Det är på allvar inte klokt hur uppsvälld min mage är… Det är lite så att jag önskar att jag var gravid så att jag i alla fall hade en anledning till att det ser ut som om jag svalt en ballong. Men nej, inga bebisar i den här magen (och tack gode gud för det, i och för sig.)

Funderar lite på om jag borde trycka upp en tröja där det står;
Nej jag är inte gravid, min mage bara blir såhär när jag går i skolan. Jag tror att det är en försvarsmekanism… “Allis får inte känna sig stressad! Vad ska vi göra? Jaaa vi lägger all stress i magen där den inte känns! Jaaa! Men oj, megn växte tre storlekar… Jaja, shit happens”

Fast, det blir för långt. Texten skulle bli för liten, ingen skulle kunna läsa. Fan.

För jag känner mig verkligen inte stressad. Men det är liksom den enda förklaringen jag kan komma på till denna enorma ballongmage. Jag har den aldrig när jag är ledig… Jag orkar inte riktigt.

Och nu börjar jag såklart att googla på det. Inte bra. Hypokondriker (läs jag) borde ha ett filter på google som gör det omöjligt för oss (läs mig) att kunna söka på symptom. Men något sådant filter har jag inte, därför tror jag nu att jag har sockersvampar i magen. Eller alltså, det kanske inte var just prick det det stod i artikeln… Men jag orkar aldrig läsa hela artiklar, jag brukar satsa på att läsa första och sista stycket. Alltid ett vinnande koncept.

Vilken härlig människa jag framstår som förresten, för er (som kanske i och för sig inte är överdrivet många) som inte känner mig. Lat hypokondriker med äcklig mage som skriver på tok för många parenteser.
Japp, det är precis så jag vill att världen ska se mig.

Jag kan nu informera er (om jag inte redan har gjort det, har nämligen delgett detta till precis varenda människa som korsat min väg idag, inklusive min mattelärare, börjar undra om vi har en lite för avspänd relation) om att jag inte har bajsat på tre dagar.

TRE DAGAR.

Jag vill dö, på riktigt, jag kan inte leva såhär. Vad ska jag göra för att få ett fungerande tarmsystem? Vad ska jag göra för en magsäck som gör sitt jobb?

För en gångs skull är det dock inte matsmältningen det är fel på, för jag hör ju hur det mullrar där inne, jag märker nog att maten är ordentligt smält, mig kan ni minsann inte lura! Så varför kommer det inte ut någonting? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Allt jag kan tänka på är alla bajskorvar som ligger och gottar sig i min tarm, och när tarmarna försöker få dem att hoppa ut genom rumpan så säger de bara;

- Ner i den kalla kalla toalettstolen? Nääää, vi stannar hellre här!

Och mina tarmar är bara alldeles för mesiga för att lyckas övertala dem.

Hat och avsky.

(Och om ni undrar varför inlägget är taggat som töntighet så har det ingenting med mig att göra, det är naturligtvis mina tönttarmar jag syftar på. För det här är inget töntproblem någonstans!)

Jag är lite trött på allt tjat om Lindex lyxkollektion… Men visst, det är väl bra att någon skriker till när vi blir utsatta för orättvisor av detta ofantliga slag.

Jag bryr mig helt ärligt inte särskilt mycket om detta, jag hänger inte sådär överdrivet mycket på Lindex. Men om nu alla ska vara arga så tänker jag också vara arg, på helt andra grunder dock.

Om man googar Lindex lyxkollektion får man en hel del träffar från olika nyhetssajter med artiklar med rubriker som till exempel Lindex lyxkollektion bara för smala kvinnor. Fast hallå, är det inte snarare Lindex lyxkollektion bara för normalviktiga kvinnor? Kläderna görs ju nämligen bara i storlekarna 36 – 42, och det skriks om att det inte finns några 44:or… Men det finns ju heller inga 34:or eller 32:or. Det finns inga kläder för de lite smalare kvinnorna heller. Men det är det ju minsann ingen som upprör sig över. Och sånt gör mig lite trött. Om kläderna bara sålts i storlekarna 32 – 38 hade det naturligtvis varit en helt annan femma. Men nu säljs kläderna helt enkelt bara i de vanligaste storlekarna, de storlekarna som Lindex kan förvänta sig sälja mest av. Konstigare än så är det inte.

