Det är lov. Jag har inte så mycket mer än så att säga.

Idag har jag varit hemma, ätit och tittat på 12 vänneravsnitt. Jag gillar såna dagar.
Igår var jag däremot superproduktiv och hann med både finaste Hannahs artonårsmiddag och kalas hemma hos April.

Nu försöker jag komma fram till om jag ska stanna hemma och äta chips eller släpa mig ut på äventyr ikväll… Det lutar ganska starkt åt chipsen. Men vi får väl se.

I morgon åker Henni tillbaka till London, jag gillar inte.
Alla åker iväg, är det inte London så är det Berlin.

Fast jag åker ju faktiskt jag också, om tre dagar. Och jag kan informera er om att i Budapest är det just prick nu 8°C och sol. Bara så att ni vet alltså.

Det här inlägget skulle egentligen ha skrivits igår. Men då hade jag så hemskt ont om tid och jag hade helt enkelt ingen lust att bara slänga ihop något.

Det är nämligen så att ännu en pojke har gått och fyllt 18. Och inte vilken pojke som helst utan en av de absolut bästa pojkar jag vet. Nämligen den här

Anton! Miljoner grattis på artonårsdagen!

Och så tänkte jag bara säga att jag är ås vansinnigt glad att jag känner dig Anton. Du är en av de finaste jag vet i hela världen.

Och en av de starkaste. Du är en sån där människa som kan bli precis vad som helst. Jag ser det när jag tittar på dig, (jag vet inte om du ser det, men jag hoppas det. Annars kommer du nog att göra det snart) det är som om du har lite fler superkrafter än alla andra.

Ibland när jag bara ser dig snabbt i ögonvrån så ser jag minsann manteln som fladdrar bakom dig.

Du kanske inte ser den. Och det är ju lätt hänt, ibland glömmer man bort att titta bakom sig, ibland märker man inte att man lyfter lite från marken när man springer. Men det gör inte så mycket, för jag vet. Och Anton, när du glömmer att du kan göra precis vad som helst, när du tror att allt är svårt, då lovar jag att jag finns här och vecklar ut din mantel och viskar “jag lovar! Du kan!” i ditt öra. För du kan. Du är bäst! Och jag älskar dig.

Som jag nämnde igår så har folk börjat fylla arton vart jag än tittar.

Idag var det dags för en människa som jag tycker så mycket om att det nästan inte finns ord nog. Såhär ser hon ut;

Hon är inte bara en av de vackraste människorna jag känner, utan också en av de allra klokaste. Hon är en sån där som kan säga alldeles rätt saker vid precis rätt tillfälle. Såna där saker som gör att verkligheten ser lite ljusare ut.
När hon skrattar så vill man liksom bara skratta med och när hon kramar än är det som om lite av hennes värme överförs på än. Det är svårt att förklara, men det är svårt att inte vara glad med den här unga damen.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha klarat mig utan alla de oändliga kvällar med te och fina ord som jag har delat med henne.

Hannah, jag älskar dig ska du veta. Och jag är så glad att jag har dig! Och vet du, att nu kan du säkra vuxenvärlden, du kan lära dig hur den fungerar och sen när jag fyller arton så kan du hålla mig i handen.

Tusen miljoner grattis!

Jag kommer ihåg när 18 år var så stort att det nästan inte fanns. När man fyllde 18 så blev man vuxen, och vuxenheten var så långt bort att man knappt kunde se den, hur mycket man än ansträngde sig.

Men nu är jag förvirrad. För jag kan fortfarande inte se någon vidare vuxenhet, och ändå fyller folk 18 till höger och vänster. Vad fals! Säger jag. Hur gick detta till? Hur kunde tiden gå så förbannat fort, hur kan mina pyttesmå vänner helt plötsligt springa iväg och bli myndiga? Det är inte okej! Jag blir stressad!

Idag var det i alla fall Charlies tur att sålla sig till skalan av åldringar;

Kolla miniliten!

Men ändå, grattis min vän! Det ska nog gå bra ska du se.

Jag är dock ganska glad att jag inte fyller 18 på ännu ett och ett halvt år, kanske hinner jag förbereda mig tills dess, kanske hinner jag bli lite klokare. Vi får hålla tummarna för det.

