Och nu är jag alltså hemma igen i ett Stockholm där det trillar ner vatten från himmelen.

Klockan är nu efter tolv, 00.01 för att vara exakt, vilket innebär att det är den 18onde, vilket innebär att André, i teorin, kommer hem imorron! Han har nämligen de senaste två veckorna varit keff befunnit sig i Barcelona.

Jag är trött som… Jag är så trött att jag inte ens orkar hitta på någon fräck liknelse. Som attan! Trött som attan. Gick upp 5 i morse och har åkt flygplan nästan hela dagen (eller nej, har suttit och väntat på att flygplan ska lyfta). Därför tänkte jag nu spåra galet och gå och lägga mig.

Fast först måste jag bara förklara den sista bilden helt snabbt: En svala flög nästan in på balkongen. Jag reagerade instinktivt och slängde mig ner under bordet. Man är väl en överlevare.

God natt!

Sen borde jag börja städa mitt rum, det börjar bli nästan outhärdligt äckligt nu…

Sen tänkte jag gå ut i den återkomna sommaren

Antagligen beger jag mig till Hornstull och går på loppis

Sen går jag nog hem och äter middag

Sen ska jag möta upp flickor som jag tycker om

Och gå och se Sex and the city 2!

Sen tänkte jag sova

Och sen så kommer den här dagen att vara slut.

Varför i hela fridens namn har jag blivit lurad att tro att koalor är söta djur?

En gång i tiden så var jag sissådär 2 – 3 år och befann mig i på filmaffären med min pappa. Det är ett av mina allra första minnen, att jag hittar den där filmen, jag antar att den hade en hemskt fin framsida eller så stod den bara närmast, men i alla fall så plockade jag ner den och sprang med den till pappa. Som jag minns det var det första gången han sa Ja, det är klart att vi köper den!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag kan redogöra för hur klänningarna som flickorna i bakgrunden på balen har på sig ser ut.
Den lärde mig hur man använde videon, att trekanten betydde att filmen satte igång och att fyrkanten gjorde så att den stannade. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag brukade se igenom hela och sen spola tillbaka den och titta om och om igen (ni förstår att det här var innan dvdns tid, när filmerna fortfarande fanns på band i kassetter) tills den blev raspig och hackig i kanterna, fast jag tror inte att jag slutade då heller.

Jag tror att det var första gången som kärlek fick ett ansikte. Det var fint på något vis.

Och även om jag (och jag vet inte hur många andra generationer av treåriga flickor) blev slavar under den eviga klyschan att drömmar slår in, så tror jag att det behövs. Och jag tror att det är sant, i alla fall ibland. Och jag tror framförallt att vi behöver tecknade sagor på raspiga videokassetter, om det är vad som behövs för att inte göra oss allt igenom bittra.

Vi behöver få drömma om ett parallellt universum i pastell där alla sjunger när det blir jobbigt och mössen kan prata (men inte fåglarna, har aldrig riktigt förstått det där…) och det alltid blir bra på slutet.

Om inte annat så för att hålla oss ifrån hallucinogena droger.

Och nu har jag varit töntig för resten av veckan.

Puss

Men jag tror att det är allt ljus där ute, man behöv mindre sömn.

Men man behöver alltid fler Marc Johns teckningar

Nu ska jag göra ingenting en stund och sen ska jag åka till skolan.

Puss

Fast alltså inte på ett dåligt sätt eller så. Ska nog gå och sova.

I morgon är det fredag. Och valborg. Sen blir det vår.

Idag skickade han några av bilderna till mig och vi kan nu se hur jag ser ut när jag skrattar naturligt. Har alltid varit lite rädd för det, mitt ansikte förvrids på ett märkligt sätt (och nej det hjälper inte att folk skriker “hamster hamster hamster!!” ta åt dig.)

Men så jävla farligt var det ju inte.

