Min allra sista dag som sextonåring har spenderats på Gärdet. I tolv timmar har jag befunnit mig på filminspelningen av filmen Cornelis där hans spelning på Roskilde 87 skulle återskapas. Himla rolig dag med fint sällskap, rolig kostym, sol och supergod (gratis lunch), såna där faktorer som gör att det inte känns så jobbigt att vara obetald statist.

Tills det blev kallt. Och jag kom ihåg allt det där som är kefft med filminspelningar… Som att vänta i timmar på ett iskallt fält och inte ens vara säker på att man kommer att få jobba. Eller att ha levt en hel dag på grova överdoser av socker och koffein och så plötsligt falla ner från all den hyperaktivitet som det gett än.

Vi fick i alla fall en biobiljett för besväret och nu sitter jag hemma i min soffa och tänker att om en timme och 20 minuter så slutar jag vara sexton och börjar vara sjutton.

Om jag bara fick se en enda film om och om igen tills jag dog så skulle det banne mig vara den.

Nu ska jag sova. Kärlek

Idag har jag spelat in film med det gulligaste filmteamet jag har varit med om. Jag vill jobba med dem alltid. Men bara en enda liten dag fick man… Tråkigt. Men en rolig dag är väl bättre än inget antar jag. Frös dock halvt ihjäl i bara skinjacka i iskalla Vasastan. Vad är grejen med att man alltid vill låtsas att det är en annan årstid? Jag gillar det inte. Men jag överlevde.

Och nu är jag hemskt trött. För jag har minsann inte bara filmat idag. Nä, jag har skrivit historiaprov också. Och jag har suttit ljud på den andra gruppens sista föreställning. Och jag har ätit middag med människor jag tycker om.

Därför ska jag sova nu.

All kärlek

God morgon mina hjärtan!

Inatt drömde jag att jag var gravid och adopterade bort barnet till Daniel och Victoria. Och de blev så glada så ni förstår inte! Nu har jag i och för sig inga planer på att föda några bebisar inom den närmaste framtiden, men gud vilket smart sätt att fixa in sig med kungafamiljen. Victoria har väl inte tid att bli gravid heller, och min unge skulle  vara ungefär en miljon gånger sötare. Förlåt kungafamiljen, jag gillar er, men ni är inte alls bra på att få söta barn.

Annars så fick jag nu ett manus skickat till mig nu på morgonen. Jag tror inte att jag har nämnt det men jag ska spela in en mycket liten kortfilm för rfsl. En sån där sockersöt liten film om att det är okay att vara gay, helt enkelt. Pk som attan. Men nu läste jag i alla fall manuset och det är faktiskt hemskt fint. Dessutom får jag spela Tinas flickvän, säger inte nej till den alltså.

Samkönat och rasöverskridande… Sveigedemokraterna?

Hoho, jag är så rolig.

Nu ska jag springa till skolan. Pussåhej!

Jag vill se den.

Jag borde skriva på min uppsats om medeltida sexualitet (fråga inte.)

Jag borde lära mig text inför provfilmning i morgon.

Jag borde städa mitt rum.

Jag borde plugga matte.

Jag borde börja tänka på mitt engelska-arbete

Jag borde i alla fall kika lite i min historiabok.

Men kan ni tänka er va att ändå så sitter jag här i min säng, i mysekläderna, och växlar mellan Vänner och facebook. Jag är så härligt produktiv…
Men vafan, det är ingen idé att stressa upp sig över saker och ting, det gör än bara olycklig. Och idag är det dessutom söndag och säga vad man vill om kristendomen, men det här med att helga vilodagen anser jag vara mycket väsentligt.

Jag kan göra allt det där en annan dag. Texten lär jag mig på de två timmar som jag har att slå ihjäl från att jag slutar till själva provfilmningen. Och nu hoppas vi att ingen från filmbolaget läser det här (om ni gör det så lovar jag att jag är engagerad egentligen, jag vill bara verka tuff! Jag är bara en ensam flicka maktlös inför grupptryckets murar! Jag överdriver den här parentesen! Det är inte kul längre!). Det är för övrigt ett kriminaldrama vid namn Den Fördömde som regisseras av Daniél Espinosa och jag ska provfilma för en mycket mycket liten roll. Men kul ändå. Såklart!

Nu tänkte jag göra mig lite juice. Och sen får vi se vad som händer.

