Ja, jag har inte skrivit något på år och dagar.

Men det är svårt att sätta sig framför en dator när det finns så mycket bättre saker att göra, som att hänga i solen, vara kär och töntig och helt enkelt bara fokusera helhjärtat på att existera. Så det tänkte jag helt enkelt fortsätta att ägna mig åt den här sommaren.

Kanske att jag slänger in nån liten hälsning då och då. Men annars så ses vi till hösten, när jag har fått in den gamla vanliga rutinen igen.

Så ta hand om er nu. Gå ut i solen om dagarna och titta på stjärnorna om nätterna. Och när det regnar så lägger ni er i lagom stora sängar och tittar på dåliga teveserier med varma människor.

Puss!

Etiketter:bloggen, glad, kärlek, sommar

Ja alltså, nä… Ingen vidare update här inte.

Men jag har haft så mycket viktigt för mig förstår ni. Som att stirra apatiskt på min uppsats som ska vara inlämnad i morgon. Och som att pussas på Djurgården (och på kungsholmen, och i hammarby sjöstad, och lite över överallt i den här staden) och jag tror ändå att ni tycker att det är viktigare.
Kanske inte att jag stirrar apatiskt på min uppsats istället för att skriva på den, sånt beteende behöver ni inte uppmuntra! Men det andra, att jag råkade snubbla över en människa som är lika lång som min pappa (inga Freud-kommentarer på det, tack.) och som inte dricker kaffe men oboy och har hår som luktar godis, det tycker jag att ni kan ställa er positivt till.

Och gud vad jag har gått och blivit töntig på gamla dar. Men jag får. Det är okej.

Nu: uppsats.

Etiketter:André, fint, glad, kärlek, plugg

En gång i tiden så var jag sissådär 2 – 3 år och befann mig i på filmaffären med min pappa. Det är ett av mina allra första minnen, att jag hittar den där filmen, jag antar att den hade en hemskt fin framsida eller så stod den bara närmast, men i alla fall så plockade jag ner den och sprang med den till pappa. Som jag minns det var det första gången han sa Ja, det är klart att vi köper den!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag kan redogöra för hur klänningarna som flickorna i bakgrunden på balen har på sig ser ut.
Den lärde mig hur man använde videon, att trekanten betydde att filmen satte igång och att fyrkanten gjorde så att den stannade. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag brukade se igenom hela och sen spola tillbaka den och titta om och om igen (ni förstår att det här var innan dvdns tid, när filmerna fortfarande fanns på band i kassetter) tills den blev raspig och hackig i kanterna, fast jag tror inte att jag slutade då heller.

Jag tror att det var första gången som kärlek fick ett ansikte. Det var fint på något vis.

Och även om jag (och jag vet inte hur många andra generationer av treåriga flickor) blev slavar under den eviga klyschan att drömmar slår in, så tror jag att det behövs. Och jag tror att det är sant, i alla fall ibland. Och jag tror framförallt att vi behöver tecknade sagor på raspiga videokassetter, om det är vad som behövs för att inte göra oss allt igenom bittra.

Vi behöver få drömma om ett parallellt universum i pastell där alla sjunger när det blir jobbigt och mössen kan prata (men inte fåglarna, har aldrig riktigt förstått det där…) och det alltid blir bra på slutet.

Om inte annat så för att hålla oss ifrån hallucinogena droger.

Och nu har jag varit töntig för resten av veckan.

Puss

Etiketter:bilder, kärlek, minnen, ord, sagor

Om jag bara fick se en enda film om och om igen tills jag dog så skulle det banne mig vara den.

Nu ska jag sova. Kärlek

Etiketter:bilder, eternal sunshine of the spotless mind, film, fint, kärlek

Som jag nämnde igår så har folk börjat fylla arton vart jag än tittar.