För just nu känns vuxen inte alls som något jag vill bli, eller klarar av att bli. Herre gud, jag lärde mig hur man byter en dammsugarpåse i fredags! Och min lillebror måste alltid instruera mig när jag ska tvätta (vilket kanske i och för sig inte händer helt ofta…).

Jag tror att jag måste skriva en lista. En lagom lång lista på saker som jag måste lära mig innan jag fyller 18.

Fan vad smart, det ska jag göra. Fast inte just prick nu, för nu ska jag laga potatis och purjolökssoppa. Puss!

Det är inte alltid så himla lätt att överleva.

Därför firar vi att en av mina bästa vänner idag har klarat av det konststycket i hela 17 år!

Grattis finaste Thorgny!

Klarar du bara 365 dagar till så har du till och med lyckats bli vuxen, och det är ju närmast enormt.

Jag tycker hemskt mycket om dig ska du veta, och jag är så glad att du har orkat med mig i ur och i skur. Puss

Förlåt för att jag har uppdaterat så dåligt de senaste dagarna.

Men i torsdags så kom jag bara hem och ramlade iprincip ner i sängen och somnade klockan nio. Men det var kul att åka skidor! Faktiskt. Jag hade alldeles glömt hur kul… Och jag ramlade bara en gång!

Så trötta var vi när vi åkte hem i den stora bussen… Bilden är stulen av Tina.

I fredags satt jag först hemma och knåpade på min uppsats (som jag egentligen borde skriva på nu… Men jag tar en paus.) innan jag gick till skolan klockan halv ett och bara hade jumpa. Jag slutade klockan två men stannade kvar i skolan till fyra, separationsångest inför helgen kan hända.
I alla fall så åkte jag och Max och Oskar sen hem till Oskar och sen följde en ganska förvirrad fredagskväll som man kanske egentligen hade klarat sig utan.

Sen så blev det lördag och jag lyckades klämma in hela tre födelsedagsfiranden och uppfann en egen soppa som var så god så att jag dog lite (med tanke på att jag hade kommit på receptet alltså, men jag berättar mer noggrant om det en annan dag.)

Och nu är det söndag och jag sitter här i mitt kök och är trött.
Men jag ska skriva den förbannade uppsatsen, jag ska. Nu. Jag lovar.

Hej svej.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer, du vet redan.

Pussar och kärlek! Snart är det sommar igen.

Och idag så fyller Mumin 65!

Grattis grattis

God morgon vänner!

Det är söndag. Nu igen. Men det är rätt okej.

Helgen har varit fin, i fredags firades finaste Julias födelsedag med pompa och ståt. Mycket lyckad kväll. Förutom att jag tyckte att det var en bra idé att sätta båda fötterna bakom huvudet (bara för att jag kan liksom) och André tyckte att det var en bra idé att lyfta upp mig medan jag hade båda fötterna bakom huvudet och sen släppa ner mig… Tack gode gud på mjukt underlag, men min rygg är ändå inte vad den en gång var. Men men, det är väl smällar man får ta om man prompt ska visa sen brist på leder, eller sitt överflöd av leder eller vad det nu är som gör att jag får upp fossingarna i nacken.
Men i alla fall, det var en prima kväll, och jag hade tänkt vara den jobbiga tjejen med kameran, men det misslyckades totalt, så ni får tyvärr inga bilder.

Och igår så var det lördag och jag var så trött att jag inte visste vad… Så det blev först superfrukost med Max och sedan slötittande på vänner fram till niotiden. Då fick jag dock sån panik på mitt hem (som var fullt med pojkar i åldrarna 11 – 14) att jag flydda hem till Moa och spenderade resten av kvällen med henne och Ellie, te och godis. Himla mysigt och precis lagom ansträngande.

Och nu är det alltså söndag och jag funderar lite på om man kanske borde klä på sig, eller om man kanske slipper det på söndagarna.

Nu mina vänner hade jag tänkt berätta om en flicka som har figurerat på tok för lite i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så… Det är ganska märkligt egentligen, dels för att jag tycker så vansinnigt mycket om henne, och dels för att hon ju faktiskt är en så pass stor del av mitt liv.

