Ibland önskar jag att jag hade ett parallellt universum där allting är precis som jag vill. Jag skulle inte vara där jämt (man skulle bli galen av att alltid vara i en värld där allting är som man vill.) men ibland, när allting är lite extra besvärligt, då skulle jag kunna ta mig dit. Sen kunde jag gå omkring där och bara existera ett tag, en timme eller så, och sen skulle det riktiga universumet vara lite mer lätthanterligt.

Sånt önskar jag ibland. Tänker på hur bra det vore. Sen tänker jag över vad det egentligen är för saker som inte är precis som jag vill. Okej, jag måste skriva ett brev till min röst och rörelse lärare, det känns som om jag har en alien i magen när jag äter gluten eller laktos och jag kan inte prata baklänges flytande… Men förutom det så är det faktiskt, helt plötsligt, hemskt många saker som faktiskt är precis som jag vill. Eller precis, men mer eller mindre.

Det är lite märkligt. Ganska fint.

Etiketter:fint, livet, ord, tänk, verkligheten

Det är produktionsvecka. I en mörk dramasal ter det sig ungefär såhär

Hur roligt det än är så tror jag inte att jag kommer att bli ljustekniker. Någonsin. Jag tycker inte om stegar… Men det är i alla fall hemskt trevligt ändå, jag tror att vi har en bra vecka framför oss.

Dock har dagen (i kombination med att jag inte kunde sova inatt och helt enkelt inte har sovit alls underlovet) gjort mig hemskt trött. Planen är därför liten kvällspromemix med André och sen ska jag sova.

Jag älskar att sova.

Festlig tjej.

Etiketter:bilder, fint, glad, skolan, teater

Det här inlägget skulle egentligen ha skrivits igår. Men då hade jag så hemskt ont om tid och jag hade helt enkelt ingen lust att bara slänga ihop något.

Det är nämligen så att ännu en pojke har gått och fyllt 18. Och inte vilken pojke som helst utan en av de absolut bästa pojkar jag vet. Nämligen den här

Anton! Miljoner grattis på artonårsdagen!

Och så tänkte jag bara säga att jag är ås vansinnigt glad att jag känner dig Anton. Du är en av de finaste jag vet i hela världen.

Och en av de starkaste. Du är en sån där människa som kan bli precis vad som helst. Jag ser det när jag tittar på dig, (jag vet inte om du ser det, men jag hoppas det. Annars kommer du nog att göra det snart) det är som om du har lite fler superkrafter än alla andra.

Ibland när jag bara ser dig snabbt i ögonvrån så ser jag minsann manteln som fladdrar bakom dig.

Du kanske inte ser den. Och det är ju lätt hänt, ibland glömmer man bort att titta bakom sig, ibland märker man inte att man lyfter lite från marken när man springer. Men det gör inte så mycket, för jag vet. Och Anton, när du glömmer att du kan göra precis vad som helst, när du tror att allt är svårt, då lovar jag att jag finns här och vecklar ut din mantel och viskar “jag lovar! Du kan!” i ditt öra. För du kan. Du är bäst! Och jag älskar dig.

Etiketter:anton, Födelsedag, fint, vuxen-poäng

Jag vill se den.

Etiketter:film, fint

Som jag nämnde igår så har folk börjat fylla arton vart jag än tittar.

Idag var det dags för en människa som jag tycker så mycket om att det nästan inte finns ord nog. Såhär ser hon ut;

Hon är inte bara en av de vackraste människorna jag känner, utan också en av de allra klokaste. Hon är en sån där som kan säga alldeles rätt saker vid precis rätt tillfälle. Såna där saker som gör att verkligheten ser lite ljusare ut.
När hon skrattar så vill man liksom bara skratta med och när hon kramar än är det som om lite av hennes värme överförs på än. Det är svårt att förklara, men det är svårt att inte vara glad med den här unga damen.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha klarat mig utan alla de oändliga kvällar med te och fina ord som jag har delat med henne.

Hannah, jag älskar dig ska du veta. Och jag är så glad att jag har dig! Och vet du, att nu kan du säkra vuxenvärlden, du kan lära dig hur den fungerar och sen när jag fyller arton så kan du hålla mig i handen.

Tusen miljoner grattis!