Idag var det dags för en människa som jag tycker så mycket om att det nästan inte finns ord nog. Såhär ser hon ut;

Hon är inte bara en av de vackraste människorna jag känner, utan också en av de allra klokaste. Hon är en sån där som kan säga alldeles rätt saker vid precis rätt tillfälle. Såna där saker som gör att verkligheten ser lite ljusare ut.
När hon skrattar så vill man liksom bara skratta med och när hon kramar än är det som om lite av hennes värme överförs på än. Det är svårt att förklara, men det är svårt att inte vara glad med den här unga damen.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha klarat mig utan alla de oändliga kvällar med te och fina ord som jag har delat med henne.

Hannah, jag älskar dig ska du veta. Och jag är så glad att jag har dig! Och vet du, att nu kan du säkra vuxenvärlden, du kan lära dig hur den fungerar och sen när jag fyller arton så kan du hålla mig i handen.

Tusen miljoner grattis!

Etiketter:Födelsedag, fint, Hannah, kärlek, vuxen-poäng

Japp, alla hjärtans dag. Och hur firar vi det Allis?

Jo vi pluggar historia och matte B och lyssnar på The Smiths. Och känner oss lite ensamma.

Och viar oss själva.

Nej men jag vet inte riktigt om jag orkar med alla hjärtans dag just idag. Idag är jag lite stressad och trött och vill helst bara äta mycket och gömma mig. Jag vill inte känna mig ensam. Jag har inte tid att känna mig ensam.
Jag har inte tid att titta ut i luften och tänka på hur saker och ting skulle kunna vara istället, hur saker och ting borde vara istället.

Jag har inte tid att vara besviken. Och jag har verkligen inte tid att skriva äckelkänslosamma blogginlägg.

Men jag gör det ändå. Och det är inte mitt fel! Det är alla hjärtans dags fel. Ni får ha överseende.

Skicka mig glada tankar, jag behöver det litegrann.

Eller kom hit. Det funkar det med. Ta med varma händer.

Etiketter:depp, kärlek, plugg, tänk

Jag tänkte att man skulle kunna skriva en lista på saker som underlättar tillvaron när allting är såhär kallt och besvärligt. Saker som gör än, eller i alla fall mig, lite gladare. Så att jag ska komma ihåg dem… Jag glömmer så lätt att allting inte alls bara är jobbigt, utan att ganska mycket är rätt så bra.

Så, kanske inte så mycket för er skull som för min

Laga soppor

Så många som möjligt så ofta som möjligt. Idag så lagade jag till exempel den här supertomatsoppan, dock la jag till solrosfrön, koriander, basilika och lite kanel (när jag blir en misslyckad skådespelare med ett matlagningsprogram på tv400 och folk frågar  hur jag gör det, så kommer svaret alltid att vara kanel, jag har det i allt.) sen bjuder du någon som du tycker om också så blir det ännu bättre.

Läs böcker som får dig att tänka på något annat.

För tillfället läser jag den här;

Fågeln som vrider upp världen  av Haruki Murakami (samma författar som skrev Norwegian wood). Jag började egentligen att läsa den i Egypten men valde istället att läsa om Norwegian wood (vilka förhoppningar ni får nu va?), i alla fall asocierar jag nu hela känslan i boken med Egypten, och värmen och det är allmänt bra.

Temafester.

Jag behöver väl inte säga så mycket mer? Förutom att ge en eloge till Oskar, Lovi och Ester som firar sina födelsedagar på lördag med det eminenta temat ist, alltså ord som slutar på ist. Fiffigt där! Jag är just nu i full färd med att försöka övertala någon att klä ut sig till Allis Lindqvist men det går sådär…

Res bort.

Idag är det prick en månad till Budapest (en stad som enligt myten ser ut ungefär såhär)! Jag är taggad till tusen, mer än tusen till och med. Men om man nu inte har råd eller tid att åka till Budapest, eller Berlin eller London eller Paris… så kan man ju alltid bara åka till Värmdö eller så, då behöver du bara ett sl kort! Att det inte är särskilt kul på Värmdö spelar inte så stor roll. Hagaparken kan man åka till också! Det är långt bort, och fint med snön dessutom.

