Tänkte bara säga att jag var med de där människorna som ungefär bäst i hela vida världen och som jag träffar alldeles på tok för sällan ikväll.

Jag är spårad och skriver fett långa meningar.

André kommer hem i morgon på riktigt! Eller idag om man räknar med fusk.
Han är för övrigt också bäst i hela vida världen.

Jag med. Bäst alltså.

När det blir morgon så ska jag gå till banken. Jag har visst blivit stor.

Puss

Etiketter:André, fint, glad

Och nu är jag alltså hemma igen i ett Stockholm där det trillar ner vatten från himmelen.

Klockan är nu efter tolv, 00.01 för att vara exakt, vilket innebär att det är den 18onde, vilket innebär att André, i teorin, kommer hem imorron! Han har nämligen de senaste två veckorna varit keff befunnit sig i Barcelona.

Jag är trött som… Jag är så trött att jag inte ens orkar hitta på någon fräck liknelse. Som attan! Trött som attan. Gick upp 5 i morse och har åkt flygplan nästan hela dagen (eller nej, har suttit och väntat på att flygplan ska lyfta). Därför tänkte jag nu spåra galet och gå och lägga mig.

Fast först måste jag bara förklara den sista bilden helt snabbt: En svala flög nästan in på balkongen. Jag reagerade instinktivt och slängde mig ner under bordet. Man är väl en överlevare.

God natt!

Etiketter:André, bilder, familj, Love, Malte, mamma, resa

Vaknade i morse och tittade på medan världens finaste pojkvän packade sin resväska och flängde runt och var allmänt stressad. Jag låg där som en liten boll i hans säng och tänkte att 7 dagar är på tok för mycket tid. 7 dagar är en halv evighet.

Efter ganska många timmar som gick alldeles för fort så hade han åkt till t-centralen för att hoppa på en flygbuss. Jag hade åkt hem för att duscha och tänka att England är ett dumt jävla land, och Kungsten är en dum jävla skola och det här med att sova ensam är ett dumt jävla påfund. Nej hela grejen med att han skulle vara i ett helt annat land kändes mest bara ologiskt.

Sen funderade jag lite över hur det blev såhär? Att sju dagar blev en halv evighet och ensamma sängar blev märkligt stora och ekande tomma. Och då var jag ändå tvungen att medge att det hela är ganska fint, att det är ganska fint att sakna någon sådär mycket så att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Att det är ganska fint att ha någon att sakna.

(Men du är ändå keff som är i England, André, tro inget annat.)

Etiketter:André, england, fint, resa, saknad

Vaknat hemma hos André efter en förträfflig kväll i Humlegården med fint folk och på tok för lite sömn.

Ätit sissådär en halv liter glass med Freja.

Tagit en liten oskyldig tupplur för att sedan vakna klockan halvåtta i enorm förvirring

Ätit soppa i mitt mörka ensamma kök och tänkt att det nog är så mitt liv kommer att se ut när jag blir stor (tyckt ganska synd om mig själv)

Funderat på om det är okej att gå och lägga sig klockan nio…

Kommit fram till att mina bröder nog kommer att tycka att jag är en tönt då.

Beslutat mig för att koka te och titta på Fight club istället, och om jag bara skulle råka somna framför den så är det ju faktiskt inte mitt fel…

Insett att det är alldeles för jobbigt att gå till köket, valt bort teet.

Spårat liv, spårad tjej.

Etiketter:André, Freja, mat, sömn

Ja alltså, nä… Ingen vidare update här inte.

Men jag har haft så mycket viktigt för mig förstår ni. Som att stirra apatiskt på min uppsats som ska vara inlämnad i morgon. Och som att pussas på Djurgården (och på kungsholmen, och i hammarby sjöstad, och lite över överallt i den här staden) och jag tror ändå att ni tycker att det är viktigare.
Kanske inte att jag stirrar apatiskt på min uppsats istället för att skriva på den, sånt beteende behöver ni inte uppmuntra! Men det andra, att jag råkade snubbla över en människa som är lika lång som min pappa (inga Freud-kommentarer på det, tack.) och som inte dricker kaffe men oboy och har hår som luktar godis, det tycker jag att ni kan ställa er positivt till.

