Koloskopin kan ha varit det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Har inte riktigt bestämt mig än. Tillbaka till den snart.

Innan själva undersökningen gick jag bara omkring hemma i någon sorts märklig dimma, bajsade neon gult vatten (som bubblade och fräste) och förstod inte om jag sov eller var vaken. Himla obehagligt. Var inte riktigt beredd på det. Tänkte att jag skulle bajsa ut allt tarminnehåll, få lite blodsockerfall (eftersom jag inte fick äta på 27 timmar).
Fast sen kom André hit och gjorde mig sällskap, det var bra. Blev ganska mycket gladare och fick något sorts grepp om verkligheten. Så det kanske inte var så jävla farligt ändå.

Sen traskade alltså jag och min kära mor till Sabbatsbergs sjukhus.

30årig läkare med hål i örat som hette Perjohan utan varken bindestreck eller mellanrum. Men han var snäll. Han hade en liten sjuksköterska som hette Maud som också var snäll och klappade mig på pannan och gav mig en påse ifall jag skulle behöva kräkas. Men kräktes gjorde jag minsann inte! Fastän jag fick över en meter slang upp i tarmsystemet, över en meter slang med en liten kamera… Och naturligtvis fanns det en liten teve bredvid britsen. Japp, jag har sett tre av mina tarmar bli filmade, live. Och om det inte hade gjort så helvetiskt ont så hade det kanske varit lite spännande.

Ska be att få filmen och sen kan jag ha med den i filmen om mitt liv. Det vore fräckt. Gud vad den skulle sälja…

När jag kom hem så åt jag mackor och glass, satte mig framför Vänner, somnade och sov till klockan kvart över fem. Vaknade, hade ont i huvudet och tyckte mycket synd om mig själv.

Och nu sitter jag slutligen i min säng, är vansinnigt pretentiös och lyssnar på Jacques Brel.

Slutet gott, allting gott

1,5 liter laxermedel intaget nu. Fryser så jag vet inte vad, mår illa, har ont överallt och vill dö. Inget bajs än. Men den som väntar på något gott…

Varför varför varför är jag en så engagerad hypokondriker? Varför nöjer jag mig inte bara med att knapra ipren som alla andra? Varför utsätter jag mig för sånt här? VARFÖR?

Jag ska aldrig mer gå till en doktor. Aldrig.

Om sissådär 50 minuter beger jag mig till skolan. Hejdå lov, hej hej Södra Latin.
Fast, jag har ändå saknat den lite. Ska inte låtsas klaga här inte.

Annars så ser det ut som om det har trillat ner ett moln på våran gård. Antagligen är det straffet för att jag inte var ute i solen igår (gick på bio med mor min istället An Education. Mer om det vid ett senare tillfälle.) “Nähe, vill hon inte ha någon fin vår då ska det minsann inte vara någon fin vår” tänker de. Jävlarna. De = vädergudarna, om ni inte förstod det.

Förresten så kan ni aldrig tro vad jag ska göra för kul i efetermiddag, eller ikväll kanske mer. Ni behöver inte anstränga er med att gissa, det är bara för bra för att det ska gå att klura ut det.

Vad ska du göra Allis? Vaaaad?

Jo kära vänner, jag ska dricka fyra liter laxermedel inför min tarmundersökning i morgon!

ÅHHHH VAD ROLIGT!

Jag vill dö lite grann, på riktigt. Fyra liter. Fyra liter. Det är fyra mjölkpaket. DET ÄR ÄCKLIGT!
Varför har jag en så engagerad husläkare? Kunde hon inte bara ha gett mig medicin sagt du har IBS så tack och hej. Men nej nej… Hon gav mig visserligen medicin (som har hjälpt!) sa du har IBS men avslutade istället med “och så gör vi en koloskopi* också, för att vara på den säkra sidan.”

Alltså, 4 liter laxermedel ikväll och sen dessutom inte äta någonting efter lunch. Jag ska alltså tömma precis hela tarmen, och jag ska dessutom göra det med blodsockerfall.

*Tro inte att det är en bra idé att bildgoogla. Det var en dum idé. Jag ska gå och kräkas lite nu.

Jag har ont i alla mina leder. Fotleder, knän, fingrar, nacke, allt. Som om jag var hundra år, minst. André har rätt, jag kommer att vara en liten snedvriden tant vid 20. Inte kul.
Men jag ska ju faktiskt träffa min hemskt hurtiga doktor på måndag (glad hypokondriker!) så jag får väl fråga henne. Tydligen kan mag och led-problem höra ihop. Och nej, jag förstår inte heller var logiken befinner sig i det.

Annars så var det tredje gången gillt idag, tredje föreställning, och det gick fina fisken även den här gången. Såklart. Och jag är trött och kan inte formulera mig. Som vanligt alltså. Men men.

I morgon är det fredag. Om ni hade glömt det alltså.

Slutligen så har jag varit så här vansinnigt spårad hela veckan

Osminkad i skolan och grejer. Rena rama galenskapen.

