Gled hem från skolan och var sådär broken som man bara kan vara när man såg ut såhär kvällen innan:

Det var för visso en vansinnigt rolig kväll (och jag kände mig fövånansvärt nog så jävla snygg… Lite märkligt.) men det tog emot att gå upp och ha historia på morgonen…

Tyckte i alla fall himla synd om mig själv och bestämde mig för att göra vad varje kvinna i min situation skulle ha gjort.

Jag bakade kakor!

Så himla värt.

Jag har äntligen lyckats. Jag har den blåa tröjan.

Ja jag ser ut som en ledsen bebis…

Den är ultimat. Jag tänker aldrig ta av mig den.

(Fast säg inget till André, för han tror att han kommer att få tillbaka den…)

God kväll.

Jag har i sissådär en månads tid haft en hemlig cruch på ett par eminenta monki-shorts. Jag vet inte hur många gånger som jag har gått in och bara hållit i dem… Men alltid har det funnits någon anledning till att inte ta med sig dem hem, antingen för lite pengar eller bara ren feghet.

Men så idag så hade jag först varit duktigast i stan och gått på extra-matten (ville bara få det sagt), stolt som tuppen gled jag in på Monki för att plocka upp Mathilda. Men hon skulle prova kläder och jag fick roa mig själv… Kände mig rik, pillade och petade men allting var bara tråkigt och fult.

Tills jag såg dem, på den vanliga platsen. Så fulländade…

“Allis…” viskade shortsen “det är dags nu. Du är redo. Du har varit på extra-matten och du har fått ditt studiebidrag, vi vet nog… Det är dags. Vi vill vara tyget som suger åt sig svetten på dina lår, vi vill… Vi vill… Du vill! Vi vet att du vill Allis. Du kan inte sluta tänka på oss… Du kaaaan inte… Vi hör ihop Allis…”

Och vad skulle jag göra? Jag försökte ignorera dem, men det gick inte, argumenten var för starka, sanningen stod för klar.

Och jag kan nu, som stolt ägare till denna skapelse informera er om att jag visste inte vad lycka var innan dess blommor klädde min rumpa

Skor köpte jag också, men de var inte lika roliga

Jag har för första gången i hela mitt liv införskaffat något på Gina Tricot

Men den kostade bara 99 riksdaler, och mycket mer än så tillåter inte min ekonomi för tillfället.

Annars så sitter jag nu med käre Max och inhalerar pasta med pesto, mycket snart ska vi sätta på oss våra skodon och bege oss till slussen för att möta upp lika kära Julia. Sen ska vi åka en buss med tre siffror tills vi kommer ut i storskogen. Ett riktigt litet äventyr.

På återseende.

Vet ni att för ganska länge sen så gick jag på Götgatan i goda vänners lag och skrattade åt något som tydligen var kul. Helt plötsligt tittade jag upp och såg bara en himla stor kamera. Bakom kameran fanns det en farbror som hette Claes som fotade människor i Stockholm och skulle göra en bok.

Idag skickade han några av bilderna till mig och vi kan nu se hur jag ser ut när jag skrattar naturligt. Har alltid varit lite rädd för det, mitt ansikte förvrids på ett märkligt sätt (och nej det hjälper inte att folk skriker “hamster hamster hamster!!” ta åt dig.)

Men så jävla farligt var det ju inte.

Saknar den där sjalen förresten… Råkade få med mig den från Hannahs artonårsmiddag, hur kan man verkligen fråga sig eftersom den var typ fyra meter lång och min egen futtiga halsduk var kanske en och en halv. Men det gjorde jag i alla fall. Den fick följa med till Ungern och vara med om äventyr också och jag älskade den mer än jag någonsin har älskat någon annan halsduk.
Men så en dag så kom Hannah och sa att hennes vän, den rättmätiga ägaren till denna fantastiska skapelse, saknade sin sjal. Och jag var tvungen att ge tillbaka den. Det var en sorgens dag. Jag hoppas att den tänker på mig ibland, vi hade några vansinnigt fina veckor tillsammans.

Nu ska jag baka bröd.

Det är sol ute. Idag också. Tänk va! Jag sa ju att det skulle bli vår det här året också, jag sa ju det.

Om 5 minuter ska jag sätta på mig mina skor och traska till tunnelbanan.

4 minuter.

För övrigt är jag halvtransparant och blommig. Ett tillstånd som jag hade planerat att befinna mig i precis hela sommaren.

3 minuter.

Min arm ser ut som en albinotändsticka. Så hett.

1 minut.