Lyssna på Kings of convenience.

Bara för att de är lite som gjorda för februaridagar när man inte riktigt orkar vara med.

Tänk inte så jävla mycket.

Jag vet att det låter klyschigt och så, men ärligt talat, kan vi inte bara försöka leva i nuet? Det räcker väl med att tänka på att man har hemskt fina vänner och att flytande honung är godare än sån där som man måste gräva i. Allt annat löser sig ju så småningom, det är ingen vits att stressa upp sig! Det är så mycket smidigare att skratta sig igenom vintern, ellerhur? Jag tror dessutom att den kommer att gå över fortare då.

Sov.

Här ligger vi minsann i sängen klockan nio! (Och så håller vi tummarna för att ingen orkar kolla när det här inlägget är publicerat…) Jag lovar att man blir lyckligare. Och klokare, jag kommer aldrig på så många smarta saker som när jag sover.

Lär dig vicka på alla tår var och en för sig.

Japp, jag kan vicka på storton, tån bredvid stortån och lilltån, utan att några andra tår rör på sig.
Jag har visst ett liv…

Till sist hade jag tänkt säga: Fall i kärlek -

- men sen kom jag på att det är ju så himla läskigt så det vet jag inte om jag ska uppmuntra er till. Men det är ju fint också, så om ni nu är riktigt modiga så känns det ju som ett riktigt vilt sätt att lysa upp vintern på…
Jag tror att det vore bra om man var riktigt modig.

Jag ska sova nu. God natt.

Etiketter:böcker, bilder, kalas, kärlek, livet, mat, musik, recept, vinter

Jag har ingen större lust att åka hem. Eller, egentligen har jag väl bara ingen lust att återgå till vardagen.

Det vore fint att bara stanna här och ta upp alla mina favoritmänniskor, då skulle det inte göra så mycket att det är 30 minusgrader utanför huset. Vi skulle alla kunna sitta i mitt i alla fall ganska stora kök och spela sällskapsspel dagarna och nätterna i ända. Och vi skulle dra alla sängar till kakeliungsrummet (det skulle kunna heta vardagsrummet, men vi kallar det alltid för kakelungsrummet) och så kunde vi ligga där och värma oss och berätta om vad som är viktigt.

Det skulle förstås bli jobbigt när vi blev hungriga… Man måste nämligen gå i ungefär 20 minuter för att komma in till en affär. Men jag antar att vi helt enkelt skulle bli tvungna att sätta på oss alla kläder vi äger, ta ett gäng med pulkor och trava in. På vägen dit så skulle vi åka på pulkorna, och på vägen hem skulle vi dra maten i dem. Vi skulle äta så goda saker! Mest grytor och soppor, för stämningens skull liksom. Och vi skulle baka hemskt mycket bröd och kakor och tårtor. Framförallt många tårtor, med ljus, och det skulle vara ett kalas varje dag.

Vi skulle så klart vara tvungna att gå ut i andra fall än bara när vi skulle handla… Ni vet, om man stänger in för många favoritmänniskor på en begränsad yta så är det så lätt att de börjar bråka. Så lite då och då skulle vi gå ut och rasta varandra. Då är det på med termobyxorna och undertröjorna och halsdukarna och mössorna och långkalsongerna och sockorna och jackorna. Sen skulle vi springa av oss i snön tills våra kinder var alldeles röda och våra hår helt vita av frost (och nu undrar jag hur många gånger jag egentligen har bytt tempus i den här texten… Men det spelar inte så stor roll.)