Klart slut.

Nu ska jag till doktorn. Fest.

Sen ska jag äta lunch med Mathilda och Max.

Efter det kostymprov hos rfsl

Och slutligen springa som vinden till stadsteatern och titta på Ön.

(Jag heter Allis, jag skriver fyra rader och slänger sen upp en mycket stor bild på mig själv. Så himla charmig alltså.)

Vet ni vad som är en dum idé?

Jo att först ha världens intensivaste vecka och sen välja att testa att först äta gluten i två dagar och sen laktos i en. Ni vill inte se min mage nu… Jag har aldrig någonsin sett den såhär svullen (och jag har sett den jävligt svullen). Mitt midjemått måste på allvar ha ökat med minst en decimeter.
Det är sjukt! Det är läskigt och det är verkligen inte okej. Så nästa vecka bär det av till doktorn, den riktiga doktorn alltså inte självdiagnostisera på internet.

Nu ska jag maila min röst och rörelse-lärare sen duscha och slutligen True Blood.

Spårad kväll, spårad tjej.

Jag har 52000 forint i min plånbok. Det är inte att leka med!

Och nu ska jag till tandis. Håll tummarna för min stackars gaddar, jag har nämligen aldrig någonsin haft ett hål i hela mitt liv. Och jag hade ju inte tänkt börja nu liksom…

Jag vet inte varför jag skriver korta onödiga blogginlägg. Kanske för att jag tar för givet att ni konstant går och oroar er för hurvida jag lever eller inte… Ni vet, det är lätt att dö!

Puss

Annars så har jag mens också.
jag förstår om ni kanske inte är helt intresserade av det faktumet, men eftersom bloggen är det enda sättet jag har att hålla koll på när menshelvetet kommer, så måste jag skriva det ändå. Mer för min skull än för er… Även om det nog är bra för er att veta också, kunskap är makt. Eller nått.

Har dock faktiskt lite spännande information om detta. Som ni kanske vet brukar jag ju ha fruktansvärd mensvärk. Jag fick p-piller utskrivet för det, dessa funkade dock sådär, så jag slutade med dem för ett tag sedan. Istället tog jag den här månaden fasta på en annan sak som kära tant gynekologen sa, nämligen att man ska ta två ipren (eller alvedon eller vad som nu känns bäst) innan mensvärken har kickat igång. Kommer inte riktigt ihåg den långa och logiska förklaringen till varför man skulle gör detta (jag orkar verkligen aldrig lyssna på doktorer. De pratar för mycket, och jag är alltid alldeles för upptagen med att se ut som om jag lyssnar och förstår) Men hur som helst så testade jag nu detta, och voilá knappt någon mensvärk alls! Ett mirakel kära vänner, ett mirakel.

Tack gynekolog tanten

God kväll mina vänner.

Vaknade av väckarklockan i morse. 05:30 ringde den, och jag kunde inte göra något annat än att förtvivlat titta på klockan och kvida fram osammanhängande tankar “vaaarför ringer du nu? Klockan är ju halv sex, varför ringer du halv sex? jag vill inte gå upp halv sex! Det är en dåligt tid, jag vill sova…”
Det tog mig x antal minuter att komma på att det faktiskt var jag själv som ställt klockan till att ringa denna okristliga tid, eftersom jag idag började jobba klockan sju.
Jajamensan, så festligt är det att spela in film, man får gå upp när andra går och lägger sig. Fast det var roligt idag ändå… Det var det ju, såklart, det är det ju nästan alltid.

Annars så har jag tagit den sista livmoderhalscancersprutan idag, och kommit fram till att det banne mig måste vara det längsta ordet som både finns och som faktiskt används. Livmoderhalscancerspruta. Gardasilspruta kanske man kan säga också… Men det låter ju inte särskilt kul, och ingen förstår vad man menar, så jag håller mig till livmoderhalscancerspruta.
Tog alltså den sista idag, och det var väl bra! Så att jag inte får livmoderhalscancer, superduper.
Nej alltså, inte ens jag vet varför den där meningen osade av ironisk underton. Jag är trött, skyller på det. Och har mens, det gör ont, inte roligt alls. Min hals gör ont också. Så många anledningar att klaga, så lite energi…

Jag får helt enkelt lägga mig och kolla på Scrubs istället, och sluta skriva förvirrande blogginlägg som ingen förstår hur vida de är seriösa eller inte.

Fast det var ju bara på skoj, förvirringen förblir. Scrubs var på seriöst dock. Puss på er.