Och jag blir inte arg, jag förstår Lindex. Vad jag blir arg över är att ingen säger ett pip om att mindre kvinnor skulle blir “diskriminerade”.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag ju passa på att vara lite arg på Weekday.
Jag har på senaste tiden varit där två gånger och försökt köpa jeans, det går inte. Weekday har helt enkelt inga jeans i min storlek. Och jag säger bara att om jag hade klassats som en av dessa “större kvinnor” då hade jag fått vara arg, hur arg som helst hade jag fått vara, och jag skulle ha fått med mig hela världen i stenkastning mot Weekday.

Nu är jag inte en av dessa. Vad jag tvärt om behöver är ett par jeans i storlek 25, i värsta fall 24. Men det finns inte längre.
Det samma idag när jag var på HM och skulle köpa ganska oflashiga vanliga trosor, men nej, dessa fanns bara i storlek 38.

Men mig är det naturligtvis inte synd om.
Och det tycker jag inte heller att det är, jag tycker bara att det är lite jobbigt att det inte finns särskilt mycket kläder i min storlek i de “vanliga” affärerna.
Men jag förstår att affärerna vill tjäna pengar. Jag förstår att de inte vill göra lika mycket kläder i storlek 34 som i storlek 38, eftersom 38:orna säljer bättre.

Men det vore förstås lite kul om någon kunde rasa lite över min rätt till byxor också…

Jag brukar mycket sällan lägga mig i ideal-debatten. Ärligt talat orkar jag knappt prata om den längre, än mindre skriva.
Vi vet att vi just nu lever med ett sjukligt ideal, jag vet det och du vet det.

Men just nu kände jag mig tvungen att kommentera.

Jag hoppas att ni har läst Gröna Annas blogginlägg om HM modeller från 2004 vs. 2009? Om inte gör det nu, här. (Det är mest bilder, ni orkar. Seså, klicka nu!)

Hanna Fridén skriver om det här inlägget på sin blogg, och håller naturligtvis med Anna, galenskap vore väl någonting annat. Alltså, so far so good. Inget av det här har upprört mig nämnvärt, även om det skär i mig så vet jag ju att det är så här det ligger till, idealet kryper långsamt längre och längre ifrån verkligheten.

Det som till sist på allvar får mig att haja till och bli ledsen är när jag skrollar mig neråt för att läsa kommentarerna som Hanna Fridén har fått på sitt inlägg.

“Fast nu ska jag komma med lite positiva motbilder… Här är t ex ett mode-reportage i DN från för ett par månader sen:”

Det här är bilden ifråga

“Om du kollar den tjejen så ser hon ju ut att vara “smalt normalviktig”, inte underviktig.”

Smalt normalviktig… Visst underviktig vill man ju vara, det är ju fult, det är ju dumt, då ger man ju size 0-idealet rätt. Man vill se smalt normalviktig ut.
Och förlåt men jag vet inte om jag ser skillnaden, mellan den här supersunda DN-modellen och HMs modeller i Annas blogginlägg. Förlåt, jag kanske har fel på ögonen?

Det är när sånt här händer som det blir farligt. Vi vet ju alla att man inte ska sträva efter extrem undervikt (en del gör det naturligtvis ändå, men jag tror inte att det finns någon som inte vet att det är fel, som inte vet att det är farligt). Men det som istället händer är att bilden av “den sunda normala kroppen” krymps ner.
Det är i princip lika smala modeller på båda sidorna om gränsen, skillnaden är väl att de sunda modellerna har fått sina revben bortredigerade, och ibland får de till och med le.

De beniga flickorna som struttar fram längst catwalken med tom blick vill mycket få människor se ut som, det är klart att det finns en del som ser någonting i det också, men de allra flesta av oss vill faktiskt bara se friska ut. Smala visst, men friska. “Smalt normalviktiga”. Så vi tittar på bilderna av dessa sunda kroppar, och de ger oss precis lika mycket ångest. De är precis lika farliga, och framförallt är de en lögn. Men det förstår vi inte.

Jag brukar som sagt inte engagera mig i allt det här idealpratet. Jag brukar tycka att det är ganska uttjatat.

Framförallt brukar jag tänka att det flesta av oss väl ändå har någon sorts jävla vett, de flesta av oss kan väl faktiskt tänka själva, de flesta av oss är väl inte helt dumma i huvudet?

Och jag blir alltid lika ledsen när jag inser att jo, de allra flesta av oss är dumma i huvudet.