Och gud vad jag har gått och blivit töntig på gamla dar. Men jag får. Det är okej.

Nu: uppsats.

Etiketter:André, fint, glad, kärlek, plugg

Igår fyllde Assar år! Hann inte påpeka det, så det blir en försenad gratulation, men det klarar du väl?

I alla fall så är det här Assar Jansson och han är 17 år och en dag idag! Yeeeey Grattis!

Han är bra (dock tyckte jag demonstrativt illa om honom tills i Januari då han en kväll vann över mig i både schack, vänd tia och finns i sjön… Det är tydligt så jag väljer mina vänner.) och säger tj istället för ch och dricker inte kaffe och är vegetarian

Vi åt pizza i gräset och åkte sen hem till en pojke med hatt. Helt okej.

Sen åkte jag en tvärbana som var nästan alldeles tom och jag blev hemskt förvirrad men kom tillslut på att det var tisdag och att det bara var jag (och resten av Södra Latin) som skulle vara lediga dagen efter. Det var lite läskigt och lite spännande, men jag klarade mig. Jag överlevde till och med den farofyllda tvåminuters-promenaden genom Hammarby sjöstad… Jag tänker inte låta mig luras av den oskyldiga fasaden av vita hus och stora fönster, jag vet nog, det är en livsfarlig plats! Men jag klarade mig alltså, jag nådde mitt mål och kände mig som en riktig äventyrare.

Eller bara den jobbiga tjejen som åker hem och våldgästar små oskyldiga pojkar mitt i natten, när de egentligen borde plugga matte. Men vad kan jag säga, det är så jag kör.

Fick i alla fall mitt straff på morgonen när André valde att spela slagsmålsklubben och skrika att vi måste åka om EN KVART!! För han hade minsann matte a nationella och jag trodde att jag hade hamnat i ett tevespel som jag inte förstod vad det gick ut på. Inte ett okej sätt att vakna på.

Nu är jag i alla fall hemma och ska antingen plugga eller göra ingenting tills Freja har slutat skolan. För jag är ledig! Och det är det bästa jag vet.

Puss

Etiketter:André, Assar, äventyr, Födelsedag, kollektivtrafiken, lov

Jag har äntligen lyckats. Jag har den blåa tröjan.

Ja jag ser ut som en ledsen bebis…

Den är ultimat. Jag tänker aldrig ta av mig den.

(Fast säg inget till André, för han tror att han kommer att få tillbaka den…)

Etiketter:André, fint, kläder

Idag föiljde jag med som moraliskt stöd när André skulle leka estet i den här asfräcka delen av stan

Jag har aldrig åkt så långt på blåa linjen i hela mitt lilla liv. Men det var inte så farligt, lite överskattat nästan. Inte en enda brinnande bil såg jag. Rånad blev jag minsann inte heller. Nästan så att man blir lite besviken.

Man får ju anstränga sig lite för att leva upp till folks fördomar.

Och nu ska jag vara vild som skogen och gå och lägga mig, för i morgon är det engelska nationella.

Etiketter:André, äventyr, Stockholm

Hej vänner. Idag är det söndag, och ute är det sol. Egentligen borde man kanske hitta sig någon som har lust att gå ut och titta på våren med än… Eller så borde man sätta sig och plugga. Men tänk va att istället gör jag ingenting. Det har ju ändå varit helgens tema, så varför ge upp nu.

Såhär söt och ögonfranslös var jag igår

Det fick dock bara Baba, Assar och Mathilda njuta av eftersom vi valde att skjuta upp planerandet precis hela kvällen. Tillslut var klockan sent, Mathilda och Baba gick och la sig och jag och Assar orkade inte resa oss ur soffan och valde Snuten i Hollywood framför umgänge med andra människor. En liten preview till medelåldern. Men det var kanske skönt. För vi kan minsann ha roligt utan andra människor! Vi kan bygga kojor och härma Eddie Murphy när han skrattar.

