Okej, de superseriösa matsäcksmackorna är tillrädda (glutenfritt bröd, stekt ägg och falukorv), varmkläderna är framlagda och väckarklockan är ställd på 04:40 (jag förmådde mig inte att ställa den på 04:30. Det gjorde för ont.)

För ni förstår att i morgon så bär det av till Romme. Jajamensan, Allis Lindqvist ska för första gången på 5 (4?) år ställa sig på ett par skidor, det kommer att bli en syn för gudar.

Annars så frågade min käre far mig nu ikväll om jag ville följa med honom på bloggalan. Och jag sa nej. “Nej, jag måste gå upp kvart i fem imorron.” När blev jag så tråkigt mogen?
Nu är jag avundsjuk istället… Jag vill också gå på bloggalan!

Men nej, istället sitter jag hemma och tittar på Super size me. Fest.

Jag har en ny plan.
Den går ut på att ta fram den gamla hederliga hemmafrun i mig. Det började igår med spontana muffins och ett blommigt förkläde.
Idag tog jag det ett steg längre genom att laga champinjonsoppa och bruschetta till min kära familj efter ett recept från Sandra Beijer aka niotillfem. Det är en himla trevlig blogg förresten, för er som inte redan läser den.

Hur som helst var det, om jag tillåts säga det själv, den godaste soppa jag har ätit på år och dagar.

En sån människa ska jag bli i alla fall, en sån som lagar mat och är glad och snäll och gör andra människor glada och snälla. En sån med rosiga kinder och lysögon.
Det vore fint.

Nu ska jag duscha.

Jag läste nyss det här inlägget på blondinbella.se. För er som tycker att det är oerhört jobbigt att trycka på länken och läsa inlägget så är det i stort sätt: en bild på Bella i bara bikini där hon skriver att hon väger 60 kg och känner sig skitsnygg och att man ska vara nöjd med sin kropp blablabla. Ni kan det där, helt enkelt ett ganska gulligt pk-inlägg om kroppsfixering, ord man har läst tusen miljoner gånger förut, men som dock verkligen behöver upprepas, och upprepas, tills ungdomens öron blöder (jag är mycket för det här med öron som blöder idag).
I alla fall, det jag ville komma till var att Isabella naturligtvis får en massa kommentarer på detta. Och kan ni tänka er att alla de positiva kommentarerna kommer ifrån underviktiga tjejer och alla de negativa kommer ifrån överviktiga tjejer? Det var väl ändå konstigt va?

De underviktiga hyllar henne (såklart) och säger att hon är skitsnygg och ifall hon kan väga 60 kg och vara sådär snygg så kan banne mig de göra det också! Och det är ju jättefint. Och det är ju jättebra.

Men så är det de överviktiga som kommenterar med att säga; “Det är klart att du är nöjd med din perfekta ideal-kropp”,” som om du skulle göra samma sak om du vägde tio – femton kilo mer?!” “Var inte så dubbelmoralisk!” osv

Och jag blir lite sur… Okej ifall det hade handlat om en size zero-tjej som vräkt sig med “Tyck om din egen kropp!” då hade vi kunnat prata dubbelmoral. Men Isabella är inte size zero, långt ifrån! Hon är en helt normalviktig tjej med ett bmi runt 20.5 – 20.8, vilket är sunt.

Och nu kommer ni väl att tycka att jag är hemsk, men ärligt talat; Dagens ideal är sjukliga, det håller jag helt och hållet med om, ingen mår bra av att vara underviktig, det är rent ut sagt farligt. Men är det inte farligt att vara överviktig också?
Om Bella skulle gå upp femton kilo så skulle hon luta mot övervikt, och det ska väl inte heller läggas fram som något bra?

Men nu är det ju på det viset idag att man får klaga hur mycket man vill på en smal tjej, men om man säger ett pip om en tjock tjej så är man närmast ond. Och jag tycker att det är så förbannat fel.

Och nu hoppas jag verkligen att ingen missförstår mig, för jag tycker verkligen inte att man ska uppmuntra undervikt heller!
Det enda jag uppmuntrar är normalvikt.

Så tyst på er nu tjockisar! Gå ner fem kilo och så går spinkisarna upp fem kilo och så möts vi allihopa på den underbara sunda mitten!

Precis lika fult.

I dag har jag gjort något som jag aldrig har gjort förut.

Jag har mailat en fiktiv människa, japp, jag har mailat en flicka skapad av fingrar mot ett tangentbord, istället för kött och blod. Och ja, det var första gången… Inte för att jag inte har velat göra det förut, men ni vet att det finns dessvärre mycket få fiktiva människor med emailadresser, något jag naturligtvis sörjer bittert, då det finns en hel del som jag skulle vilja lära känna närmare. Men tiderna ändras, och nu, i nådens år 2009 så är det ju faktiskt så att en av mina absolut favoritlåtsasmännisor har både emailadress och flickr-konto.
Ja, jag pratar naturligtvis om Erika Ascot.
Och känn er fria att döma mig nu, sucka över min barnslighet. Men lyssna på mina argument. Vi kan säga att Erika Ascot är på låtsas, och ja, det är en sanning, det kan inte ens jag säga emot. Men det vi känner när vi läser bloggen, det är inte på låtsas.
Folk blev arga när det kom fram att Erika inte fanns på riktigt, de kände sig lurade, eftersom bloggen hade fått dem att känna något. När bloggerskan sedan inte fanns på riktigt så trodde de plötsligt att deras känslor inte heller hade funnits på riktigt. Vad är det för galenskap? Självklart fanns känslorna på riktigt. De läste bloggen, satte sig själva i samma situation, instängda i ett fängelse av chanel och hopplöshet, och de insåg något, stort eller litet spelar egentligen ingen roll, men någonting förstod de. De, säger jag, Vi kanske jag borde säga. Skillnaden är bara att jag inte är arg. För insikten, mina vänner, den var på riktigt. Vi är på riktigt, även om Erika inte är det, och det vi såg genom hennes ögon, det var äkta.
Och på det sättet anser jag att Erika Ascot visst finns, kanske inte i form av skelett, hud, andetag, lungor, hjärta och hjärna, men hon finns genom alla oss som kände någonting. På så vis fick hon liv, får hon liv.
Lögnen leder oss till sanning.
Och därför mailade jag Erika Ascot idag, inte reklammänniskan bakom henne, utan flickan som är på låtsas, men som ger mig något, som defenitivt är på riktigt.