Inatt drömde jag att det var någon som stoppade upp en geting i min lillebrors näsa.
Jag sparkade av honom käken, han som hade stoppat upp getingen alltså. Han var ful och äcklig och hade ett slemmigt leende, och jag var så arg att jag skakade, så jag sparkade och det sa ungefär Krach… Och så hade han inte mycket till käke kvar.
Det var fruktansvärt befriande.
Nu tror jag inte att det finns någon som stoppar upp getingar i min lillebrors näsa, men om någon skulle få för sig att göra det, eller någonting annat för den delen, så vet ni var ni har mig.

Inspirerad av detta ska jag i alla fall ha mina Dr Martens idag. Och nu ska jag borsta tänderna.

Jag är arg. Och kränkt, in i själen.

Det är nämligen på det här viset att jag var på Weekday härom dagen, i förrgår för att vara exakt och införskaffade denna förträffliga Carin Wester-kappa för att försäkra mig om att jag inte fryser ihjäl heller denna vinter.

(Den är finare på, men eftersom jag redan är svettig som en gris orkar jag helt enkelt inte sätta på mig den för fotografering)

Det var bara det att kappan även har ett skärp att knyta om midjan och den vänliga expediten glömde att ta bort larmet från det här skärpet. Lätt hänt eftersom både kappan och skräpet hade larm, lite irriterande alltså, men fullt förståeligt, jag skulle antagligen också bara leta efter ett larm.
Lite jobbigt för mig alltså, men inte världens undergång, “Jag går bara tillbaka till med skärpet och kvittot” tänkte jag, som jag antar att vem som helst av er också skulle ha tänkt?
Så idag skulle jag ändå ut och leta efter något att ha på mig på slutfesten ikväll, så jag svängde förbi Weekday för att få bort larmet. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.
Jag förklarar sakligt situationen för finlandsvenskan bakom disken och ber henne att ta bort larmet. Hon skrattar bara lite hånfullt och ger mig en blick som ungefär säger “Men lilla lilla lilla gumman tror du verkligen att jag är så dum att jag tänker larma av ditt STÖLDGODS” För det första, varför i helvete skulle jag vilja stjäla det här skärpet? Det går absolut inte att använda till någonting annat än den här kappan… Och om jag nu skulle försöka ta skärpet, varför inte hela kappan? Och varför skulle jag kvittot om jag inte redan hade köpt kappan? Och om jag nu alltså redan hade köpt kappan varför skulle jag vilja stjäla ett extra skärp?
Hon suckar “Jag måste ser vaaaaran” MEN VAFAN DIN JÄVLA FINNE VARAN LIGGER JU FRAMFÖR DIG! Men det fattar inte hon, för hon är uppenbarligen dum i huvudet. Och så tar hon mitt skärp och säger med drypande högfärdighet att jag ju “kan komma tillbaka lite senare med kappan” med undertonen av “där fick jag dig din lilla småtjuv tro inte att du är någonting”

Fast det är egentligen inte så farligt, jag förstår om hon måste se hela kappan, på något plan, även om jag tycker att det är onödigt. Det är bara den där förbannade blicken. Som om hon var flera ljusår bättre än mig och jag bara var en fattig liten ungjävel som måste stjäla onödiga skärp (eller skärp, det är inte ens ett skärp, det är mer ett band man knyter) den där förbannade överseende blicken, som krossar all ens värdighet.
Jag hatar att bli anklagad för saker jag inte har gjort. Jag hatar när folk inte tror på mig.

Så nu måste jag ta med mig den här förbannat stora och otympliga kappan in till stan igen. Inte så mycket för skärpets skull, skärpet spelar inte så stor roll… Egentligen är kappan nästan finare utan det där jävla skärpet. Men för min värdighets skull, för upprättelse. För att den där jäveln inte ska få gå och tro att jag stjäl skärp.

Jag är sur, jag är arg.
Sitter för tillfället på tunnelbanan och blänger ilsket på alla mina medpassagerare. Emo-tjejen som sitter mittemot mig ser vid det här laget så skräckslagen ut att hon antagligen kommer att slänga sig av vid nästa station. Om hon inte hoppar ut genom ett fönster i tron att hon har större chans att överleva då än om hon stannar kvar här med mig.
Dum tjej säger jag bara… Som om jag skulle kunna ta henne, hon är typ dubbelt så stor som jag. Mitt enda vapen är onda ögon, och det kommer man egentligen inte särskillt långt med. Men säg inget till emo-tjejen, för guds skull.