Men i alla fall;

Hon har stort och burrigt brunt hår som man bara vill göra överengagerade frisyrer av.

Hon förstår vad jag menar redan innan jag har hunnit förklara klart.

Hon är så hemskt klok och säger saker som är så mitt i pricken.

Hon skrattar så fint att man bara vill skratta med.

Hon förstår det viktiga med att få prata om kroppsvätskor (bajs, kiss, mens… you name it.)

Hon tycker hemskt mycket om morötter (Oj, vänta måste bara göra en sån här jobbig parentes och hoppa ifrån ämnet; den 18/1-10 var dagen när Allis insåg att det inte heter mor-rötter, utan mo-rötter. Bra där Allis! Kom ihåg datumet! Vad fan är en mo?)

Och hon är söt som spunnet socker, fast utan kladdet man får i ansiktet när man försöker äta det. Nu har jag i och för sig aldrig försökt äta upp henne, och uppenbarligen förstår jag inte vad en metafor går ut på. Skit samma, hon är söt i alla fall. Och snygg, och rolig och snäll och bra också för den delen.

Jag började i samma klass som henne för sisådär 4 och en halv månader sedan, då hade hon den här profilbilden på facebook;

och jag kommer ihåg att jag tänkte att hon nog var en sån där jobbigt självsäker-bäst-på-allt-och-jag-är-fett-snygg-och-alla-tycker-om-mig-tjej.

Hon heter Mathilda i alla fall, och vet ni vad? Jo att idag är det hennes

FÖDELSEDAG!

Grattis grattis grattis kompishen!

Jag orkar inte dra hela helgen.
Den har varit värd hur som helst… Och gick väl ungefär ut på följande:

På lördagen firades först Estelles födelsedag (stora gratulationer!) det sjöngs och åt tårta. Sen kom det en bil som körde mig till Haninge där det fanns mycket fint folk och en tunna med mycket varmt vatten som man kunde sitta i precis hela kvällen. Vi dansade, lekte, skrattade och grät. Det var fint. Mycket fint till och med.

Och idag har jag lockat Max hår, för det är såna maskulina aktiviteter vi ägnar oss åt. Sen så har vi bakat lussebullar, Ben, Karin och Alma kom och var med.
När bullarna var klara och inte det minsta brända så begav vi oss till kyrkan där Mathilda hade ljus i håret och var söt som spunnet socker.

Om jag var en sån som orkade dra med mig kameran överallt så skulle ni få se bilder. Men jag är inte en sån.

Och nu ska jag titta på random svensk svårmodig film och sen ska jag sova. Pussar

Min allra hårigaste älskling fyller år idag också!

Ett helt år! Kan ni tänka er det va? Att det var 365 dagar sedan jag drog ut honom ur hans moders sköte (läs mer om det här)

Då var han så liten att han fick plats i min hand och såg ut ungefär såhär;

Två dagar gammal

Det här var innan han hade fått sitt eminenta namn och vi fortfarande bara kallade honom för Svartnos, här tillsammans med mamma Majken

Tillsammans med syskonen

Ett halvår ungefär

Och så nu idag, ett helt prima år;

Han mår vara ett hår av hin, men han är mitt hår av hin.

Idag fyller min käre bror fjorton år.

Det är lite läskigt, jag tänker på när jag var fjorton år… Blir rädd, men försöker intala mig själv att han är bra mycket klokare än jag. Men jag är ändå glad för hans skull, fjorton år är hemskt fint, naturligtvis är det fruktansvärt också, men när det väl är fint; då är det riktigt jävla fint.

Och kanske måste man vara fjorton år och dum i huvudet för att kunna bli stor och förståndig.

Å andra sidan undrar jag om jag har blivit särskilt mycket mer förståndig… Men det är en annan femma.

Hur som helst Love, så tycker jag hemskt mycket om dig och önskar dig en alldeles underbar födelsedag!
Och mina enda råd till dig är att inte ta allt för allvarligt på saker och ting och att alltid gå på magkänsla. Då ska du nog se att du klarar dig.

