Jag irriterar mig så fruktansvärt på valaffischerna till eu-valet.

Som den här från Kristdemokraterna… Jaha? Så det är alltså du och jag som är Europa, kul för oss Ella! Hade du något mer på hjärtat? Fast hon kanske satsar på sympatiröster här “Amen du är Europa och jag är ju Europa! Så du ba måste ju rösta på mig!” Hmm…

Moderaterna. Är det bara jag som direkt tänker på Fem myror är fler än fyra elefanter? Seriöst jag ser bara rosa elefanter… Det spelar ingen roll vad som står, jag ser bara “sju åtta niooo tioooo”

Ja vitsiga är de ju… Jag skrattar ihjäl mig. Skitkul.
Fast sen så börjar jag tänka på när alla miljöpartister satt och hade ett långt möte och försökte komma på den ultimata valaffischen…
“Okej, jag har en helt galen idé… Stoppa mig om det är för knäppt, okej? Men alltså jag tänker att vi tycker ju om fåglar va? Och ja så tänkte jag att mes, ni vet mes? Ja.. Det är ju både en fågel och, ja ni vet.. Så jag tänkte att, ja.. Det var bara något jag tänkte på”

Okej. Om du säger det så…
Och exakt vad är det de kan? Och vad är det du vill? Och jag är bara sjukt förvirrad?

Ja vi kan ju i alla fall konstatera att alla är superglada i socialdemokraterna. Utom han i grön tröja, han har bara en prutt på tvären.

Ja… Hon säger i alla fall vad hon vill, på ett ungefär.
Tyvärr så ser hon ju så himla rolig ut att hon helt enkelt inte går att ta seriöst.

Jag är rädd. På riktigt. Är det inte sjukt ute med manshat? Jag älskar riktiga män! Och riktiga kvinnor. Och riktiga människor. Det här känns bara omoget.
Men lite kul är det förstås med “Bögar, flator, transor osv” osv? Vadå OSV? Hur menar ni nu?

Herre Gud vad jag är trött på alla beiga chinos som dyker upp på stadens gator vid den här tiden på året. Eller trött är för milt, de skär i mina ögon. Ser jag ett par av dessa för tidigt på morgonen är resten av dagen förstörd sen.. Vem vem vem kom på att det är en bra idé att sätta på sig beiga byxor? VEM?! Någon måste hållas ansvarig!
Chinos i sig har jag väl egentligen ingenting emot, det är bara jag som tycker att det är sjukt jobbigt att ha byxor som inte sitter prick vid huden, vet inte riktigt hur det kommer sig, tror att det är för att det blir för luftigt annars.. Men det spelar ingen roll, hur som helst så tycker jag att de kan vara jätte fina på andra människor, om de är svarta eller blå eller jag vette fan BYXFÄRGADE. Men beiga? Varför?? Det är så fult, det är, det är, det finns inte ord.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Så, nu har jag fått vara ytlig och fördömmande, det var skönt. Nu ska jag duscha.

Jag och Henni var på friskis-jumpa idag, hurtigare än så blir det bara inte, men kul är det, trot eller ej. Dock förstördes dagens träning av en närmast klyschig anorektiker, hon hade till och med den lilla kaloriräknaren fäst vid höften, som det sig bör. Hon hoppade runt där med sin tomma blick och förstörde all min uppmärksamhet. Inte för att hon gjorde något särskillt opassande (förutom att se sjukt läskig ut, jag har tänkt på det där, skulle jag göra en skräckfilm så skulle sen så handla om anorektiker! Tänk dig bara, man vaknar, man känner något vast mot kinden AHHHHH ett anorektikerfinger! Och ur mörkret ser man ett par bleka livlösa ögon träda fram… Ni skulle se den, jag lovar.) bara faktumet. Eller faktumen, ilskan går i flera led.

Den allra första ilskan riktas mot henne. Av någon anledning så tar jag det som direkt kritik att hon sitter där och tittar på mig med sin kantiga, läskiga kropp, som tydligen inte är god nog åt henne. Jag tänker bara att hon tittar på mig, och jag måste förklara för henne att min kropp är fan så mcket finare än hennes äckliga benrangel, för hon förstår inte det.
Den andra ilskan är riktad mot anorexin överlag, och vårat sätt att hantera den.

För mig är anorexi mer än något annat ett missbruksproblem. Vi kan jämföra den med vilket annat missbruk som helst;
1 Man testar, som en kul grej, tänker att det kanske kan göra saker lite roligare (nyckelordet är just roligt)
2 Man fastnar för det, tänker att “men jo, fan det här funkar ju” och, varför sluta då? För det är ju inte så att man inte kan sluta, inte alls, nej nej!
3 Det blir vardag.
4 Det blir det allra viktigaste, allt annat prioriteras långsamt bort, egentligen utan att man tänker på det… Men det blir för jobbigt att satsa på skola och vänner, när man har så mycket annat för sig, liksom.
5 Vännerna ger upp, skolan ger upp, och det där, den roliga grejen, är med ens det ända man har kvar.
6 Man är ensam. Man är äcklig. Och man vågar inte sluta, för man vet att om man skulle sluta nu, så är man ingenting.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här… Men jag tror att det jag menar är att skillnaden egentligen inte är särskillt stor på en heroinist och en anorektiker (den största är väl att det är betydligt billigare att satsa på anorexin…) men jag lovar att jag aldrig någonsin kommer att stöta på den första på Friskis och svettis.
Vi ser fortfarande på anorexi som en fysisk sjukdom, när de fysiska menen bara är följden av ett missbruk som gått för långt (precis som alla missbruk alltså)

Okej… Vettefan om jag fick fram någonting nu. Mest bara en alldeles för lång tankegång. Skit samma.

Skräckfilmsmaterial? buuuuuuu