Och då, när vi var, är, blir alldeles hemskt trötta då skulle vi lägga oss ner på rygg, till exempel på isen, eftersom det är mörkt där (men vi skulle naturligtvis bara ligga där en mycket liten stund, ni vet att man dör om man somnar i kylan? Och några dödar vill vi minsann inte ha.) och så skulle vi titta på stjärnorna. Vi skulle bråka lite grann om hur vida det där är lilla björn eller om det där verkligen är plejaderna och hur ser egentligen tvillingarna ut… Men vi skulle inte bråka så länge.

Vi skulle gå in istället, göra lite varm choklad och tända en ny brasa.

Det vore så fint så.

Och nu verkar det nästan som om det blir så vi blir tvungna att göra om ni vill träffa mig. Våran bil har nämligen fryst sönder. Kul, verkligen. Askul. Det är 30 minusgrader ute, våran bil är fransk (läs fjollig som fan). Håll tummarna för att den hinner tina innan tåget går.

Annars ses vi väl när våren kommer.

Etiketter:fint, kärlek, landet, människor, mys, Norberg, ord, tänk, vinter

Min allra hårigaste älskling fyller år idag också!

Ett helt år! Kan ni tänka er det va? Att det var 365 dagar sedan jag drog ut honom ur hans moders sköte (läs mer om det här)

Då var han så liten att han fick plats i min hand och såg ut ungefär såhär;

Två dagar gammal

Det här var innan han hade fått sitt eminenta namn och vi fortfarande bara kallade honom för Svartnos, här tillsammans med mamma Majken

Tillsammans med syskonen

Ett halvår ungefär

Och så nu idag, ett helt prima år;

Han mår vara ett hår av hin, men han är mitt hår av hin.

Etiketter:bilder, djur, Födelsedag, kärlek, Rufus

Om man först åker bil hemskt länge till en flygplats, och sätter sig på ett flygplan som åker åt väster, då kommer man till slut till en stad i ett land där det dricks hemskt mycket te. I den staden bor det en flicka som är en av de allra bästa jag vet.
För ett år sedan var det hemskt mycket lättare, för då bodde hon bara precis på andra sidan gatan och jag kunde bara springa dit och dricka oboy precis när jag ville. När jag var ledsen, eller glad, eller bara hade något väldigt viktigt att säga.

Nu bor hon på andra sidan havet, och det är långt bort. Och ibland så gör det mig mycket ledsen att hon är där och inte här, för det är ganska ofta som jag behöver henne är.

Hon heter Henni (egentligen Henny, det är bara jag som ända sen 2007 har envisats med att säga Henni… Jag tror att det började som ett missförstånd, och nu kan jag bara inte ändra mig.)

Och idag fyller hon 16!

Jag säger bara grattis fler gånger än vad du kan räkna älskling! Om du var här skulle jag ordna med kalas och paket i färgglada papper. Jag hoppas att du får en underbart fantastisk födelsedag, för du förtjänar bara det allra underbaraste, mest fantastiska i hela världen.

Du är mitt socker, jag älskar dig

Etiketter:Födelsedag, fint, Henni, kärlek

Det finaste ljudet som finns är när två människor är precis på väg att kyssa varandra, men de vågar inte riktigt och hela luften är full av elektricitet. När två ansikten är en centimeter ifrån varandra och hela världen är full av spänning och förväntan och de där två människorna är de enda som finns i hela världen.
I alla fall är det allra bästa ljudet precis innan de där två människorna kysser varandra, när de mycket försiktigt sväljer för att få bort allt saliv som samlats i munnen. De sväljer så tyst de bara kan, men det låter ändå så otroligt högt.

Det är mitt favoritljud, jag kallar det för Innan-kyssen-ljudet.

Jag saknar det ljudet.

Fast bara ibland.

Etiketter:känslor, kärlek, saknad

Det var en gång en kväll bestående av två hemskt fina pojkar som kunde spela saxofon,

en omotiverat glad flicka som inte kunde spela saxofon,

en iphone som egentligen inte borde tillåtas ta bilder… Banan&chokladkaka och te.

