ibland så funkar det ju (ibland så funkar det dock inte alls…) och då blir man så glad för att man har så socialt kompetenta vänner!

När kvällen blev till natt, eller mycket tidig morgon om man vill, så traskade jag, Oskar och Max (jag gillar att jag skriver mig själv först) hem till Oskar, åt nattamat och sov sen som bebisar.

Och nu sitter jag hemma i min säng (ja, jag har givetvis på mig min kräkfärgade morgonrock!) och lyssnar på Rikard Wolff sjunger Piaf. Det är fint, tack Max.
Mest lyssnar jag på Lovsång till kärleken (Hymne à l’amour) och det är nästan som att all bitterhet flyger iväg.

Etiketter:fint, Max, musik, mys, Oskar, Vänner

När man bakar lussebullar (eller andra bullar också för den delen) med bästevän och lillebror så bör man lyssna på denna, för annars blir det bara inte rätt stämning.

Etiketter:advent, baka, Freja, jul, Malte, musik

Nä, helgens bloggande har kanske inte varit det bästa. Men det är ju ändå ingen som orkar läsa om helgerna, så vi säger att det inte gör något.

Jag har i alla fall haft alldeles för mycket saker i mina händer, och att sätta sig ner och skriva ord har liksom inte hunnits med.

Och nu när jag har tid så vet jag inte riktigt vad jag ska säga…
Det har varit en eminent helg i alla fall, en fin blandning av nya människor och gamla människor och nuvarande människor.

Och nu är det söndag. Igen.
Inatt drömde jag att jag hade decimeterlångt hår på benen. Rött var det också. Någon kommenterade det och jag sa “Haha ja, men vem orkar raka benen på vintern?”
Jag tror att det är dags att hala fram rakhyveln, man bör lyssna på sitt undermedvetna, och mitt undermedvetna verkar tycka att det har gått för långt.

Och idag är det alltså söndag, alltså vara hemma och städa och plugga. Som varje söndag, varje vecka. Mitt liv är så inrutat att ni kan börja kalla mig för Schacket (och nej, det där var inte alls kul. Jag vet).
Men jag gillar strukturer, även om de gör mig så rastlös att jag vill dö, så ger de mig en viss trygghet.

Men ännu har söndagsaktiviteterna inte hunnit börja än. Jag har faktiskt inte ens klarat av att ta mig ur sängen än. Jag ligger här i min allra charmigaste morgonrock och lyssnar på Leonard Cohen, världens bästa man.

Om det inte blir pipan så blir det de orden som ska tatueras.

Och nu ska jag försöka göra mig någon typ av frukost, eller lunch kanske det snarare blir.

Så sköt om er och så ses vi när vi råkas.

Etiketter:citat, drömmar, helg, musik, tatueringar

Ibland tänker jag att jag ska döpa min dotter till Suzanne.

Det vore fint. Suzanne Superstar.

Etiketter:barn, citat, musik, tänk

Soundtracket till filmen om mitt liv stavas just nu Tingsek och då framförallt Good vs Bad och Burned to the Ground. Tusen tack Hjalmar för att du intruducerade oss.

Annars så ska den här dagen vigast åt Historia och kulturhistoria. Ca 95 sidor ska jag smälla in i mitt huvud. Vi pratar om perioden mellan Homo erectus och Rommarriket. Det hände en del däremellan. Ganska mycket till och med.

Och jag kan inte annat än säga som Nalle Puh “Jag är en björn med mycket liten hjärna”

Nalle Puh har överlag svar på det mesta… Som till exempel;

“Om någon frågar dig hur en som precis flyttat dit egentligen kom dit, och du inte vet, kan du bara säga “På det Vanliga Sättet, om du förstår vad jag menar”.”

“Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”

“Gå aldrig inomhus för att öva på en speciell Utomhus-sång som måste sjungas när det snöar”

Och nu borde jag börja med pluggandet.

Etiketter:citat, musik, plugg

Jag lyssnar på Prinsessan av Peking, en av de låtar på Markus Krunegårds nya album, som passar bäst i mina öron.

Annars är jag mest lite besviken, visst finns det några små guldkorn, men överlag tycker jag att det mest känns som om han har förökt upprepa ett vinnande koncept. Lite tråkigt, fast kanske inte helt överraskande.
Kan dock inte låta bli att tycka att det är lite charmigt med två skivor på samma gång, lite hybris sådär. Jag gillar hybris.

Men men, han kanske borde ha tänkt efter lite mer.

Ner under rälsen, tre kvarter bort
förbi fotbollsplanen bredvid en glasskiosk
bodde du jämnt men det vet jag först nu
var runt hela världen och sökte det som är du

Annars så håller jag för tillfället på med min favoritaktivitet, planera saker via sms. Herre Gud vad mycket tid man skulle spara om man bara ringde till folk istället… Men det orkar ju inte jag.