Jag har problem.
Min mage vägrar att vakna, skitproblem säger du (och jag skrattar naturligtvis lite åt den hysteriskt roliga dubbelbetydelsen i ordet) Men det är ett riktigt problem! Det är ett enormt problem. Om en kvart måste jag åka till jobbet, jag kan omöjligt jobba med en stillastående mage. Ingen kan jobba med en stillastående mage. En stillastående mage kan få vem som helst att förlora allt hopp om livet!
Men här sitter jag, med en död jävla stenmage, som vägrar att röra på sig det minsta lilla. Det spelar ingen roll hur mycket kaffe jag dricker.

Dessutom ser det ut som att jag är gravid när magen är såhär uppsväld, och jag vet inte riktigt men jag tror inte att det är någon superhit om Mira (min roll i filmen) helt plötsligt visar sig vara på smällen. Men det kanske bara är jag? Peter kanske tycker att det är en riktig toppen idé…

Uääääääääää det här är inte roligt alls. Och nu har jag bara tio minuter på mig att få igång den, och det kommer ju inte att gå. Så nu blir jag tvungen att genomlida dagen med känslan av att bajs när som helst ska tryckas upp genom min hals.

Och nu säger ni alla “BLLÄÄÄÄUÄÄÄÄHHHHH, vad skriver människan!?” Och jag säger, jag skriver om bajs, för det är min blogg och i min blogg är det bajs som gäller.
Eller obajs dårå…

Hej hej, jag sitter här och äter ägg med för mycket salt, skinkmacka och kaffe.
Känner mig som en skogshuggare, rent frukostmässigt alltså. Förutom det så finns det inte mycket skogshuggare här inte, bara begynnande mens-ilska… Därför planerar jag att snarast ta mig ut ur lägenheten, så att jag inte är en fara för någon i min familj.
Istället släpper vi ut Hulken på stadens gator i jakt på en väska, och helvete om hon inte hittar någon.

Jag ser en portfölj framför mig, fast med axelband, och inte så seriös, mer skolpojke-aktig… Och så får den inte vara allt för stor heller, men tillräckligt stor för att rymma A4-papper.
Är det verkligen för mycket att fråga efter?

Nej man tycker inte det va.

Annars så håller jag på och lyssnar sönder Regina Spektors nya skiva Far för att se om det är en riktig vän eller inte. Och jag blir så glad så glad, för den är så bra och den är framförallt lika bra som allt annat hon har gjort… Och det gör mig alltså så glad. Framförallt Blue Lips och Laughing with är superfina.

Men nu ska jag klä på mig. Pussar

Nu har Henni precis åkt hem och jag ska strax börja städa. Jag blir sådär när jag en gång har fått rummet fint, det blir nästan maniskt; Det måste fortsätta vara fint! Men det är väl egentligen ganska sunt, eller? Känner mig lite som Monica dock.

Sen så håller jag på och letar efter att par svarta tights. Ni vet, bara helt vanliga svarta typ tights, som man nästan kan använda som byxor om man har tillräckligt långa t-shirtar (kan man säga t-shirtar?) över. Jag hade ett par i vintras, men de är spårlöst försvunna, mycket tråkigt.
Extra tråkigt eftersom det är helt omöjligt att hitta ett par nya. Seriöst, det finns inte. Antingen är de trekvartslånga eller så är det äckliga små spetsar längst ner… Och jag förstår inte grejen? Ärligt talat, det är världens bästa klädesplagg, är verkligen efterfrågan så liten? Jag tror inte på det. Jag tror att någon ond människa har någonting emot dem och sätt till att de helt försvunnit från marknaden… Någon vars flickvän typ hängde sig i ett par svarta tights. Fast, i såna fall är det väl mest flickvännens fel. Dum tjej, varför kunde hon inte bara ta ett rep? Varför var hon tvungen att förstöra för alla oss andra…

Dessutom vore det bäst om de fanns på HM, eftersom jag för tillfället är så gott som pank, men fortfarande har pressentkortspengar på HM.
Det kommer att sluta med att jag måste pallra mig iväg till American apparel och köpa ett par för ett grovt överpris.

Och om ni undrar varför det är så himla viktigt, så är det för att jag ju börjar jobba på måndag. och de två första veckorna kommer att ägnas åt dans, och finns det något bättre att dansa i? Nej det gör det inte.