Och så en Karin som försvann för snabbt för att få fastna på bild.

Saxofoner är nog ett av de flottaste instrument som finns, speciellt i samband med äldre välklädda herrar. Allra helst ska de stå på kullserstensgatorna där solen lyser men det inte är varmt, för det är bara februari, men man kan tro att det är vår.
Och herren har på sig handskar och basker, och det går förbi ett par som fortfarande har fjärilar i sina magar och spagetti i sina ben. De har tagit av sig sina tumvantar och går med fingrarna slingrade om varandra, för det är ju så mycket varmare än alla vantar i världen.
Herren med saxofonen spelar och himlen är blå och klackarna slår mot kullerstenarna. Pojken tänker att hon nog är den vackraste i hela vida världen, och hon tänker att det här är ett av de där ögonblicken som man måste spara. Till varje pris. För en vis typ av ögonblick finns det mycket få av.
Och så ser de på varandra, och de har fjärilar i magen och hon har tandställning och det har inte han, men herren med saxofonen spelar och kanske ler han också, det vet man inte.
Men det är ett ögonblick. Ett fabruariögonblick.

Jag vet inte riktigt… Jag tror att jag lider av en lättare kärleksabstinens.
Nu ska jag duscha

Etiketter:Ben, bilder, kärlek, Max, musik, sagor, tänk

Jag sitter och funderar över mina förhållanden. Eller snarare brist på förhållanden.
Det gör mig bitter, och jag kommer fram till att det närmaste jag kommer ett förhållande för tillfället är det jag har med Rufus.
Och ärligt talat… Visst, han är jättegullig, det är han verkligen. Men ibland känns det som om vi har så otroligt olika intressen. Jag menar, han tycker om att bajsa och äta, och visst det gör jag också.. Absolut, det gör jag ju, men det finns ju viktigare saker i livet! Och så tycker han om bollar, det är ju bara bollar bollar bollar, och nej, jag tycker inte så himla mycket om bollar.
Sen kan han ju vara världens gosigaste och komma och pussas och vara hur fin som helst, men det är som om alltid är på hans villkor. Förstår ni? När jag vill gosa då är det liksom bara “Nej nej, jag vill inte gosa jag vill bajsa!” När jag däremot till exempel pluggar, då är det alltid gosedags, och så lyssnar han inte alls när jag försöker förklara att jag inte har tid. Lyssna är han överhuvudtaget jävligt dålig på… Man kan sitta och prata och prata, och man känner att man har världens bästa kontakt, men så får han syn på något och springer bara iväg.
Samma sak när vi är ute tillsammans, visst, det är helt okej att han är med sina kompisar, men det vore ju ändå kul om han kunde försöka få med mig lite grann i alla fall. För han vet ju att jag inte riktigt delar deras intressen… Jag tycker inte att det är så jävla kul att springa fort och ha kissalångt-tävligar.
Men han är ju fin ändå. För han blir alltid sjukt glad när jag kommer hem, och han tröstar mig alltid när jag är ledsen. Och han äter upp det sista på äppelskruttet när jag inte orkar gå och slänga det…

Och vi är ju ändå jävligt söta tillsammans

Ibland är jag så rolig att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv… Och nu ska jag titta på Idol.

Etiketter:djur, kärlek, Rufus

Hej älsklingar! Jag sitter för tillfället och väntar på att herr Jordås ska plugga klart så att han ska kunna ses. Han prioriterar nämligen skolan framför mig, den jäveln.

Under tiden äter jag nudlar och lyssna på accidental babies, det får allt att kännas lite som den allra sorgligaste scenen i den sorgliga filmen.
Men den är ju så hemskt fin. Och ibland så känns det lite bra att få vara den allra sorgligaste scenen, i den allra sorgligaste filmen.

Well I know I make you cry
And I know sometimes you wanna die
But do you really feel alive without me?

Gör du det?