Etiketter:Födelsedag, fint, Hannah, kärlek, vuxen-poäng

Ibland är livet hemskt fint. Allt som oftast egentligen… Jag tror att man måste komma ihåg det. Framförallt så tror jag att man måste komma ihåg att tänka på ur fint det är medan det pågår. Det är ju så ofta som man tittar tillbaka på det fina, saknar det och förbannar sig själv för att man inte uppskattade det ordentligt. Och det är ju bara slöseri med tid.

Jag vet att det låter pretentiöst som attan, men man kanske borde försöka att tänka bort panikartade skoladagar och istället se fina middagar med favoritmänniskor. För det är väl ändå egentligen det som räknas?

Ikväll var i alla fall en sån kväll; ett vardagsrum på st Eriksplan, sushi, några av de bästa jag vet och lite lagom stora ord om livet. Jag tror att man behöv fler såna kvällar. Det är ju hur som helst det man minns i efterhand.

Gud så känslosamt det här blev då, det var verkligen inte meningen.
Och nej, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli en sån tjej som döpte sina blogginlägg till The Smiths-citat. Men jag antar att alla har en sån tjej inom sig, även om hon kan vara djupt djupt begravd.

Etiketter:fint, livet, människor, tänk

Det är inte alltid så himla lätt att överleva.

Därför firar vi att en av mina bästa vänner idag har klarat av det konststycket i hela 17 år!

Grattis finaste Thorgny!

Klarar du bara 365 dagar till så har du till och med lyckats bli vuxen, och det är ju närmast enormt.

Jag tycker hemskt mycket om dig ska du veta, och jag är så glad att du har orkat med mig i ur och i skur. Puss

Etiketter:Födelsedag, fint, Thorgny, Vänner

Hej Svej!

Tänkte bara säga att ikväll har Baba gått från;

Till en kombination av;

Och

Fast på ett bra sätt alltså… Nej, men han blev jättefin.

Över huvud taget en hemskt mysig kväll hemma hos Mathilda. Jag tycker så hemskt mycket om dem.

Och nu sitter jag i min säng och är lite lagom känslosam. Ska nog spåra galet och gå och lägga mig.

Puss och gonatt.

Etiketter:Baba, fint, Hår, Mathilda

Jag satt här i mitt vardagsrum och kände mig alldeles omöjlig. Kanske för att det är hemskt tidigt på morgonen, kanske för att det är mörkt ute, kanske för att livet känns lite som ett rullband (och kanske orkar jag inte förklara det där).

Men så kastade jag en blick på min kalender och insåg att det är faktiskt bara 21 dagar till jag tar flygplanet till Ungern med tre små människorna som jag tycker så hemskt mycket om.

Och jag vet att jag låter sådär fånigt gullegulle-jag-använder-pikanta-adjektiv-och-langar-bilder-som-jag-inte-ens-har-tagit-själv. Men ni får leva med det. Jag lever med det.

Nu ska jag gå till skolan. Ni får lyssna på den här i väntan på att jag kommer tillbaka.

Etiketter:Budapest, fint, opepp, resa, trött

Kom hem från skolan för sisådär en timme sedan (21:00). Vi hade ju som sagt öppet hus.

Det var så roligt så! Och jag kände mig så stor… Och duktig. Jag vet inte riktigt, men helt plötsligt var jag bara sådär oerhört stolt över mig själv, det var fint, det var en fin känsla.
Och nej, det här kommer inte att urarta i ett känslomässigt inferno (mycket fräckt ord som vid närmare eftertanke kanske inte passade in sådär helt klockrent… Men det går om man vill.), sån tur har ni minsann inte. Inte idag.

Men det var roligt, intensivt, mycket folk, lite luft. Jag är mycket mycket trött.

Och därför orkar jag inte formulera ordentliga meningar. Ni får leva med det.

Nu ska jag duscha. Sen ska jag läsa ut Breakfast at Tiffany’. Sådeså.

Hej svej

(Ni kan klicka på bilden om ni vill. Puss)

Etiketter:böcker, fint, Södra Latin, skola

GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer, du vet redan.

Pussar och kärlek! Snart är det sommar igen.

Etiketter:Födelsedag, fint, Freja, glad, Vänner

Nu har jag gjort min plikt som bästevän och hängt i skolan till klockan åtta för att lyssna på Oskar när han spelar gitarr.