Etiketter:dåligt, fint, musik, tänk

Det var en gång en kväll bestående av två hemskt fina pojkar som kunde spela saxofon,

en omotiverat glad flicka som inte kunde spela saxofon,

en iphone som egentligen inte borde tillåtas ta bilder… Banan&chokladkaka och te.

Och så en Karin som försvann för snabbt för att få fastna på bild.

Saxofoner är nog ett av de flottaste instrument som finns, speciellt i samband med äldre välklädda herrar. Allra helst ska de stå på kullserstensgatorna där solen lyser men det inte är varmt, för det är bara februari, men man kan tro att det är vår.
Och herren har på sig handskar och basker, och det går förbi ett par som fortfarande har fjärilar i sina magar och spagetti i sina ben. De har tagit av sig sina tumvantar och går med fingrarna slingrade om varandra, för det är ju så mycket varmare än alla vantar i världen.
Herren med saxofonen spelar och himlen är blå och klackarna slår mot kullerstenarna. Pojken tänker att hon nog är den vackraste i hela vida världen, och hon tänker att det här är ett av de där ögonblicken som man måste spara. Till varje pris. För en vis typ av ögonblick finns det mycket få av.
Och så ser de på varandra, och de har fjärilar i magen och hon har tandställning och det har inte han, men herren med saxofonen spelar och kanske ler han också, det vet man inte.
Men det är ett ögonblick. Ett fabruariögonblick.

Jag vet inte riktigt… Jag tror att jag lider av en lättare kärleksabstinens.
Nu ska jag duscha

Etiketter:Ben, bilder, kärlek, Max, musik, sagor, tänk

God morgon vänner! Fick sova äntligen sova inatt, det var skönt, har varit lite dåligt med sömn de senaste dygnen (av förklarliga skäl, så inget att klaga över egentligen).
Först var det ju nollningen i torsdags. Jag orkar verkligen inte skriva om alltihop, men det var sjukt roligt. I korta drag var vi först runt Götgatan och utsattes för lagom pinsamma pinsamheter, sedan satt vi mycket i regn och blev mycket mycket blöta och sen var det parthey på en båt. I väldigt korta drag alltså, om vi ses face to face så kan jag berätta noggrannare.
Sen sov jag hos Ingeborg, i ungefär tre – fyra timmar innan vi skulle upp till skolan igen på fredagen. Det var länge sen jag kände mig så saggig. Men dagsgammalt smink och samma kläder som jag sovit i (tyckte att det var smart att sova i mina teater-kläder och orkade sen verkligen inte sätta på mig några andra kläder…)
Skoldagen var i alla fall kort, även om den var plågsam, och vid halv tre var jag äntligen hemma och kunde duscha och äta och sånt där som ibland är så fruktansvärt härligt att göra.
Och sen bar det av till Slussen för att möta upp Fanny och Tina för att sedan ta båten över till Kungliga Djurgården.

Håkan var fantastisk och underbar, såklart. Hur skulle han kunna var någonting annat? Jag har fortfarande lite ont i ansiktet efter att ha haft ett alldeles för stor leende där hela kvällen.
Han är nog en av världens bästa människor. Det tror jag. Det måste han ju vara. Det finns helt enkelt ingen annan möjlig förklaring.

Etiketter:Fanny, fint, glad, musik, Södra Latin, sömn, Tina

Igår var det nollning! Sjukligt roligt. Verkligen, underbar kväll. Har dock inte alls tid att berätta vidare om den för tillfället eftersom jag måste till slussen och möta Fanny och Tina. Sen blir det grönan och Herr Hellström. Värt.

Men det var skitbra, verkligen. Och jag lovar att berätta allt in i minsta detalj när jag kommer hem, eller imorron… Nån gång. Jag lovar!

Etiketter:Fanny, glad, musik, roligt, Södra Latin, Tina

Hej älsklingar! Jag sitter för tillfället och väntar på att herr Jordås ska plugga klart så att han ska kunna ses. Han prioriterar nämligen skolan framför mig, den jäveln.

Under tiden äter jag nudlar och lyssna på accidental babies, det får allt att kännas lite som den allra sorgligaste scenen i den sorgliga filmen.
Men den är ju så hemskt fin. Och ibland så känns det lite bra att få vara den allra sorgligaste scenen, i den allra sorgligaste filmen.

Well I know I make you cry
And I know sometimes you wanna die
But do you really feel alive without me?

Gör du det?