Hej då!

Fast hörni, man ska inte deppa ihop sådär.

Det blir nog sommar i år också. Och då tänker jag se ut såhär varje dag

Det blir lite lättare när man tänker så. Det är ju faktiskt bara sisådär 3 månader kvar.

Idag skall Charlies vuxendag firas!

Jag tar chansen och kickar mittbena

Rena rama galenskapen.

Men det slutar inte där mina vänner, för här kör vi med hela paketet; svart transparant klänning! Men den får ni inte se någon bild på eftersom min kamera som känt är död för tillfället.

Jag är så alternativ, jag är så vild, jag är så galen.

Det bästa är ändå min och Tinas dialog innan jag köpte klänningen;

- Det är så tråkigt att man bara köper likadana svarta kläder jämt.
- Jamen verkligen, svart och genomskinligt, svart och spets… Ingen fantasi alls.
- Nä, man borde börja ha BARA färgglada kläder!

Därför är klänningen nu döpt till Det-är-läskigt-med-förändring-klänningen.

Och nu ska jag äta middag innan jag åker iväg. Hoppas att ni får en underbar kväll! Puss

Den här eftermiddagen har jag bränt vid en marängbotten (seriöst, jag har aldrig sett något så intensivt svart i hela mitt liv, och då går jag ändå på Södra Latin.) tillsammans med Max och lyssnat på den här låten ungefär en miljon gånger.

Enastående man det där… Frank alltså, inte Max, fast han är inte helt fy skam han heller.

Varför klär sig inte folk sådär längre? Med hatt och kavaj och slips! Det vore så hemskt mycket trevligare.

Till och med en pinky ring har han fått dit, bra där Frank, bra där.

Nej, bilen har inte tinat… Det ser inte ut som om jag kommer att komma hem förrän i morgon eftermiddag.
Och det är så dumt! För jag är väl en tönt, men jag vill faktiskt börja skolan i morgon, jag tycker om min skola, det är en hemskt trevlig plats att vara på. Och jag vill faktiskt träffa min klass i morgon också, för jag har saknat dem hemskt mycket (har träffat på tok för få av dem under lovet).

Och jag vill vara hemma ikväll och på ett stillsamt imorron-börjar-skolan-sätt säga hej då till jullovet med de där människorna som jag tycker så mycket om.

Mitt landställe är hemskt fint, det är det absolut. Men jag har inte riktigt tid att vara här just nu! Jag behöver komma hem nu. Jag saknar min stad där det bara är 15 minusgrader istället för 30.

Dagens outfit: Röda fleecelångkalsonger och ungefär alla tröjor jag äger. Hetare än så blir det inte.

Jag ska ut och rida med mor min nu. Islandshäst i snön; mysigare än så blir det inte!

Dock är det mycket mycket kallt ute… Därför har jag fleecelångkalsonger och fleecetröja. Röda fleecelångkalsonger och orange fleecetröja. Jag ser ut som eldmannen.

Klart slut.

Jag fick med mig Max till Bukowskis!
Inte för att det var helt svårt… Jag behövde mest bara viska vintage chanel så var han fit for fight. Och det var så fint så fint! Och vi gick runt och undrade varför i helvete vi föddes på 2000-talet.
Sen när vi ändå var där passade vi på att kika på de andra visningarna, möbler och konst och sånt, då kände vi oss mest som ett gammalt par med för mycket pengar.

Jag hittade den här på en vägg;

Utropspris 8000, jag vill gråta litegrann.

Sen åkte vi till Odenplan och träffade Estelle, André och Kajsa och provade roliga hattar och pälsar.
Man borde ha hatt oftare… Man borde spendera fler eftermiddagar i lite för trånga secondhand-affärer. Det gör än så mycket gladare än man blir av att plugga matte.

Nu ska jag äta egenlagad viltskavspasta. Puss och hej

Om en kvart ska jag kila till skolan. Eller mer typ lunka, jag kilar inte så mycket den här tiden på året.

När jag har varit i skolan hela dagen hade jag tänkt försöka tvinga någon att följa med mig till Bukowskis vintagevisning. Och nej, jag kommer inte att ha råd att köpa något när det väl kommer till kritan… Men man får väl låtsas eller hur?

Framförallt de här tre har jag gått och blivit handlöst förälskad i;

Varför varför varför lever vi inte på 20-talet?

Fast… 60-talet skulle också funka, titta bara på den här;

Så fint att jag dör litegrann…

Eller bara helt enkelt;

Både väskan och dräkten har ett utropspris på 2500… Varför är jag inte rik?