Okej… En så stor uppoffring var det kanske inte, och han är duktigt, jätteduktig till och med, men det är lite svårt att sitta och titta på alla de andra som spelar och inte skratta åt deras roliga miner. Men jag tycker ändå att jag klarade det riktigt bra, för att vara jag alltså.
Och förlåt för att vi kom för sent… Och blablabla. Det är faktiskt mycket svårt att ta sig fram i all den här snön!

Sen så har Oskar klagat på att han nämns för lite i den här bloggen (och jag förklarar det med att han inte läser den, eller i alla fall påstår att han inte läser den. Så är du för tuff för att läsa bloggen så är du väl för tuff för att stå omnämnd?) så jag tänkte att jag kunde berätta för er att han är en förträfflig människa. En förträfflig människa som jag har känt sen 2007, och ni vet, det är ett tag… Och vem som helst som jag har stått ut med, och kanske en ännu större bedrift; som har stått ut med mig så länge, måste ju vara något i en klass för sig.

Även om vi i och för sig slutade att umgås en längre period för ett tag sedan… Det var dumt, jag saknade honom, såklart. Och jag kommer inte riktigt ihåg varför vi slutade att umgås, men jag antar att det blir så ibland. I alla fall så vet jag inte riktigt hur, men på något vänster så dök han upp igen i höstas, och nu kan jag inte riktigt tänka mig en tillvaro utan honom. För det finns inte särskilt många människor på den här planeten som jag kan vara så helt och hållet avslappnad med. Och jag tror att man behöver såna människor, jag tror att man exploderar annars.

Så tack för att jag inte behöver explodera.

Och nu blev ju det här sådär hemskt blödigt som det alltid blir när jag skriver om att jag tycker om människor. Men jag antar att det får vara blödigt.

Puss

Etiketter:fint, Oskar, tid, Vänner

En hemskt kär vän till mig var aningens ur gängorna i dag.
Och det är ju inte bra, det tycker vi ju inte om.
Så jag gjorde den här (och nej, du behöver inte tycka om den, men den är gjord med mycket kärlek och omtanke!)

Sånger för irritabla indianer

Den hade också kunnat heta Hej Baba jag tycker om dig. Men halva nöjet med spellistor är ju liksom de roliga namnen.

Hur som helst så tycker jag hemskt mycket om dig, bara så att du vet.
Och vi ska börja dansa isdans och vi ska göra en film med bara dvärgar (Här kan jag passa på att säga att ungefär det första Baba någonsin sa till mig var “Jag undrar hur en normalstor dvärg ser ut… Alltså en dvärg som är lika lång som en vanlig människa, fast ändå en dvärg”) och vi ska komma fram till varför handelshögskolan egentligen har så jävla stora dörrar.

Puss

Etiketter:Baba, fint, musik, Vänner

Nu mina vänner hade jag tänkt berätta om en flicka som har figurerat på tok för lite i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så… Det är ganska märkligt egentligen, dels för att jag tycker så vansinnigt mycket om henne, och dels för att hon ju faktiskt är en så pass stor del av mitt liv.

Men i alla fall;

Hon har stort och burrigt brunt hår som man bara vill göra överengagerade frisyrer av.

Hon förstår vad jag menar redan innan jag har hunnit förklara klart.

Hon är så hemskt klok och säger saker som är så mitt i pricken.

Hon skrattar så fint att man bara vill skratta med.

Hon förstår det viktiga med att få prata om kroppsvätskor (bajs, kiss, mens… you name it.)

Hon tycker hemskt mycket om morötter (Oj, vänta måste bara göra en sån här jobbig parentes och hoppa ifrån ämnet; den 18/1-10 var dagen när Allis insåg att det inte heter mor-rötter, utan mo-rötter. Bra där Allis! Kom ihåg datumet! Vad fan är en mo?)

Och hon är söt som spunnet socker, fast utan kladdet man får i ansiktet när man försöker äta det. Nu har jag i och för sig aldrig försökt äta upp henne, och uppenbarligen förstår jag inte vad en metafor går ut på. Skit samma, hon är söt i alla fall. Och snygg, och rolig och snäll och bra också för den delen.

Jag började i samma klass som henne för sisådär 4 och en halv månader sedan, då hade hon den här profilbilden på facebook;

och jag kommer ihåg att jag tänkte att hon nog var en sån där jobbigt självsäker-bäst-på-allt-och-jag-är-fett-snygg-och-alla-tycker-om-mig-tjej.

Hon heter Mathilda i alla fall, och vet ni vad? Jo att idag är det hennes

FÖDELSEDAG!