Jag var aningens sned och kände att jag behövde titta på någonting som var sådär vackert att man nästan går av på mitten.

Fast jag kände mig mest bara ensam.

.

Och det var dagens dos av känslosam Allis.

Puss

För en ganska lång tid sedan så skickade min kära farbror den här länken till mig

http://www.plexifilm.com/media.php?id=81

Jag klickar på den ibland när jag känner mig ensam och så tittar jag på de 1 minut och 11 sekunder långa trailern om och om igen tills det bara känns sorgligt.

Då sätter jag på Lou Reed, mest den här och tänker på hur mycket lyckligare jag skulle vara om jag ägde hela den där förbannade filmen…

Sen sätter jag mig och googlar, och det brukar sluta ungefär såhär

Sen ger jag upp.

Jag ska strax lämna min lägenhet och bege mig mot hornstullsstrand och Bio Rio.
Jajamensan, vi ska titta på den där filmen som vi slet med hela sommaren.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur vida jag är mest livrädd eller mest spänd… Kanske är det ungefär fifty fifty.

Mest av allt känns det kanske rätt bra att det faktiskt blev någonting, även om jag såklart har vetat det hela tiden, så känns det fint att det är konkret. Det är lite svårt att förklara… Men att det liksom blev någonting av alla de där ohutligt tidiga mornarna, de där stekheta dagarna ute i solen med höstkläder eller alla de där festivalbiljetterna som aldrig fick användas (sammanlagt måste det ha varit ett par stycken, om man räknar ihop oss alla tjugotre)

Vad bra jag är på att få saker att låta fullkomligt miserabla, men så vet ni ju att det inte var. Ni har ju redan fått höra tusen miljoner gånger att det var helt fantastiskt, så jag kan rada upp allt det som var jobbigt.

I alla fall så slet vi ju med det här hela sommaren, och visst, vi visste ju att det skulle bli en film av det hela, i någon avlägsen framtid.
Och nu är vi alltså här, mitt i framtiden. Det är läskigt, det skulle inte gå såhär fort. Men det gjorde det.

Nu ska jag borsta mina tänder. Och ni får ursäkta det lite förvirrade inlägget, jag är inte riktigt vaken än…

Fredagen bjöd på mycket fint (om än aningen ostrukturerat) folk, thaimat, bio, Lidingö, och allmänt mys.

Med längre ord så var Jag, Tina, Fanny, Happy, Hjalma, Julian, Julia, Pirre och Sara och såg Prinsessa, en ganska söt men lite fånig film som jag inte orkar berätta mer om just nu. Men ni kan ju alltid kolla mer här om ni är superintresserade.
Efter filmen så hämtade vi Max och begav hos hem till Hjalmar på Lidingö, och där var allting förträffligt bra ända tills solen gick upp och vi somnade på morgonkvisten.

Dock vaknade jag medan vi fortfarande befann oss på den där kvisten, morgonkvisten alltså. Så jag har inte sovit särskilt mycket, så jag är ganska trött.
Men det var en bra kväll, natt och morgon. Ni ska veta att stjärnorna är många fler på Lidingö, det kan man inte tro va. Men så är det.

Och nu sitter jag i mitt vardagsrum och tittar på Touch of pink, en annan hemskt söt och lite fånig film. Eller väldigt fånig till och med. Men man blir glad i magen av den.

Började dagen med Factory girl. En bra början.

Andy: I wonder if people are going to remember us?
Edie: What, when we’re dead?
Andy: Yeah.
Edie: Well I think people will talk about how you changed the world.
Andy: I wonder what they’ll say about you… in your obituary. I like that word.
Edie: Nothing nice, I don’t think.
Andy: No no, come on. They’d say, “Edith Minturn Sedgwick: beautiful artist and actress…
Edie: …and all around loon.
Andy: …Remembered for setting the world on fire…
Edie: …and escaping the clutches of her terrifying family…
Andy: …Made friends with eeeeverybody, and anybody…
Edie: …creating chaos and uproar wherever she went. Divorced as many times as she married, she leaves only good wishes behind.
Edie: That’s nice, isn’t it?