Ska strax gå och lägga mig, men helt snabbt bara…

Läste om den här artikeln, orkade nämligen aldrig läsa hela när den var ny (den är ju hur lång som helst!) men idag så har jag ju varit hemma och letat efter saker att göra på alla ställen där det möjligt kan finnas saker att göra… Så nu har jag läst hela, jag har läst ända ner till slutet, där jag upptäckte något som jag helt hade missat, nämligen en snabbintervju med DennisM (Nu kommer jag få skäll för att jag länkar till honom… Små anorexihätsare ska ju nämligen bojkottas enligt pk-lagen. Personligen tycker jag att det är mer konstruktivt att skratta åt dem, det gör dem mindre, precis som bogarts, ni vet, i Harry Potter… oj, lång parantes det här…) Håhå det här blir roligt, tänkte jag, nu kommer han att säga såååå många dumma och roliga saker som jag kan sitta här och skratta åt, myyys myyyyyyys.

Det gör han inte. Istället säger han detta:

Dennis: Jag tycker att de som läser min blogg ska ta sig en funderare. Kan det möjligen vara så att den här killen offrar sig själv för att lyfta fram problemen i vårt samhälle? Att han skriver om det han gör för att tillföra bränsle åt en annars väldigt statisk debatt?
Journalist: Vänta nu, menar du att det är det du gör?
Dennis: Jag tycker bara att alla ska fundera på det.

Jag sitter bara och gapar.

För kan det möjligen vara så att den antagligen mest hatade bloggaren i det här lilla landet egentligen är ätstörnings-jesus? Jag vet inte… Men jag vet att något väldigt stort som DennisM gör är att han skänker ljus åt pojken med ätstörningar, någon som annars alltid får famla i mörker. Han gör det på ett skumt sätt, men han visar att det inte bara är småflickor som petar i maten, stora tuffa grabbar gråter minsann också över vågarna, de räknar också kalorier… Men de gör det utan att en jävel tittar upp (som tjej får man därimot en jävla massa skäll om man inte äter konstant, jämt, utan uppehåll… Typ har en tank på ryggen med mixade hamburgare och ett rör in i munnen…)
Pojkar med ätstörningar är något undangömt, kanske hjälper faktiskt DennisM till att lyfta fram det till oss.

Det ska dock understrykas att jag tycker fortfarande att det han gör är vidrigt och osmidigt och bara sjukt jävla elakt, då så många ungdomar dagligen läser bloggen och smittas av han sjuka idealbild. Han är lite som HIV-mannen… och det där kanske var alldeles för långsökt. Äsch vafan, jag ska sova nu.

Pussånatt

Jag vet inte hur många av er, som liksom jag, de senaste månaderna har läst, hänförts, älskat och förfärats av bloggen black ascot. En blogg så välskriven, romantisk och fruktansvärd att den inte borde vara av denna världen, om en flicka instägd i sin skärva av överklass i en våning på östermalm med “fem kalkelugnar och 750 klänningar”

Nu har det dock visat sig att bloggen egentligen inte är någonting annat än ett expriment utfört av malmö opera för att dra till sig en yngre målgrupp. Istället för att affischera och anonsera och sånt som man i vanliga fall gör för att locka publik, har Malmö opera låtit en av huvudpersonerna i operan “Vanessa”, Erika starta en blogg och skriva om sitt liv.

Min första reaktion på detta var ilska. Var allt bara på låtsas?! Men tårarna? Blodet? Plomonvinet i seveneleven muggarna? Var det bara en saga?!
Sen fick jag sätta mig ner och tänka efter… Naturligtvis var det bara en saga… Det var för bra för att vara sant.
Så jag valde att se på det med lite mer objektiva ögon och insåg hur genialt det var! Vilken idé! Nästan kuslig, men ack så briljant. Sagoberättandet har flyttat från lägereldarna och rätt in i bloggosfären. Det är ju fantastiskt.

Och ni som inte har läst bloggen, gör det! För även om allt bara var på låtsas, även om Erika Ascot i själva verket bara var en produkt av en ovanligt konstruktiv reklambyrå, så är det bland det bästa jag någonsin har läst. Texterna, bilderna, hela bloggen är ett litet konstverk och en otrolig historia.

Så gå in på black ascot och läs bakifrån, så har ni fått den kultur ni behöver för det här påsklovet.

Bild från bloggen