Saknar den där sjalen förresten… Råkade få med mig den från Hannahs artonårsmiddag, hur kan man verkligen fråga sig eftersom den var typ fyra meter lång och min egen futtiga halsduk var kanske en och en halv. Men det gjorde jag i alla fall. Den fick följa med till Ungern och vara med om äventyr också och jag älskade den mer än jag någonsin har älskat någon annan halsduk.
Men så en dag så kom Hannah och sa att hennes vän, den rättmätiga ägaren till denna fantastiska skapelse, saknade sin sjal. Och jag var tvungen att ge tillbaka den. Det var en sorgens dag. Jag hoppas att den tänker på mig ibland, vi hade några vansinnigt fina veckor tillsammans.

Nu ska jag baka bröd.

Istället hittade jag det här.

Hej jag vill ha!

Så fint! Jag skulle kalla det för mitt 17årskris-halsband.

Titta! Det går att öppna också.

Köp det till mig!

För tillfället så läser vi barnböcker på röst och rörelsen och eftersom jag inte har något bättre för mig så tänkte jag pressentera er för Kaspers alla dagar. Den har allt en barnbok behöver, ett moln i ett snöre, pastell pastell pastell och ett illa dolt kristet budskap. Vi kör!

En himla fin liten bok är det.

Och nu ska jag lära mig om Monet och fnula ut vad min historiauppstas ska handla om, och försöka skriva klart en teateranalys… Och lite annat sånt där tjafs.

Jag gillar er. Puss.

Fast egentligen så vill jag kanske mest att någon ska skutta in med ett par röda gummistövlar tryckta mot bröstet, rycka upp mig ur sängen och skandera “Nej Allis! Vi ska ut på äventyr! Nu!”

Fast egentligen, egentligen, så vill jag att någon lite försiktigt ska smyga in i mitt rum när jag ligger där i min deprimerande boll. Och denna någon skulle lite lagom försiktigt lägga sig bredvid mig, och jag skulle kanske klaga på att denna någon hade kalla fötter. Men det skulle vara ljug, för fötterna skulle vara alldeles perfekt tempererade. Och det skulle inte göra något att denna någon hade regn i håret. Och det skulle inte göra något att himlen var järngrå, för ingenting skulle göra någonting. Inte ett smack.

Men så kul är det inte att vara jag. Inte just nu i alla fall. Istället ska jag klä på mig mina kläder och bege mig ut i verkligheten, först förbi rfsl för att lämna kläderna som jag inte lyckades få av mig efter inspelningen och sedan till min älskade skola.

Om jag bara fick se en enda film om och om igen tills jag dog så skulle det banne mig vara den.

Nu ska jag sova. Kärlek

Om 5 minuter ska jag sätta på mig mina skor och traska till tunnelbanan.

4 minuter.

För övrigt är jag halvtransparant och blommig. Ett tillstånd som jag hade planerat att befinna mig i precis hela sommaren.

3 minuter.

Min arm ser ut som en albinotändsticka. Så hett.

1 minut.

Hej då!

Sen letar vi efter ägg. Jag hittade två stycken

Det stora var fyllt med choklad från mormor

Och i det lilla fanns det en hemlig lapp från mamma

Hmm tänkte jag och rullade upp det lilla pappret

Wihoo! Tack världens bästa mamma!

Och nu ska jag sätta på mig kläder och bege mig ut i verkligheten, för det ser ut som om det börjar bli vår här också.

På återseende!

Jag rotade runt lite och hittade några av de bästa vykorten och satte upp dem på en vägg sådär gulligt. Några är lite gamla och några är från alldeles nyss. Vill ni se? Jaaa!

Max var i Paris för ett tag sen. Det tog dock två månader innan han behagade ge mig vykortet… Men jag blev glad ändå.

För ganska länge sen var Freja i Kroatien.

I somras, när jag bara arbetade och arbetade dagarna i ända så var Henni  i Nice.

André var i Berlin och jag fick tre glada tanter i ett kuvert med fyra frimärken. När jag blir gammal så ska jag se ut precis som hon i mitten, hänga i Berlin och och klänga på små svenska fashionpojkar.

Ella var i Barcelona och hittade fyra indianer med gevär. Fint som snus.

För ett vansinnigt bra tag sedan var Hannah och Ebba i Paris och jag fick ett kort med så fina ord att jag inte visste vad.