Hej hej, dagen har inte erbjudit någonting allt för spektakulärt, förutom att jag inte för mvg i so. Min so-lärare kan alltså förvänta sig en lönnmördare inom snar framtid. En riktig lönnmördare alltså, inga fånigheter, vi pratar ninjor med supervassa svärd, snabba som skuggor… Min so-lärare vaknar av ett konstigt ljud, tittar sig skrämt omkring, men tänker att det antagligen bara var en dröm. Så han somnar om, intet ont anande om ninjan som har flugit upp för hans husvägg (ehh ja, ninjor kan flyga?) öppnat fönstret med sitt supersvärd och smugit in i sovrummet. Och nu står han strax bredvid sängen, gömd i skuggorna beredd att hugga till med supersvärdet…
Fast, egentligen borde han ju väcka läraren först, och berätta varför han måste dö. Men det förstör på något vis lite av ninjagrejen, ninjor gör inte sånt.

Han hade dessutom mage att fråga mig vad jag skulle gå på för gymnasium, alltså efter att han hade sagt att jag var “jätte skärp, ovanligt intelligent för min ålder och verkligen kunde sätta mig in i olika frågor, men var lite för oengagerad”. Konversationen gick på ett ungefär så här;

Lärare: Så vad blir det för gymnasium nu då?
Jag: Ja jag vill ju gå på Södra, men nu får vi väl se om jag kommer in…
Lärare: Jamen det finns ju andra gymnasium också. Som st eriks!

Men det kanske bara är roligt om man är lite gymnasie-insatt… Men antagligen vet ni att Södra har ganska mycket högre intagningspoäng en st eriks.

Så han står på min svarta lista nu (okej jag har ingen svart lista, men det här känns ju som ett ypperligt tillfälle att skaffa sig en)

Och imorgon är det skolavslutning. Ni kan inte ana hur glad jag är.

Ja… idag har jag alltså städat, och fått mens.
Första mensen efter pillrerna som skulle ta bort min mensvärk, och jo de funkar ju, det gör de… För jag har mycket mindre ont, jag menar i vanliga fall så ägnas ju mensens första dag alltid åt att ligga i fosterställning och gråta över den fruktansvärda smärtan. Och det har ju alltså inte den här dagen ägnats åt. Däremot är jag sjukt arg. Arg på det där sättet att jag vill hälla frätande syra över alla som ser på mig. Och jo, jag brukar vara arg i vanliga fall också (alltså när jag har mens då…) det är bara det att eftersom jag brukar ha så förlamande ont så orkar jag ju inte ta ut all den där ilskan. Nu har den inget som stoppar den, inga smärtbarriärer. Det är alltså både bra och dåligt det här…

Så för allas säkerhet håller jag mig i mitt rum och känner mig som hulken ungefär.
Jag vill ju inte råka döda någon i min familj av misstag liksom, bara för att de råkar titta på mig, eller le… Det klarar jag verkligen inte av, le får man absolut inte göra.
Jag hoppas på att det är bättre till i morgon, det vore ju olyckligt med en skolmasaker sådär sista dagen innan skolavslutningen… Jajamensan, jag slutar nian i övermorgon. Grundskolan = slut = övermorgon. Sådeså

Vissa dagar går allting fel redan från början.
Det börjar med att man vaknar och känner dagen falla över än som som en blöt madrass. Ni vet, tung och blöt och stor och kall, lite som en fisk, fast mjuk. Och man tänker; Nej. Ändå går man upp, för man tänker att, äsch, det blir säkert bättre sen.
Kamrater, en blöt-madrass-dag kan inte bli bättre. Den är dömd att misslyckas.
Men man går upp, kan inte komma på vad man ska ha på sig för att allt man äger ser ut som skit, och ens hår står åt alla håll och på något mystiskt sätt är allt smink nästan slut… När man kommer till tunnelbanan så är alla metrotidningar slut, utom en som är sönderriven. Och det är naturligtvis knökfullt…
Man kommer till skolan där alla är alldeles för glada. Och man upptäcker att man har vikarie i både svenska och so, eller “vikarie” en nittonårig parvel som just lyckats bli av med finnarna… Men som självklart tar sin uppgift på mycket stort allvar. På svensk-engelskan tittar man på Lilja 4-ever vilket ju inte direkt lyfter upp humöret…

Och när man så har gått igenom allt detta, som kanske inte låter så jävla farligt, men ni ska veta att när man går omkring med en dyngsur madrass pressad mot ansiktet så är inget särskilt enkelt… Ja då har man så sjukt ont i huvudet och man är på så äckligt dåligt humör att det ända vettiga som finns att göra är att se sig besegrad.