Grattis grattis grattis kompishen!

Etiketter:Födelsedag, fint, glad, Mathilda, Vänner

Gårdagskvällen var fin.

Det är så roligt att blanda favoritmänniskor från alla håll och inse att det faktiskt funkar, och inte alls blir spänd stämning. Ja, jag är överdrivet rädd för dålig stämning… Ni vet inte hur avancerade omvägar jag kan gå för att undvika den. Men sen, ibland, så får man väl helt enkelt skita i att vara rädd och så hoppas på det bästa. Och ibland så funkar det ju (ibland så funkar det dock inte alls…) och då blir man så glad för att man har så socialt kompetenta vänner!

När kvällen blev till natt, eller mycket tidig morgon om man vill, så traskade jag, Oskar och Max (jag gillar att jag skriver mig själv först) hem till Oskar, åt nattamat och sov sen som bebisar.

Och nu sitter jag hemma i min säng (ja, jag har givetvis på mig min kräkfärgade morgonrock!) och lyssnar på Rikard Wolff sjunger Piaf. Det är fint, tack Max.
Mest lyssnar jag på Lovsång till kärleken (Hymne à l’amour) och det är nästan som att all bitterhet flyger iväg.

Etiketter:fint, Max, musik, mys, Oskar, Vänner

Jag har ingen större lust att åka hem. Eller, egentligen har jag väl bara ingen lust att återgå till vardagen.

Det vore fint att bara stanna här och ta upp alla mina favoritmänniskor, då skulle det inte göra så mycket att det är 30 minusgrader utanför huset. Vi skulle alla kunna sitta i mitt i alla fall ganska stora kök och spela sällskapsspel dagarna och nätterna i ända. Och vi skulle dra alla sängar till kakeliungsrummet (det skulle kunna heta vardagsrummet, men vi kallar det alltid för kakelungsrummet) och så kunde vi ligga där och värma oss och berätta om vad som är viktigt.

Det skulle förstås bli jobbigt när vi blev hungriga… Man måste nämligen gå i ungefär 20 minuter för att komma in till en affär. Men jag antar att vi helt enkelt skulle bli tvungna att sätta på oss alla kläder vi äger, ta ett gäng med pulkor och trava in. På vägen dit så skulle vi åka på pulkorna, och på vägen hem skulle vi dra maten i dem. Vi skulle äta så goda saker! Mest grytor och soppor, för stämningens skull liksom. Och vi skulle baka hemskt mycket bröd och kakor och tårtor. Framförallt många tårtor, med ljus, och det skulle vara ett kalas varje dag.

Vi skulle så klart vara tvungna att gå ut i andra fall än bara när vi skulle handla… Ni vet, om man stänger in för många favoritmänniskor på en begränsad yta så är det så lätt att de börjar bråka. Så lite då och då skulle vi gå ut och rasta varandra. Då är det på med termobyxorna och undertröjorna och halsdukarna och mössorna och långkalsongerna och sockorna och jackorna. Sen skulle vi springa av oss i snön tills våra kinder var alldeles röda och våra hår helt vita av frost (och nu undrar jag hur många gånger jag egentligen har bytt tempus i den här texten… Men det spelar inte så stor roll.)

Och då, när vi var, är, blir alldeles hemskt trötta då skulle vi lägga oss ner på rygg, till exempel på isen, eftersom det är mörkt där (men vi skulle naturligtvis bara ligga där en mycket liten stund, ni vet att man dör om man somnar i kylan? Och några dödar vill vi minsann inte ha.) och så skulle vi titta på stjärnorna. Vi skulle bråka lite grann om hur vida det där är lilla björn eller om det där verkligen är plejaderna och hur ser egentligen tvillingarna ut… Men vi skulle inte bråka så länge.

Vi skulle gå in istället, göra lite varm choklad och tända en ny brasa.

Det vore så fint så.

Och nu verkar det nästan som om det blir så vi blir tvungna att göra om ni vill träffa mig. Våran bil har nämligen fryst sönder. Kul, verkligen. Askul. Det är 30 minusgrader ute, våran bil är fransk (läs fjollig som fan). Håll tummarna för att den hinner tina innan tåget går.

Annars ses vi väl när våren kommer.