Och nu ska jag plugga historia. Det är nämligen därför jag är hemma… Ska nämligen åka tillbaka till skolan om en timme för att sköta ljud på de andras föreställning. Kom och säg hej!

Klart slut

En fullvuxen panda kan väga upp till 150 kilo. En nyfödd panda väger 100 – 150 gram… Dessa ungar föds inte i bon och det händer ofta att mamman sätter sig på dem så att de dör.
Pandor äter bara bambu. Finns det ingen bambu tillgänglig så svälter de ihjäl. Man vet dock att de kan äta annat när de blir matade de bara vill inte.
Pandor vägrar att föröka sig i fångenskap.
Och i frihet så föder de max två ungar om året, som de sätter sig på…

FÖRIHELVET DARWIN VARFÖR HAR DE INTE DÖTT UT?!

För att de är söta. Så enkelt är det. Glöm Survival of the fittest, det borde heta Survival of the cutest.

Hur roligt det än är så tror jag inte att jag kommer att bli ljustekniker. Någonsin. Jag tycker inte om stegar… Men det är i alla fall hemskt trevligt ändå, jag tror att vi har en bra vecka framför oss.

Dock har dagen (i kombination med att jag inte kunde sova inatt och helt enkelt inte har sovit alls underlovet) gjort mig hemskt trött. Planen är därför liten kvällspromemix med André och sen ska jag sova.

Jag älskar att sova.

Festlig tjej.

Budapest var verkligen fint som snus. Och eftersom jag inte orkar skriva massa så slänger jag istället upp en massa bilder. Dock är jag ju aningens paranoid (eller smart, det beror väl på hur man ser det) och därför fick kameran aldrig följa med efter mörkrets inbrott.

Så här kommer 40 gulliga turistbilder. Enjoy:

På Skavsta hade Karin en regnbåge i ansiktet.

Den första morgonen var det vår utanför vårt fönster.

Karin tittar på våren.

Max tittar på våren.

Sen åt vi ost med fitt-smak och tyckte att det var lite för kul.

Sen gick vi ut och gick. Långt gick vi.

Vi promenerade hela vägen upp till slottet.

Vi gick över en bro.

Vi tittade på kartan. (och den här bilden är så missvisande i och med att jag aldrig någonsin kastade ett öga på kartan, förutom här då. De andra fick sköta hittandet.)

Vi hittade en kyrka och jag kunde tydligen inte hålla kameran rakt.

Bara för att vi är så nördiga att vi lyckades översätta det där helt själva. Inte okej.

Såhär såg det ut om man stod på trappan. Bra att veta. Sådär såg inte himlen ut på riktigt, min kamera luras.

Masken i choklad. CHOKLAD.

Det blev en ny dag, utan sol. Jag hittade en gata som hette Fashion street(!) och tyckte att det var kul.

Vi gick över en annan bro. Vi skulle till Gellertbadet! Fast det har jag inga bilder på. Tyvärr. Efter Gellert gick vi till café New York och betalade med en 10000-sedel och sa “keep the change”. Jag har aldrig känt mig så rik. Någonsin.

En spårvagn.

Jag har tuffast kompisar.

En dag med sol och blåst tvingade Karin oss att gå och titta på parlamentet. Det var inte så kul, men vi var glada ändå.

Sen tog vi en spårvagn och hamnade i en saluhall.

Och nu orkar jag inte mer. Men det var eminent!

Nu ska jag äta mat och sen ska jag ut och träffa människorna som jag har saknat (fyra dagar är lång tid.).

Pussar och kramar

Istället ska jag möta Oskar om ett tag och sen bege mig hem till Frida. Kanske ses vi där, kanske gör vi det inte. Er som jag inte kommer att träffa önskar jag i alla fall en förträfflig lördag.

Vi gillar blogginlägg med alldeles för få ord som egentligen bara är en täckmantel för att få ladda upp lite för stora photo booth-bilder sig själv. Ja det gör vi.

Hej då.

Höhö…

Det blir nog sommar i år också. Och då tänker jag se ut såhär varje dag

Det blir lite lättare när man tänker så. Det är ju faktiskt bara sisådär 3 månader kvar.