Jag tänker lite på människorna. De som kliver in i ens liv och vänder allting upp och ner, som ett timglas. De där som man älskar så att hjärtat gör ont och man lovar att “Jag dör utan dig. På riktigt, jag dör!” För vad ska man leva för om den där människan inte finns där för att stryka håret ur ens ansikte?

Man dör inte. Man gråter en stund, en dag, en vecka. Det är inte mer än så. Man glömmer. Tänker kanske att det där, det var ju jävligt töntigt.

Tills nästa timglasvändare kommer förbi.
Och allting börjar om.

Varför lär vi oss inte? Varför fortsätter vi att ta kärleken så förbannat gravallvarligt… När vi innerst inne vet att om en vecka, en månad, ett år, då är han bara ett suddigt ansikte och namn i din telefonbok.

Sen tänker jag lite på sturebymordet. Där en alldeles för liten pojke stryper en alldeles för liten flicka för att få tillbaka sin på tok för lilla flickvän.
Varför fanns det ingen där som berättade för honom att, Lilla vän, du är sexton år. Hur mycket du än älskar henne nu, så kommer du att komma över det. Förlåt, men så är det.
För Shakespeare-kärleken är inte verkligheten. I verkligheten gråter vi en stund, och sen glömmer vi.

Någon borde ha berättat det för honom. Någon kanske borde ha berättat det för oss alla.
Även om de flesta av oss nöjer oss med att lyssna på Damien Rice och tro att man kan dö av ett krossat hjärta…

Och nu måste jag verkligen verkligen byta musik.

Etiketter:fråga, kärlek, människor, musik

Världens finaste kväll igår. Men världens finaste människor. På världens finaste berg. Över världens finaste Stockholm.

Och mer får ni inte veta för jag måste verkligen verkligen springa nu. Pussar och kärlekar.

Etiketter:fint, glad, kärlek, människor, sommar, Stockholm

Det var förresten en himla fin kväll igår också.
Åt först middag med Freja, mycket spännande. Jag hittade bland annat världens största bumle!

Den var dock gjord av papper… Inte kul.

Sen skulle Freja åka hem och jag var opepp och världen var full av alldeles för höga ljud. Så jag ringde till Anton som sa: Kom till Gröndal!
Så jag tog en buss och en tunnelbana och en tvärbana och hamnade slutligen hemma hos Benjamin. Det var fint, det var bra, där fanns allt jag behövde. Det är bra när man är lite rädd, och lite ensam, och så hittar man bara helt rätt.

När natten hade lagt sig över staden beslutade jag och Anton oss för att det var dags att åka hem. Så vi struttade fram under stjärnorna, sjöng Abba och var allmänt bra. Vi är nämligen allmänt bra, till och med allmänt bäst.
Till sist kom vi hem till havregatan och somnade som små barn.

Och jag var inte alls avundsjuk på er som var på Coldplay, inte alls. Inte en sekund. Min kväll var så mycket bättre.

Etiketter:anton, Freja, glad, godis, kärlek, människor

Om fem minuter går Hennis plan till London. Det är inte riktigt okej… Det är inte riktigt okej att bara åka till London och sen bo där i ett halvår. Det är förfärligt långt till London förstår ni.
Jag var i alla fall och sa hej då, och hjälpte henne att packa igår. Det var sorgligt. Ett halvår är så långt!

Det enda positiva med det hela är väl att jag har fått låna hennes gorgeous balenciagaskor medan hon är borta.

Jag har varit avundsjuk på de här skorna ända sen hon köpte dem.
Jag fick även låna ett velourlinne och en kavaj. Och det är ju bra… En liten tröst.
Men usch, jag saknar henne redan. Stockholm är tomt. Londonborna förstår inte vilken tur de har som får låna henne i ett helt halvt år. De ska vara jävligt tacksamma säger jag bara!