Så man åker hem och plötsligt så känns allting ganska mycket lättare… Man blir hälsad av sin överlyckliga hundvalp, man tar en ipren, man tinar lite fiskgratäng. Och plötsligt är det som att madrassen inte trycker riktigt lika hårt. Man sätter på Moto Boy, trycket lättar ytterligare… Man tar en kopp kaffe och madrassen känns knappt längre mot ansiktet… Man tänker att man ju faktiskt kan utnyttja den här tiden (som man egentligen skulle ha jumpa på) till att skriva färdigt sin teknik-uppsats… Kanske fortsätta lite på no-uppsatsen…

Och plötsligt så känns allting himla mycket lättare.

Tänkte att jag kanske borde skriva något för att uppmärksamma kvinnodagen… Tänkte att jag kanske borde skriva något om att kvinnor också är bra… Borde skriva något fräckt om det hemska mansdominerade samhälle vi lever i.
Men, jag tänker inte göra det. För det första för att jag är stört irriterad på kvinnodagen. För att jag helt enkelt inte riktigt fattar konseptet… Menar ni att kvinnorna får en dag, den åttonde mars och att männen får alla de andra 364 dagarna? Är det så ni menar? Jag förstår nämligen inte riktigt, så jag skulle gärna vilja ha det förklarat…

För det andra så tycker jag att kvinnodagen känns så ohutligt omordern! Deb behövdes säkert som fan när den grundades, när kvinnor inte hade rösträtt och vi hade riktiga ojämställsproblem.
Men idag, 2009 så känns det bara så jävla gammalmodigt att dela upp samhället i två fack, männen och kvinnorna och så ger vi kvinnorna en egen dag och voilá JÄMSTÄLLDHEEEEEET. Tönterier! Att dela upp samhället i två grupper gör inte ett skit annat än öka klyftan mellan könen.
Kan vi inte inse att det är dags att sluta dela upp folk i fack, att människor är människor, och det finns inte två fack; det finns 6 miljarder. Jag är indiviualist och jag är jävligt stolt över det. Jag tror att alla människor är unika och det går inte att fösa ihop lite människor och sen sätta en postitlapp på dem där det står Kvinna, Homosexuell, Svart, Utveklingsstörd eller jag vet inte vad…

För jag tror faktiskt inte att det finns särskillt många män idag som helt seriöst tycker att män är bättre än kvinnor, som allvarligt säger att kvinnor överlag passar sämre för chefsjobb än män… Jag vet dock att alla människor satsar på att komma framåt, uppåt, alla människor vill lyckas, män som kvinnor. Så varför i helvete ska en kompetent man lägga sig för en kvinna, bara för att det skall bli mer jämställt…
Vi kan inte försöka skapa ett jämnställt samhälle genom att säga “Amen sjysta, kan ni inte låta kvinnan få jobbet istället? Det ser ju bra ut… Kom igen” Och så står kvinnan där bakom och ler lite dumt och skrapar med foten i marken…
Det vi måste göra är att lära kvinnorna att slåss! För man kommer ingenstans genom att bara stå och hoppas på att någon ska fixa saker åt än… Man kommer någonstans genom att prata högt och framför allt ta plats. Inte sitta och gnälla över att männen tar all plats.
Jag blir ledsen. Jag blir ledsen för att kvinnor har sämre löner än män. Och jag blir arg, jag blir arg på kvinnorna som inte vågar sätta något emot. För det är inte männens fel att de har bra jobb, bra löner. Kvinnorna måste lära sig att käfta emot. Kvinnorna måste lära sig att de är värda mer än att stå i bakgrunden och le lite dumt.

Vi kan väl sumera det hela med Vi måste höja våra röster för att höras. För i slutändan är du din ända superhjälte.

Gud vad jag har blivit cynisk x) Och gud vilket lågnt och förvirrat inlägg det här blev… Men jag hoppas att ni förstår min poäng. För nu är jag så stört trött att jag nästan tror att jag måste gå och lägga mig. Har ju dessutom mitt första intagningsprov i morgon >.^

Puss på er <3