Jag lyssnar på Prinsessan av Peking, en av de låtar på Markus Krunegårds nya album, som passar bäst i mina öron.

Annars är jag mest lite besviken, visst finns det några små guldkorn, men överlag tycker jag att det mest känns som om han har förökt upprepa ett vinnande koncept. Lite tråkigt, fast kanske inte helt överraskande.
Kan dock inte låta bli att tycka att det är lite charmigt med två skivor på samma gång, lite hybris sådär. Jag gillar hybris.

Men men, han kanske borde ha tänkt efter lite mer.

Ner under rälsen, tre kvarter bort
förbi fotbollsplanen bredvid en glasskiosk
bodde du jämnt men det vet jag först nu
var runt hela världen och sökte det som är du

Annars så håller jag för tillfället på med min favoritaktivitet, planera saker via sms. Herre Gud vad mycket tid man skulle spara om man bara ringde till folk istället… Men det orkar ju inte jag.

Så, varför bloggar du så hemskt dåligt Allis?

Ja, jo… Jag säger som min käre teaterlärare Antonio; Har du ingenting att säga, säg ingenting. Har du ingenting att göra, gör ingenting.

Fast saker att göra har jag förstås, lite för mycket saker att göra.
Det finns inte riktigt tillräckligt mycket tid. Bra saker dock, allt är fint, Stockholm är vackert och hösten får mer än gärna komma nu. Jag vill ha gula löv och stora halsdukar. Skolan är superduper… Ja, allt är fint.

Hur som helst så vet jag att jag bloggar hemskt dåligt. Ni får ha överseende, när allt har blivit lite mer rytmiskt så blir det bättre.

Vissa dagar går allting fel redan från början.
Det börjar med att man vaknar och känner dagen falla över än som som en blöt madrass. Ni vet, tung och blöt och stor och kall, lite som en fisk, fast mjuk. Och man tänker; Nej. Ändå går man upp, för man tänker att, äsch, det blir säkert bättre sen.
Kamrater, en blöt-madrass-dag kan inte bli bättre. Den är dömd att misslyckas.
Men man går upp, kan inte komma på vad man ska ha på sig för att allt man äger ser ut som skit, och ens hår står åt alla håll och på något mystiskt sätt är allt smink nästan slut… När man kommer till tunnelbanan så är alla metrotidningar slut, utom en som är sönderriven. Och det är naturligtvis knökfullt…
Man kommer till skolan där alla är alldeles för glada. Och man upptäcker att man har vikarie i både svenska och so, eller “vikarie” en nittonårig parvel som just lyckats bli av med finnarna… Men som självklart tar sin uppgift på mycket stort allvar. På svensk-engelskan tittar man på Lilja 4-ever vilket ju inte direkt lyfter upp humöret…

Och när man så har gått igenom allt detta, som kanske inte låter så jävla farligt, men ni ska veta att när man går omkring med en dyngsur madrass pressad mot ansiktet så är inget särskilt enkelt… Ja då har man så sjukt ont i huvudet och man är på så äckligt dåligt humör att det ända vettiga som finns att göra är att se sig besegrad.

Så man åker hem och plötsligt så känns allting ganska mycket lättare… Man blir hälsad av sin överlyckliga hundvalp, man tar en ipren, man tinar lite fiskgratäng. Och plötsligt är det som att madrassen inte trycker riktigt lika hårt. Man sätter på Moto Boy, trycket lättar ytterligare… Man tar en kopp kaffe och madrassen känns knappt längre mot ansiktet… Man tänker att man ju faktiskt kan utnyttja den här tiden (som man egentligen skulle ha jumpa på) till att skriva färdigt sin teknik-uppsats… Kanske fortsätta lite på no-uppsatsen…

Och plötsligt så känns allting himla mycket lättare.