I fredags åt jag först hemskt mycket pizza med Freja, gick en liten promenad, insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen och fattade det mycket mogna beslutet att bege mig hem. Kom hem, tyckte lite lagom synd om mig själv för att jag var så ensam. Fast sen kom André och tittade på film med mig, så då blev jag glad igen.

Fast hörni! Provfilmat har jag ju faktiskt hunnit göra den här helgen också, så helt okonstruktiv har jag faktiskt inte varit.

Dessutom får man vara okonstruktiv om man vill. Nu ska jag äta mat och duscha i väntan på att Max ska bestämma att han är utvilad. Kanske slänger jag ihop en liten teateranalys också (kul där Allis…)

Hej svej

Etiketter:André, Assar, Baba, helg, Mathilda, Max, vår

Koloskopin kan ha varit det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Har inte riktigt bestämt mig än. Tillbaka till den snart.

Innan själva undersökningen gick jag bara omkring hemma i någon sorts märklig dimma, bajsade neon gult vatten (som bubblade och fräste) och förstod inte om jag sov eller var vaken. Himla obehagligt. Var inte riktigt beredd på det. Tänkte att jag skulle bajsa ut allt tarminnehåll, få lite blodsockerfall (eftersom jag inte fick äta på 27 timmar).
Fast sen kom André hit och gjorde mig sällskap, det var bra. Blev ganska mycket gladare och fick något sorts grepp om verkligheten. Så det kanske inte var så jävla farligt ändå.

Sen traskade alltså jag och min kära mor till Sabbatsbergs sjukhus.

30årig läkare med hål i örat som hette Perjohan utan varken bindestreck eller mellanrum. Men han var snäll. Han hade en liten sjuksköterska som hette Maud som också var snäll och klappade mig på pannan och gav mig en påse ifall jag skulle behöva kräkas. Men kräktes gjorde jag minsann inte! Fastän jag fick över en meter slang upp i tarmsystemet, över en meter slang med en liten kamera… Och naturligtvis fanns det en liten teve bredvid britsen. Japp, jag har sett tre av mina tarmar bli filmade, live. Och om det inte hade gjort så helvetiskt ont så hade det kanske varit lite spännande.

Ska be att få filmen och sen kan jag ha med den i filmen om mitt liv. Det vore fräckt. Gud vad den skulle sälja…

När jag kom hem så åt jag mackor och glass, satte mig framför Vänner, somnade och sov till klockan kvart över fem. Vaknade, hade ont i huvudet och tyckte mycket synd om mig själv.

Och nu sitter jag slutligen i min säng, är vansinnigt pretentiös och lyssnar på Jacques Brel.

Slutet gott, allting gott

Etiketter:André, äckligt, bajs, doktor, magen, mat

På listan över de bästa sakerna som finns i hela vida världen, så ligger vykort ganska högt upp. Mest för att någon har lagt ner både tid och pengar på än.

Jag rotade runt lite och hittade några av de bästa vykorten och satte upp dem på en vägg sådär gulligt. Några är lite gamla och några är från alldeles nyss. Vill ni se? Jaaa!

Max var i Paris för ett tag sen. Det tog dock två månader innan han behagade ge mig vykortet… Men jag blev glad ändå.

För ganska länge sen var Freja i Kroatien.

I somras, när jag bara arbetade och arbetade dagarna i ända så var Henni  i Nice.

André var i Berlin och jag fick tre glada tanter i ett kuvert med fyra frimärken. När jag blir gammal så ska jag se ut precis som hon i mitten, hänga i Berlin och och klänga på små svenska fashionpojkar.

Ella var i Barcelona och hittade fyra indianer med gevär. Fint som snus.

För ett vansinnigt bra tag sedan var Hannah och Ebba i Paris och jag fick ett kort med så fina ord att jag inte visste vad.

Och nu ska jag plugga historia. Det är nämligen därför jag är hemma… Ska nämligen åka tillbaka till skolan om en timme för att sköta ljud på de andras föreställning. Kom och säg hej!