Etiketter:depp, Henni, kärlek, London, saknad, skor

Inatt var en sån där natt när man drömmer att man har pojkvän och är kär och lycklig och snygg. Jag hatar såna nätter, och såna drömmar. De dröjer sig alltid kvar ett tag på något vis. Man vaknar, men den där mysekänslan dröjer sig kvar. Man studsar upp ur sängen, lite småleedne sådär, man studsar ända ut i köket. Och någonstans mellan att man har satt på vattenkokaren och hällt upp filen, så börjar man tänka på den där pojkvännen, och man inser att han varken har ansikte eller namn. Och föst tänker man kanske att det mest bara är jävligt konstigt… Tills man även kommer på att den här pojkvännen hade en pandabästis och bodde i Texas. Och i Texas finns det ju inga pandor.

Och så är klockan tjugo i åtta och man har redan mött sin egen mänsklighet. Och det mår ingen bra av. Mänskligheten får inte mötas förren tidigast efter lunch.

Etiketter:drömmar, kärlek, människor

God morgon älsklingar! Det är en bra dag idag tror jag, det känns som det, och på något sätt så är det ju så att om man tror att det ska bli en bra dag, så blir det oftast det. Det handlar väl om inställning. Och just idag så borde det bli en bra dag.

Om sissådär en 20 minuter så ska jag åka iväg till söder för att dansa mig igenom dagen (och någon annan liten scen också, men på något vis låter “gå mig igenom dagen” inte riktigt lika käckt och glatt…). Det är bara 18 dagar kvar nu, 13 inspelningsdagar. Det känns så himla konstigt! Att evigheten tar slut liksom, för det känndes ju verkligen som en evighet när vi började. Hela sommaren, det är ju hur långt som helst.
Men så är det helt plötsligt bara tre veckor kvar, hur gick det till?
Det kommer att kännas så fruktansvärt konstigt att inte träffa alla de här människorna varje dag… Vi har väl liksom växt in i varandra lite grann, som det ju lätt blir när man umgås så nära varandra under en så pass lång tid. Men nu, eller om tre veckor, så slits vi isär, det är inte riktigt okej tycker jag.
Men det är fortfarande tre veckor, vi får se till att det blir riktigt jävla bra veckor.

Varför kan jag inte skriva om filmen utan att bli såhär fruktansvärt blödig? Det är ju hemskt. Men men, nu ska jag borsta tänderna. Puss hej ses.

Etiketter:jobb, känslor, kärlek, människor, tid, Tusen gånger starkare

jag borde nog egentligen verkligen gå och lägga mig nu, eftersom jag måste upp vid sju i morgon. Inte för att det är speciellt eller så, det är ju nämligen den tiden jag hoppar ur sängen om mornarna.
Festligt sommarlov jag har egentligen, jag går upp i ottan och åker till skolan. Och ändå är det ett av de allra bästa sommarlov jag någonsin haft (för att låta blödig och känslosam).
För även om jag klagar ihjäl mig på lång väntan och för stora jeans, så har jag det ju faktiskt mycket bra om dagarna. Jag får ju göra det jag tycker är allra roligast och umgås med några av de allra finaste människorna i det här landet. Och det är ju bra, det är ju så man ska ha det.

Stal den här bilden av Tina

Pirre, jag och Charlie. Bilden blir ju då extra fin om man råkar veta om att Fanny (som höll i kameran) innan bilden togs sa “Tänk att ni tittar på den snyggaste killen/tjejen ni någonsin sätt” Pierrina uppskattar uppenbarligen inte snygga människor.

Apropå Tina förresten, så tycker jag förresten att ni ska titta in i hennes blogg och säga GRATTIS, eftersom hon fyller sexton stora år idag, eller imorron, fast idag, eftersom klockan har hunnit bli efter tolv nu.
I alla fall; Grattis FinaTina!

Etiketter:charlie, Födelsedag, glad, jobb, kärlek, pirre, Tina, Tusen gånger starkare