Det bästa är ändå att dräkten har en midja (mätt från sida till sida när den ligger utsträckt) på 34,5 och är märkt som en 38. Det var tider det.

Och nu blir det varken kilande eller lunkande, nu blir det till att springa till skolan.

Puss

Hej!
Jag tänkte bara slänga in en liten hälsning innan jag springer mot skolan.

Det är fredag idag, jag är glad.
Dessutom fyller fina Malin och Matilda (okejdå, Matilda fyllde faktiskt år igår, men det spelar inte så himla stor roll) år idag vilket skall firas till kvällen.
Det eminenta temat för aftonen är för övrigt färgglatt. Det kan vara så att man förstår det roliga bättre om man tittar lite på de människor jag umgås med… Men jag kan ju lägga in en liten hint och säga att jag tror att det finns ungefär fyra klädesplagg (som jag använder) i min garderob som inte är svarta, grå eller vita.

Ni ska få se kvällens utsyrsel (vad gör man inte för att undvika ordet outfit? Och herregud vad mycket parenteser det blev idag) lite senare. Jag är mycket stolt över den.

Nu ska jag kila till skolan. Pussipussi

Jag är lite trött på allt tjat om Lindex lyxkollektion… Men visst, det är väl bra att någon skriker till när vi blir utsatta för orättvisor av detta ofantliga slag.

Jag bryr mig helt ärligt inte särskilt mycket om detta, jag hänger inte sådär överdrivet mycket på Lindex. Men om nu alla ska vara arga så tänker jag också vara arg, på helt andra grunder dock.

Om man googar Lindex lyxkollektion får man en hel del träffar från olika nyhetssajter med artiklar med rubriker som till exempel Lindex lyxkollektion bara för smala kvinnor. Fast hallå, är det inte snarare Lindex lyxkollektion bara för normalviktiga kvinnor? Kläderna görs ju nämligen bara i storlekarna 36 – 42, och det skriks om att det inte finns några 44:or… Men det finns ju heller inga 34:or eller 32:or. Det finns inga kläder för de lite smalare kvinnorna heller. Men det är det ju minsann ingen som upprör sig över. Och sånt gör mig lite trött. Om kläderna bara sålts i storlekarna 32 – 38 hade det naturligtvis varit en helt annan femma. Men nu säljs kläderna helt enkelt bara i de vanligaste storlekarna, de storlekarna som Lindex kan förvänta sig sälja mest av. Konstigare än så är det inte.

Och jag blir inte arg, jag förstår Lindex. Vad jag blir arg över är att ingen säger ett pip om att mindre kvinnor skulle blir “diskriminerade”.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag ju passa på att vara lite arg på Weekday.
Jag har på senaste tiden varit där två gånger och försökt köpa jeans, det går inte. Weekday har helt enkelt inga jeans i min storlek. Och jag säger bara att om jag hade klassats som en av dessa “större kvinnor” då hade jag fått vara arg, hur arg som helst hade jag fått vara, och jag skulle ha fått med mig hela världen i stenkastning mot Weekday.

Nu är jag inte en av dessa. Vad jag tvärt om behöver är ett par jeans i storlek 25, i värsta fall 24. Men det finns inte längre.
Det samma idag när jag var på HM och skulle köpa ganska oflashiga vanliga trosor, men nej, dessa fanns bara i storlek 38.

Men mig är det naturligtvis inte synd om.
Och det tycker jag inte heller att det är, jag tycker bara att det är lite jobbigt att det inte finns särskilt mycket kläder i min storlek i de “vanliga” affärerna.
Men jag förstår att affärerna vill tjäna pengar. Jag förstår att de inte vill göra lika mycket kläder i storlek 34 som i storlek 38, eftersom 38:orna säljer bättre.

Men det vore förstås lite kul om någon kunde rasa lite över min rätt till byxor också…

Igår var det en bra dag på alla sätt och vis. Först blev det afthernoon tea med Freja på Esters the och kaffehandel, folkungagatan 95. Fruktansvärt värt! Gå dit säger jag bara, för 115 riksdaler får man hur mycket te och scones, med marmelad och ost och gottgott, man bara orkar. Dessutom är själva cafét så gulligt att man inte vet vart man ska ta vägen.
Senare på kvällen träffade jag Olga och hennes vän Siri, det var också mycket trevligt. Speciellt som jag inte har umgåtts ordentligt med Olga på jag vet inte hur länge, och det är dumt, för hon är bra, så det får vi minsann ändra på.