Annars så finns jag ju här… Inte för att jag är särskilt stor eller stark, men jag är bra på många andra saker. Som att hata, lyssna och baka tillexempel.

Nu ska vi äta tårta. Tjingtjong

Kan vara en lite gammal bild… Men håll till godo

Hej!
Jag tänkte bara slänga in en liten hälsning innan jag springer mot skolan.

Det är fredag idag, jag är glad.
Dessutom fyller fina Malin och Matilda (okejdå, Matilda fyllde faktiskt år igår, men det spelar inte så himla stor roll) år idag vilket skall firas till kvällen.
Det eminenta temat för aftonen är för övrigt färgglatt. Det kan vara så att man förstår det roliga bättre om man tittar lite på de människor jag umgås med… Men jag kan ju lägga in en liten hint och säga att jag tror att det finns ungefär fyra klädesplagg (som jag använder) i min garderob som inte är svarta, grå eller vita.

Ni ska få se kvällens utsyrsel (vad gör man inte för att undvika ordet outfit? Och herregud vad mycket parenteser det blev idag) lite senare. Jag är mycket stolt över den.

Nu ska jag kila till skolan. Pussipussi

Om man först åker bil hemskt länge till en flygplats, och sätter sig på ett flygplan som åker åt väster, då kommer man till slut till en stad i ett land där det dricks hemskt mycket te. I den staden bor det en flicka som är en av de allra bästa jag vet.
För ett år sedan var det hemskt mycket lättare, för då bodde hon bara precis på andra sidan gatan och jag kunde bara springa dit och dricka oboy precis när jag ville. När jag var ledsen, eller glad, eller bara hade något väldigt viktigt att säga.

Nu bor hon på andra sidan havet, och det är långt bort. Och ibland så gör det mig mycket ledsen att hon är där och inte här, för det är ganska ofta som jag behöver henne är.

Hon heter Henni (egentligen Henny, det är bara jag som ända sen 2007 har envisats med att säga Henni… Jag tror att det började som ett missförstånd, och nu kan jag bara inte ändra mig.)

Och idag fyller hon 16!

Jag säger bara grattis fler gånger än vad du kan räkna älskling! Om du var här skulle jag ordna med kalas och paket i färgglada papper. Jag hoppas att du får en underbart fantastisk födelsedag, för du förtjänar bara det allra underbaraste, mest fantastiska i hela världen.

Du är mitt socker, jag älskar dig

Idag fyller lillbror år. Grattis till honom!

(de röda ögonen har visst något med solen att göra, påstås det… jag är lite skeptisk)

Han fyller 11 och blir stor. Själv är jag 16 och fortfarande hemskt liten, det är märkligt det där.
Men grattis redhead, jag har för mig att 11 är en prima ålder.

jag borde nog egentligen verkligen gå och lägga mig nu, eftersom jag måste upp vid sju i morgon. Inte för att det är speciellt eller så, det är ju nämligen den tiden jag hoppar ur sängen om mornarna.
Festligt sommarlov jag har egentligen, jag går upp i ottan och åker till skolan. Och ändå är det ett av de allra bästa sommarlov jag någonsin haft (för att låta blödig och känslosam).
För även om jag klagar ihjäl mig på lång väntan och för stora jeans, så har jag det ju faktiskt mycket bra om dagarna. Jag får ju göra det jag tycker är allra roligast och umgås med några av de allra finaste människorna i det här landet. Och det är ju bra, det är ju så man ska ha det.

Stal den här bilden av Tina

Pirre, jag och Charlie. Bilden blir ju då extra fin om man råkar veta om att Fanny (som höll i kameran) innan bilden togs sa “Tänk att ni tittar på den snyggaste killen/tjejen ni någonsin sätt” Pierrina uppskattar uppenbarligen inte snygga människor.

Apropå Tina förresten, så tycker jag förresten att ni ska titta in i hennes blogg och säga GRATTIS, eftersom hon fyller sexton stora år idag, eller imorron, fast idag, eftersom klockan har hunnit bli efter tolv nu.
I alla fall; Grattis FinaTina!