Framåt kvällen så la sig mitt illamående en aning, och Ella ringde och informerade mig om att vi skulle gå på utomhusbion i Rålis. Det var Allt om min mamma, en film som jag förvånansvärt nog inte hade sätt. Men Penelope Cruz är ju snygg, tänkte jag, och så travade vi ner till parken.
Det var förvisso iskallt (filtar och te är sånt som jag dessvärre aldrig kommer på att man behöver förrän det redan är försent) men det var en väldigt väldigt fin film. Se den. Så väldigt vacker, och väldigt rolig och väldigt sorglig. Och det gjorde helt enkelt inte så mycket att jag förfrös alla mina tår.

Och nu tror jag att jag ska ta en nattmacka, och sen är det sovdags. Puss hej ses.

Min iphone är sjuk och jag är olycklig. Den har alldeles glömt hur man smsar och ringer och ansluter till 3G-nätet… Allt är hemskt sorgligt, men jag ska ringa till doktorerna hos tele2 i morgon och hålla tummarna för att de kan göra den frisk igen.
I alla fall påverkar dessa olyckliga förhållanden er, kära kamrater, på det viset att jag för tillfället alltså är telefonlös. Det gå alltså inte att kontakta mig på min mobil. Men förhoppningsvis är problemet löst snarast möjligt.

Annars så sitter jag och tittar på Apocalypse now och undrar varför SVT är så himla dumma och sänder denna fantastiska film så himla sent? Jag kommer ju inte att orka titta på hela, jag måste ju upp och jobba i morgon! Än en gång tittar tanten fram. Men allvarligt, det är en av världens bästa filmer, och den är lång som fan, varför börjar den halv elva för? Hur tänkte de här, jag förstår inte. Dessutom var det förfärligt länge sen jag såg den, och nu känns det inte alls som om det är någon idé att se början eftersom jag ändå inte kommer att få se slutet.

Så jag ska nog gå och lägga mig. Jag är nämligen trött, därför blir allt jag skriver tråkigt. Tankarna är alldeles för diffusa.
Men i morgon är det fredag, det finns fortfarande hopp. God natt världen.

Nu har det kommit upp en liten teaser på tusengångerstarkare.se, alltså ett litet smakprov ur filmen. Och jag inser att jag kommer aldrig att kunna se den här filmen. Aldrig. Jag kommer att dö. Och nej det handlar inte om att jag nu har förstått vilken fruktansvärd skådespelare jag är (jag är en fantastisk skådespelare, ingen tvekan om den saken) Nej det handlar om något helt annat; jag ser denna teaser och inser hur förjävlig jag ser ut i håret! Fruktansvärd. Och detta är alltså den bild som svenska folket ska få av mig, Tjejen med bajskorvhåret, det är ju inte alls så jag vill bli ihågkommen.

Så jag säger nu detta till alla er som faktiskt hade tänkt se den lilla filmen Tusen gånger starkare, eller i alla fall hade tänkt titta på teasern; Jag har egentligen fantastiskt hår, det har bara en väldigt jobbig längd just nu, luggen är på tok för lång och ja jag vet, det hår mina ögon att se pyttesmå ut. Men jag ber er, se förbi det fula håret.

Förutom problemet med mitt hår (eller om problemet ligger i min ytlighet…) så går det prima med inspelningen. Vi har nu på pricken fyra veckor kvar, det känns lite märkligt, att det är så lite tid kvar alltså. Fast fyra veckor är kanske inte så lite, egentligen. Det är bara det att de här fyra veckorna, eller vad det nu är, som redan har passerat har gått så jävla fort. Och även om det just nu känns som en halv evighet tills det ska ta slut, så har jag en känsla av att det kommer att gå förvånansvärt fort, det gör ju oftast det.

Tiden är märklig på det sättet, den rör sig alltid på sitt eget sätt, hur mycket vi än försöker tämja den. Tiden gör alltid som den vill, och nästan aldrig som man själv vill. Och den här sommaren undrar jag ifall den inte har rört sig i dubbelt tempo, för helt plötsligt så är det ju nu den första augusti… Och jag undrar lite hur det gick till egentligen. För det känns ju så oerhört nyss som jag träffade alla de här människorna, som jag nu har spenderat hela mitt sommarlov med och var minst och blygast i hela världen. Även om alla andra säger att jag bara var sur och verkade allmänt läskig, men det är sån jag är när jag är blyg. Ganska osmidigt på något vis.

Och nu är det alltså bara fyra veckor kvar, som tur är vet jag att det är fyra fantastiskt fina veckor. Det måste det ju bli.