Och nu städar jag mitt rum, mycket halvhjärtat. Typ sådär enfjärdedelshjärtat, eller så. Men det är okej, för imorgon ska jag städa så helhjärtat att alla trillar av stolarna. Alla som sitter på stolar då alltså, de som står upp bara välter och de som redan sitter på golvet händer det ingenting med.

Och så har jag min ohutligt charmiga morgonrock från Egypten på mig, kom på att ni ju inte har blivit presenterade för varandra.

Persiko(kräks)färgat med små små orangea kameler, det är ju bara precis vad man behöver om lördagsmornarna. Det ägg och bacon, då klarar man vad som helst.

Fast nu ska jag klä på mig mina riktiga kläder, mina tråkiga tråkkläder utan orangea kameler, och sen bege mig till söder för att träffa Anton. Och det är bra, för honom har jag inte träffat på år och dar.

Jag tror att man bör belöna sig själv innan man gör någonting bra. Belöningar gör än glad och är man glad så presterar man bättre. Så tror jag att det är.

Därför har jag nu, inför en eftermiddag och kväll av plugg köpt mig två klänningar att bära i Egypten! För er som har lyckats missa det så åker ju jag och mamma dit om sissådär en vecka .

Mjuka bomullsklänningar och fina mönster är grejen.

Jag är så taggad! Hela långa (okej ganska korta, men ändå) höstlovet kommer jag bara att ligga i solen. Alldeles stilla… Det känns som något jag har ägnat mig mycket lite åt på senaste tiden, stillastående.

Och nu ska jag plugga.

Flanellskjortan är på, kånken är packad och den oerhört charmiga toppluvan sitter på plats.
Vad kan jag säga annat än att jag är redo för lantlivet!

Hej då Stockholm, hej Katrineholm.

Jag har en känsla av att det kommer att bli en prima helg.

Och längre än så orkar jag inte skriva… Istället ska jag försöka komma på hur man sätter fast sovsäcken på ryggsäcken.
Men vi ses i morgon kära vänner!

Förlåt mig, men vad hände med september? Min favoritmånad, den liksom bara stack in huvudet kastade in en hel hög med intryck och gick sin väg.
Det är oktober. Hur gick det till? Hur blev löven gula? Hur kan jag ha gått i skolan i en månad? Var tog tiden vägen!

Det är som om det har hänt en miljon saker som jag har varit alldeles för upptagen av… Jag har inte alls hunnit förstå att tiden har gått.
Herre Gud, snart är det jul.

Och idag tog jag fram min pälsmössa för första gången i år

27 december 2008 (orkade inte ta en ny bild, men jag ser ungefär likadan ut. Annan sjal bara, den där har tappats bort. Det är tråkigt, det var en hemskt trevlig sjal)

Det blir höst och det blir vinter. Det blir mörkt. Men ärligt talat så är det rätt okej… Jag är redo. Den här mörkertiden tänker jag nämligen inte låta mig besegras, jag skall möta dagarna då solen inte går upp med högt huvud.
Och innan vi vet ordet av kommer det att vara vår igen.

Och nu ska jag sova. För imorgon är det fredag, och jag har bara en lektion och sen blir det helg och då ska jag till Katrineholm och träffa världens finaste. Sådeså.

Jag vill ha en leopardkappa!

Först tänkte jag mig en riktigt vräkig en, osmakligt nyrikt äcklig, lite såhär;

Mest för att den skulle passa in så fruktansvärt illa på Södra. Mest för att det vore så oerhört charmigt.

Men sen tänkte jag om… Eller rättare sagt, jag fortsätter att googla runt och snubblar över denna;

Så himla söt! Jag dör, på riktigt… Hade jag den där så skulle jag vara lycklig, för alltid.

Hitta den hos den här lilla damen. Hon ska dö, man får inte både vara så söt och ha så fina kläder.

Annars har det varit en prima dag på alla håll och kanter. Mest för att den har innehållit så himla lite skola. Var först på teater med klassen, och sen gick jag, Max, Alba och Ben och åt lunch. På 44:an. Herre gud… Jag har inte varit på café 44 sen jag tyckte att det var tufft att ha mycket kajal och spikar i öronen.
Inte på ett ganska bra tag alltså.
Men det var inte så läskigt som jag trott, det var till och med ganska avslappnat. Och jag fick sjuk lust att börja använda mina martens igen…

Kort leopardkappa och höga Dr Martens. Allis Lindqvist gillar detta.
Sen är det bara att slänga in en basker och så skulle jag vara fit for fight.