Etiketter:fint, kärlek, landet, människor, mys, Norberg, ord, tänk, vinter

För en ganska lång tid sedan så skickade min kära farbror den här länken till mig

http://www.plexifilm.com/media.php?id=81

Jag klickar på den ibland när jag känner mig ensam och så tittar jag på de 1 minut och 11 sekunder långa trailern om och om igen tills det bara känns sorgligt.

Då sätter jag på Lou Reed, mest den här och tänker på hur mycket lyckligare jag skulle vara om jag ägde hela den där förbannade filmen…

Sen sätter jag mig och googlar, och det brukar sluta ungefär såhär

Sen ger jag upp.

Etiketter:Andy Warhol, bilder, film, fint, vackert

Nej men vad säger ni, är det inte dags att försöka gå igenom det här året nu? Jo.

Det var en jävla massa hundvalpar överallt, det var fint.
Sen så sprangs det mycket på öppna hus och gymnasieångesten började väl bubbla på allvar. Det var inte lika fint. Var väl överlag ganska stressad, men så ska det väl vara sista terminen i grundskolan?
Jag kom i alla fall fram till att jag inte var så himla rebellisk och bestämde mig för att söka till Södra Latin i alla fall.

Valparna såldes (alla utom Rufus såklart). Jag slängde fem sopsäckar med skit ur mitt rum och tapetserade en vägg. Jag och Henni rymde till London och gjorde av med pengar, det var bra.
Jag och Marina började repetera Brünhilde-monologen.

Jag klippte lugg och spelade monologen på kulturhuset, vilket var sjukligt kul.
Sen sprang jag på intagningsprov och var rädd och tänkte att jag skulle bli tvungen att gå Tensta bygg (inget ont mot tensta bygg nu, det är säkert fantastiskt). Men det visade sig att jag inte behövde vara rädd, för det hade ju gått så bra så bra på alla mina prover och utomhus blev det vår och allting blev lite lättare.
Jag slutade att äta fluoxetin och var så stolt över mig själv.

Helt plötsligt kunde man gå barbent och solen fanns där för att måla fräknar på ens näsa.
Dock fanns det inte mycket tid för att spatsera i vårsolen, istället gick nästan varje vaken stund åt till att försöka förstå sig på medianer och intagningspoäng. Och till att plugga… Och plugga, och plugga och noja och plugga.
Fast inte hela tiden, för ibland så satt vi ju faktiskt på balkonger också, ibland andades vi.

Det blev varmt på riktigt, så där varmt så att man helst bara ville springa runt naken.
Jag fick ett telefonsamtal från en viss Peter Schildt som frågade om jag ville vara med i hans film och jag svarade att det ville jag absolut! Jag hamnade på ett café tillsammans med 14 av de människor som jag skulle komma att spendera hela min sommar med. Just då var jag mest bara blyg och verkade dryg och undrade hur det här egentligen skulle gå.

Det blev juni, jag fyllde 16 år (och fick min favoritmaskin; iphonen) och det blev kallt och började regna. Men grundskolan slutade så det gjorde inte så mycket. Och det blev sommarlov, i alla fall i en vecka sen var det dags att börja jobba.
Det var läskigt, det var många nya människor på en gång och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen.
Men det gick bra, det blev varmt förstår ni och det slutade regna och det visade sig att det var ju riktigt fina människor som jag hade råkat snubbla över.
Och sist men inte minst så kom jag in på Södra Latin.

Det var precis hur varmt som helst ute och vi filmade dagarna i ända. Från tidig morgon till sena kvällen, men det var roligt, vi hade roligt och sakta men säkert började vi väl växa in i varandra. Ni vet, sådär som det blir när man umgås med samma människor varje dag, man börjar prata likadant, tänka likadant… Det är fint. De var fina. De är faktiskt fortfarande fina även om det inte alls är samma sak längre.
När jag inte filmade och filmade och inte sov och sov så umgicks jag hemskt mycket med Thorgny som adopterade in sig i min familj under sommarlovet. Det var också bra. Jag tror faktiskt att juli överlag var en hemskt bra månad.

Henni flyttade till London och det var inte riktigt okej någonstans.
Vi åt kräftor hemma hos Julia och jag trodde att det skulle vara sommar alltid, det kändes så.
Fast så blev det ju inte, för det är ju aldrig sommar för alltid. Istället var det helt plötsligt den sista inspelningsdagen och jag trodde nästan att något skulle gå sönder i mig. Ni vet, man hittar en plats i världen där nästan allt är bra, och när den platsen sen tas ifrån än så förstår man inte hur man någonsin ska kunna hitta något som lever upp till den. Så tänkte jag.
Fast tji fick jag, för den sista augusti började jag i skolan, två veckor för sent, och det visade sig att det kanske finns fler såna där platser där nästan allt är bra.