Halloj.
Jag är sjukt trött… Antagligen för att dagen startades med största traumat på år och dar; gynundersökning.
Som tjej lär man sig mycket tidigt att ens kön är något fruktansvärt hemligt, heligt på gränsen till fult, det skall inte läggas fram för allmän beskådning. En liten pojke som drar sig i snoppen är fullt normalt, lite gulligt sådär, men när det kommer till de små flickorna så skall de helst bära kyskhetsbälten.
Och, ja, sånt där lever ju kvar i en, det sitter riktigt djupt rotat… Och därför känns det så fruktansvärt märkligt när man plötsligt ska slänga upp fittan på ett bord för bedömning. Konstigt konstigt konstigt!
Näe, det var ingen trevlig upplevelse alls. Inte ens när gynekologen sa “Ja, nu ska jag kika lite i livmoderhalsen, det är ungefär som att titta någon i den vanliga halsen, men jag måste använda den här ENORMA PLASTVINKELHAKEN, för det är ju svårt att få slidan att gapa av sig själv, hahaha” Inte okej att slänga fram lustiga skämt när man ligger blottad med benen i vädret. Inte okej. Som pricken över i så hade läkaren även med sig sin praktikant, en nervös kvinna i tjugoårsåldern, som också skulle vara med och titta, och sen också ville känna lite, så att hon kunde öva sig. Jag vill inte alls ha outbildade människor grävandes mellan benen på mig! Inte alls, fast det sa jag inte… Det såg ut som om hon skulle bli så ledsen. Så jag låg snällt där med härligheten i vädret. Vad gör man inte menar jag, vad gör man inte…

Det var inget fel någonstans i alla fall, och det är väl alltid något, jag fick p-piller mot mensvärken (det var ju då därför jag skulle dit från början) Jag hoppas att den nervösa kvinnan lärde sig något i alla fall, att hon blir en fantastisk gynekolog… Som kanske vinner ett nobelpris, och som blir så illa tvungen att tacka mig i sitt tal.
Då känner jag att vi är kvitt.

Idag har jag varit på ungdomsmottagning (nej jag är inte gravid, säger det snabbt som fan så att ni inte ska få upp några jobbiga tankegångar i era små huvuden. Har på senaste tiden levt som en frigid munk, ni behöver inte oroa er) eftersom min läkare ju tyckte att jag skulle kolla upp mina mensproblem. Jag har skjutit på det så länge jag har kunnat, men nu idag så kom det sig så att jag och Ella, nästan som av ödet, hamnade direkt utanför södermalms ungdomsmottagning, var ju så illa tvungen att se det som en spark i rumpan…
Jag är lite rädd för ungdomsmottagningen… Den är läskig på ett annat sätt en vanliga vårdcentraler eller sjukhus, det är som om det sitter något i väggarna… Man sitter i de där sofforna och riktigt känner hur svetten från tusen tonårsflickors rumpor tränger in i ens hud. Det är som om själva luften darrar av alla tummar som har kramats om i handflatorna på tusen tonåringar som suttit där och väntat på sina domar.
Det hjälper inte med käcka bilder och inbjudande färger, ungdomsmottagningen är en skräckens plats.

Fick i alla fall min tid, ska dit och prata med en sjuksköterska på fredag och sen blir det gynkoll nästnästa vecka… Är lite rädd… Men det ska nog bra, tänker jag.
Jag kan utstå mycket om det kan få kramperna att upphöra, eller i alla fall minskas ner en aning. Det är för övrigt dags igen nu, jag bävar.

Har varit hemma med sinnessjuk mensvärk hela dagen. Det har alltså blivit en blandning av Vänner, Kent och mycket tröstätande. Skulle ju ha varit jävligt najs om det inte hade varit för att jag måste göra allting dubbelvikt -.-

Var dock tvungen att pallra mig iväg och träffa min doktor nu på eftermiddagen för att disskutera hur vi ska göra med min medicin. Det blev ett kort och effektivt möte eftersom jag mest satt och såg ut som att jag skulle dö… Vi kom i alla fall överens om att jag nu skall ha två nedtrappningsveckor och sen sluta helt. Lite läskigt, men jävligt skönt. Har ju tagit den varje kväll i snart ett och ett halvt år, så det ska bli rätt spännande att se hur det går utan den. Dock kommer medicinen att finnas kvar i systemet i typ tre månader (enligt doktorn, fattade inte riktigt det där…) så vi får se om jag bryter i hop helt om tre månader och två veckor… Men jag tror inte det. Jag tror att jag kommer att klara mig finfint faktiskt. Det är lite som att mitt förnuft har växt ikapp mina psyke nu… Om ni förstår vad jag menar. Förut var det liksom som om jag hade alldeles för mycket känslor, men alldeles för lite att bearbeta alla de där känslorna med. Nu är det mera i fas liksom, lika delar känslor och logik. Ungefär. Det är lite svårt att förklara.

Sen så frågade mamma doktorn (som jag aldrig kan memorera vad hon heter >.<) vad man ska göra åt min mensvärk… Och dokton sa på ett ungefär; nämen, sådär ska det ju inte vara. Det måste du kolla upp! Gå till gynekologen, det kan vara blablbla-sjukdommen och kommer man inte på den i tid så blir man steril.
Och då ville jag ju bara kasta mig till närmaste gynekolog på en gång. Usch, sånt där får man inte säga till en konservativ hypokondriker! Inte okej.