Hej hej! Jag ursäktar ödmjukast att ni inte fick höra något om min första filmdag igår. Min ursäkt är att när jag kom hem så var jag så fruktansvärt trött att jag helt enkelt inte orkade blogga.
Det är underligt att det är så himla jobbigt att filma, jag var inte alls beredd på det i alla fall. Kändes lite halvtöntigt sådär “åhhh jag har gått fram och tillbaka i korridorer hela dagen, jag är så tröööööött” Men man är väl mer på helspänn, superaktiv hela tiden liksom.
Så när jag kom hem föll jag mest bara ner i någon sorts dvala och sen så åkte jag ju iväg och firade Ebbas födelsedag, vilket var mycket trevligt på alla sätt och vis. Mycket fin kväll med mycket fint folk.

Men om vi går tillbaka till inspelningen så har jag ju nu ökat min filmerfarenhet med 100% sen igår, eftersom andra dagen alltså är avklarad. Och det är verkligen jätteroligt, och jobbigt, och ibland lite tjatigt… Men mest är det roligt. Och det låter ju jättebarnsligt, men att få se hur det fungerar liksom, det praktiska. Vad gör man om det är sol ena stunden och sen inte är sol längre, aha då kommer det en kille med en jättestor lampa.
Såna saker, det tycker jag är himla spexigt.

Och nu ska jag äta thai-mat och titta på Reservoir dogs. Puss på er

Idag är ingen vanlig dag ska ni veta. Nej idag är en dag som faktiskt innehåller inte mindre än två ovanligheter.
Den första lilla ovanligheten är att idag börjar vi filma. Om 70 minuter så ska jag sitta i sminket och vara nervös…

Men det är inte så viktigt, den viktiga ovanligheten är att idag fyller världens bästa Ebba ARTON år!
Idag blir hon stor, och det är lite läskigt för jag undrar när vi bestämde att folk fick springa iväg och fylla 18, bli stora på riktigt? Jag tyckte att det fick räcka med att folk började fylla 17…
Men å andra sidan, är det någon som ska bli sådär förbannat stor så är det väl hon, så det är väl okej (ni andra är dock tvungna att dra gränsen vid 17, i alla fall tills jag lyckas komma ikapp)
För Ebba har ju ändå alltid varit den största jag vet, när jag var nio så var hon elva, tillexempel, hon gick i mellanstadiet och var rent förfärligt stor.
Men framförallt har hon alltid varit den som kan säga hur saker egentligen är, som kan säga att Det går över, det är sådär det är att vara 13 eller 14 eller då och då till och med 15, och ja, hon hade ju rätt. Hon hade ju alltid rätt (det är sån hon är förstår ni). Och nu så är jag 16 och lite smartare, lite större, men det känns ändå bra att hon alltid kommer att vara störst.

När jag var 13 så sa jag en gång att hon var som min borttappade storasyster. Och det är hon, även om jag idag kanske inte behöver henne till riktigt samma saker som när jag var 13

Jag älskar henne ska hon veta.
Och nu så får hon rösta och ta körkort!

Gud, jag kan verkligen inte skriva grattis-inlägg utan att det blir pretentiöst och gråtmilt.

Men ni fattar poängen.

Hallå hallå.
Igår firades min födelsedag i Vita bergsparken, och jag måste säga att jag är väldigt rörd för att alla orkade pallra sig ut i det kalla duggregnet för min skull. Jag tyckte i alla fall att det var himla mysigt.
Vid elvatiden gick dock de flesta, men inte jag, Henni, Freja, Maya, Olga och Ella som stannade kvar och upptäckte att min iphone har högtalare. Den kan så himla mycket den där manicken… Hur som helst så satt vi kvar där till ett någon gång och hade det himla bra. För ni vet, det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder.
Sen så är jag väldigt stolt över Rufus (eller egentligen mig själv och pappa, det är ju ändå vi som har uppfostrat honom) som klarade av att vara lös i parken utan att springa bort. Han är så smart den hunden… På ett lite spånigt sätt.

Och nu är det söndag och jag hade tänkt ägna den här dagen åt att städa mitt rum. Något jag inte har gjort på väldigt länge.