September började så otroligt bra med fantastiska människor i skolan och utanför skolan och saker som hände hela tiden och skratt och absolut ingen tid att tänka. Det var underbart.
Men så hände någonting, vi behöver inte gå in på det närmare, det räcker med att jag spenderade alldeles för många timmar med den här.
Men jag repade mig, som man ju alltid gör, även om man tror att man ska gråta i all evighet.
Och så en kväll så satt jag på Hjalmars balkong och hatade kärleken tillsammans med Max, som jag knappt hade pratat med innan det. Och jag bestämde mig för att allting kanske händer av en anledning? Och att jag kanske fick en vän att hata kärleken med istället.

Jag var rastlös och tyckte inte särskilt mycket om Stockholm, det hade blivit så kallt.
Så jag tog mitt pick och pack och begav mig över havet, till England och Henni, det var nog mycket klokt gjort. På något vis blir allting alltid lite mer lätthandterligt från håll.
Sen blev det höstlov och jag och mamma åkte till Nord Afrika för att sova i en vecka, ett annat mycket smart drag.

En prima månad om jag inte minns fel. Det hände mycket, men egentligen inget jätteviktigt. Tillvaron liksom studsade fram och allting var allt som oftast allmänt bra.
Mycket plugg, många dagar då man bara stannade kvar i skolan av bara farten… Men det gjorde inte så mycket. Min skola är mysig.
Min Andy Warhol-besatthet vaknade till liv… Och jag började umgås med Oskar igen, det var bra, vi hade inte umgåtts ordentligt sen 2007 förstår ni, och det var ju ett tag sedan.

Och så slutligen december, som precis som alltid har gått alldeles för fort. Också en bra månad.
Det pluggades mycket in i det sista, för så seriös är jag.
Men så blev det jullov, ett prima jullov faktiskt, det gör inte så mycket att jag inte har haft någon tid att sova, eller blogga, för den delen.

Och i morgon är alltså hela året slut. Hela 2009. Det har varit ett alldeles underbart år, faktiskt. Och jag vet att jag alltid låter överdrivet känslosam och allmänt kladdig när jag pratar om positiva saker… Men ni får svälja det nu, det är ju bara ett par gånger om året.
Jag har i alla fall träffat några av de bästa människorna jag någonsin mött, och även de som inte blev omnämnda, såklart. Ni vet vilka ni är. Hoppas jag. Och allt det där. Ni vet ju det.

Hur som helst så har jag mycket höga förhoppningar på 2010. Och nu ska jag gå och sova!

Etiketter:2009, 2010, fint, människor, nyår, tid

Jag sitter här och väntar på att någon ska ringa och informera mig om någon sorts plan.

Under tiden runkar jag till Logan Jack

Tack niotillfem för att du förser mig med såhär eminent mjukporr!

Och nu ringde telefonen, det blir pulkaåkning och varm choklad, känns som ett alldeles förträffligt sätt att börja jullovet.

Etiketter:bilder, fint, lov, utseende, vinter

Jag orkar inte dra hela helgen.
Den har varit värd hur som helst… Och gick väl ungefär ut på följande:

På lördagen firades först Estelles födelsedag (stora gratulationer!) det sjöngs och åt tårta. Sen kom det en bil som körde mig till Haninge där det fanns mycket fint folk och en tunna med mycket varmt vatten som man kunde sitta i precis hela kvällen. Vi dansade, lekte, skrattade och grät. Det var fint. Mycket fint till och med.

Och idag har jag lockat Max hår, för det är såna maskulina aktiviteter vi ägnar oss åt. Sen så har vi bakat lussebullar, Ben, Karin och Alma kom och var med.
När bullarna var klara och inte det minsta brända så begav vi oss till kyrkan där Mathilda hade ljus i håret och var söt som spunnet socker.

Om jag var en sån som orkade dra med mig kameran överallt så skulle ni få se bilder. Men jag är inte en sån.

Och nu ska jag titta på random svensk svårmodig film och sen ska jag sova. Pussar

Etiketter:baka, Födelsedag, fint, glad, helg