Hej små vänner, nu är helgen slut.
I morgon är det måndag igen… Jobb alltså, och massor av repliker insåg jag lite för sent idag, men det löser sig. Jag kan ju alltid plugga på tunnelbanan. Dessutom lär ju inte scenen tas i ett enda svep, så det är nog lugnt.
En scen tas ju oftast i olika smådelar, alltså behöver man inte kunna alla sina repliker på en gång, så man kan dunka in replikerna i hjärnan mellan scenerna. På det sättet kommer man ju i och för sig inte ihåg det man lär sig särskilt länge, men det är ju också så bra med film, att man inte behöver komma ihåg sina repliker! Det räcker med att man vet vad man ska säga just den dagen som man ska säga det. Superduper.
Fast det här vet ni väl redan om antar jag. Det är bara jag min lata jävel som blev mycket glatt överaskad av denna upptäckt när vi började filma. Jag är ju väldigt bra på att skjuta upp tråkiga saker, som att lära mig text. Som när jag provfilmad orkade jag aldrig lära mig replikerna förren kvällen innan, eller på tunnelbanan. Det är sån jag är, tur att jag är så himla bra på att lära mig saker utantill.

Och det här blev ju ett förvirrat inlägg, men klockan är sent och jag är trött. Så puss på er, nu ska jag sova.

God kväll små vänner!
Igår gav jag och Freja oss ut på stadens gator för att fira att min plånbok hade svällt upp. En mycket trevlig tur där jag på Rizzo hittade dessa skönheter

Så himla fina! Och jag som verkligen har letat efter ett par högklackade sommarskor då alla mina klackar är anpassade för betydligt kallare klimat (senast jag hade mycket pengar). Som grädden på moset hade de dessutom kostat 1200 riksdaler men var på superduper-rea och kostade, paus för trummvirvel, 350 kronor. Det är i sånna lägen man tackar Gud för att han kom på sommar-rean.

Idag har jag och mina allra bästa fiskar i hela havet, även kallade Freja och Thorgny varit och sätt Ice Age 3D, en riktig toppenfilm må jag säga, dinosaurier i 3D, bättre än så blir det ju bara inte. Och 3D-glasögon på köpet, vilket kap! Eller inte när mina kära vänner envisas med att ha på sig glasögonen hela tunnelbaneresan… Men men. Nu har jag dessutom släppt iväg dem till vivo för att köpa mat, väntar med skräckblandad förtjusning på vad de kommer att komma hem med.

Anton, chockladpudding och Paris je´t aime. Mycket mer behövs inte.

Jag saknar Paris…

Jag tittar på Wallander Hundarna i Riga, från 1994 med familj och thorgny (thorgny har dock lyckats nästla sig in så väldigt på senaste tiden att han nästan kan räknas som familj)
Det måste vara den absolut tråkigaste film jag någonsin sätt. Verkligen fysiskt fruktansvärt tråkig… Den borde användas som tortyr helt enkelt.
Men eftersom jag nu har suttit och tittat på den så jävla länge så kan jag ju inte riktigt ge upp nu… Nej det vore alldeles för mesigt, det blir till att uthärda.

Hej hej! Jag ursäktar ödmjukast att ni inte fick höra något om min första filmdag igår. Min ursäkt är att när jag kom hem så var jag så fruktansvärt trött att jag helt enkelt inte orkade blogga.
Det är underligt att det är så himla jobbigt att filma, jag var inte alls beredd på det i alla fall. Kändes lite halvtöntigt sådär “åhhh jag har gått fram och tillbaka i korridorer hela dagen, jag är så tröööööött” Men man är väl mer på helspänn, superaktiv hela tiden liksom.
Så när jag kom hem föll jag mest bara ner i någon sorts dvala och sen så åkte jag ju iväg och firade Ebbas födelsedag, vilket var mycket trevligt på alla sätt och vis. Mycket fin kväll med mycket fint folk.

Men om vi går tillbaka till inspelningen så har jag ju nu ökat min filmerfarenhet med 100% sen igår, eftersom andra dagen alltså är avklarad. Och det är verkligen jätteroligt, och jobbigt, och ibland lite tjatigt… Men mest är det roligt. Och det låter ju jättebarnsligt, men att få se hur det fungerar liksom, det praktiska. Vad gör man om det är sol ena stunden och sen inte är sol längre, aha då kommer det en kille med en jättestor lampa.
Såna saker, det tycker jag är himla spexigt.

Och nu ska jag äta thai-mat och titta på Reservoir dogs. Puss på er