Jag tänker lite på människorna. De som kliver in i ens liv och vänder allting upp och ner, som ett timglas. De där som man älskar så att hjärtat gör ont och man lovar att “Jag dör utan dig. På riktigt, jag dör!” För vad ska man leva för om den där människan inte finns där för att stryka håret ur ens ansikte?

Man dör inte. Man gråter en stund, en dag, en vecka. Det är inte mer än så. Man glömmer. Tänker kanske att det där, det var ju jävligt töntigt.

Tills nästa timglasvändare kommer förbi.
Och allting börjar om.

Varför lär vi oss inte? Varför fortsätter vi att ta kärleken så förbannat gravallvarligt… När vi innerst inne vet att om en vecka, en månad, ett år, då är han bara ett suddigt ansikte och namn i din telefonbok.

Sen tänker jag lite på sturebymordet. Där en alldeles för liten pojke stryper en alldeles för liten flicka för att få tillbaka sin på tok för lilla flickvän.
Varför fanns det ingen där som berättade för honom att, Lilla vän, du är sexton år. Hur mycket du än älskar henne nu, så kommer du att komma över det. Förlåt, men så är det.
För Shakespeare-kärleken är inte verkligheten. I verkligheten gråter vi en stund, och sen glömmer vi.

Någon borde ha berättat det för honom. Någon kanske borde ha berättat det för oss alla.
Även om de flesta av oss nöjer oss med att lyssna på Damien Rice och tro att man kan dö av ett krossat hjärta…

Och nu måste jag verkligen verkligen byta musik.

Etiketter:fråga, kärlek, människor, musik

Klockan är 00:52, och jag vet att jag har sagt att jag någon gång ska berätta varför det spelar någon som helst roll.
Men jag tror att det är en historia som bygger mer på känsla än ord, och antagligen skulle den bara bli tråkig. Och kort, och då skulle det förstöras. Och kanske har jag glömt orden…

Men ungefär såhär.

Nu ska jag sova. Jag är trött. Det blir bara flum av alltihop.
Kärlek och fred och ordentliga skor.

Etiketter:känslor, musik, ord, tid

Exceptionellt vuxen eftermiddag idag. Började med att gå till banken, och ärligt talat finns det något vuxnare än att gå till banken? Skulle i alla fall sätta in min skatteåterbäring på mitt konto, så jag gick till banken. Satt sen där i ungefär en halvtimme och irriterade mig på långsamma människor som börjar öppna bankkonton klockan tio i tre “hur täääääääänker de?” tänkte jag och var bitter.

Jag lyckades i alla fall sätta in mina pengar och gick sedan för att köpa skor. Inte fräcka partyskor då, nej nej, praktiska tråkiga convers.
Men det behövdes verkligen. Mina älskade ballerinaskor som hängt med hela sommaren har nu en gång för alla fallit i bitar. Jag tar det som en hint, sommarskorna dör, det är alltså höst. Och ärligt talat, vanliga människor börjar ju faktiskt skolan om en vecka (jag filmar ju två veckor till, alltså börjar jag en vecka senare.)
Fast jag tycker ju om hösten, jättemycket tycker jag om den till och med. Och framförallt tycker jag ju om höstkläder.

Och nu så ska jag städa mitt rum (parthey!) och lyssna på the mountain goats, bara så att ni vet alltså. Jag tycker nästan att ni också borde göra det, speciellt cotton ska ni lyssna på.

Sen ska jag äta middag med Freja. Puss hej ses.

Etiketter:Freja, höst, musik, pengar, skor, städa, vuxen-poäng

Hej hej, jag sitter här och äter ägg med för mycket salt, skinkmacka och kaffe.
Känner mig som en skogshuggare, rent frukostmässigt alltså. Förutom det så finns det inte mycket skogshuggare här inte, bara begynnande mens-ilska… Därför planerar jag att snarast ta mig ut ur lägenheten, så att jag inte är en fara för någon i min familj.
Istället släpper vi ut Hulken på stadens gator i jakt på en väska, och helvete om hon inte hittar någon.

Jag ser en portfölj framför mig, fast med axelband, och inte så seriös, mer skolpojke-aktig… Och så får den inte vara allt för stor heller, men tillräckligt stor för att rymma A4-papper.
Är det verkligen för mycket att fråga efter?

Nej man tycker inte det va.

Annars så håller jag på och lyssnar sönder Regina Spektors nya skiva Far för att se om det är en riktig vän eller inte. Och jag blir så glad så glad, för den är så bra och den är framförallt lika bra som allt annat hon har gjort… Och det gör mig alltså så glad. Framförallt Blue Lips och Laughing with är superfina.

Men nu ska jag klä på mig. Pussar

Etiketter:arg, köpt, mat, Mensvärk, musik