Klart slut

Etiketter:André, bilder, Ebba, Ella, fint, Freja, glad, Hannah, Henni, Max, resa, vykort

Jag har ont i alla mina leder. Fotleder, knän, fingrar, nacke, allt. Som om jag var hundra år, minst. André har rätt, jag kommer att vara en liten snedvriden tant vid 20. Inte kul.
Men jag ska ju faktiskt träffa min hemskt hurtiga doktor på måndag (glad hypokondriker!) så jag får väl fråga henne. Tydligen kan mag och led-problem höra ihop. Och nej, jag förstår inte heller var logiken befinner sig i det.

Annars så var det tredje gången gillt idag, tredje föreställning, och det gick fina fisken även den här gången. Såklart. Och jag är trött och kan inte formulera mig. Som vanligt alltså. Men men.

I morgon är det fredag. Om ni hade glömt det alltså.

Slutligen så har jag varit så här vansinnigt spårad hela veckan

Osminkad i skolan och grejer. Rena rama galenskapen.

Klart slut.

Etiketter:André, doktor, teater

Vet ni vad som gör den här veckan tusen gånger bättre än alla andra veckor? Förutom att det är veckan innan sportlovet alltså.

Jo Henni är i Sverige!

Jag är så glad så glad så glad! Vintern känns lite mindre kall och mörkret lite mindre mörkt.

Annars så har jag idag valt bort teater och istället helgat vilodagen tillsammans med Oskar och André (och Henni och Max, fast de var bara med och åt frukost, sen valde de bort att lyda det tredje och bästa budet och for sin väg). Film, mat och halvdvala, perfekt söndags-sysselsättning helt enkelt.

Etiketter:André, glad, helg, Henni, Max, Oskar

God morgon vänner!

Det är söndag. Nu igen. Men det är rätt okej.

Helgen har varit fin, i fredags firades finaste Julias födelsedag med pompa och ståt. Mycket lyckad kväll. Förutom att jag tyckte att det var en bra idé att sätta båda fötterna bakom huvudet (bara för att jag kan liksom) och André tyckte att det var en bra idé att lyfta upp mig medan jag hade båda fötterna bakom huvudet och sen släppa ner mig… Tack gode gud på mjukt underlag, men min rygg är ändå inte vad den en gång var. Men men, det är väl smällar man får ta om man prompt ska visa sen brist på leder, eller sitt överflöd av leder eller vad det nu är som gör att jag får upp fossingarna i nacken.
Men i alla fall, det var en prima kväll, och jag hade tänkt vara den jobbiga tjejen med kameran, men det misslyckades totalt, så ni får tyvärr inga bilder.

Och igår så var det lördag och jag var så trött att jag inte visste vad… Så det blev först superfrukost med Max och sedan slötittande på vänner fram till niotiden. Då fick jag dock sån panik på mitt hem (som var fullt med pojkar i åldrarna 11 – 14) att jag flydda hem till Moa och spenderade resten av kvällen med henne och Ellie, te och godis. Himla mysigt och precis lagom ansträngande.

Och nu är det alltså söndag och jag funderar lite på om man kanske borde klä på sig, eller om man kanske slipper det på söndagarna.

Etiketter:André, Ellie, Födelsedag, helg, Max, Moa

Jag fick med mig Max till Bukowskis!
Inte för att det var helt svårt… Jag behövde mest bara viska vintage chanel så var han fit for fight. Och det var så fint så fint! Och vi gick runt och undrade varför i helvete vi föddes på 2000-talet.
Sen när vi ändå var där passade vi på att kika på de andra visningarna, möbler och konst och sånt, då kände vi oss mest som ett gammalt par med för mycket pengar.

Jag hittade den här på en vägg;

Utropspris 8000, jag vill gråta litegrann.

Sen åkte vi till Odenplan och träffade Estelle, André och Kajsa och provade roliga hattar och pälsar.
Man borde ha hatt oftare… Man borde spendera fler eftermiddagar i lite för trånga secondhand-affärer. Det gör än så mycket gladare än man blir av att plugga matte.

Nu ska jag äta egenlagad viltskavspasta. Puss och hej

Etiketter:André, Andy Warhol, Estelle, fint, Kajsa, kläder, konst, Max