Nu är jag på landet och lyssnar på Lua.
Henni har precis åkt hem efter att ha varit här och gjort Norberg farligt med mig (vi spelade monopol till typ halv tre, om inte det är spårat så vet jag inte vad.)

Så nu är det alltså bara jag och min kära familj kvar. Jag kommer hem på onsdag, och tills dess ska jag bara sova, äta och titta på Weeds (pappa fick fjärde säsongen av mig i julklapp). Jag behöver det tror jag, göra Ingenting. jag har inte riktigt hunnit göra Ingenting det här lovet…

Nyårsafton var bra förresten!
Jag är lite arg på mig själv för att jag inte orkade ta med mig min kamera även om den antagligen hade blivit stulen… Jag har blivit lite paranoid av mig på senaste tiden gällandes sånt där. Tillexempel hade jag på nyårsafton knutit fast min iphone i ett snöre som jag satte fast i min ficka med en säkerhetsnål. Fast, det är inte alls att vara paranoid, det är helt enkelt bara framförhållning. Vad som skrämmer mig lite är dock att telefonen inte kom bort, däremot gjorde snöret det. Lite obehagligt bara.

Och kameran hade ju varit lite svår att knyta fast i fickan…
Hur som helst så var det en prima kväll, eller natt, eller morgon med faktiskt de allra flesta av mina favoritmänniskor (en del fattades, det var synd.)

2010 välkomnades uppe på mosebacke och vi var så glada att vi nästan grät och sa att nu, nu är det vårat decenium, det är nu vi blir stora, det är nu vi lyckas. Och vi blev så rörda så rörda och jag blev så rörd att jag halkade på en isfläck och nu har världens äckligaste blå(lilagröngul)märke på höften. Men det gjorde inte så mycket.

Sen åkte vi hem till April (som vi hade varit hemma hos innan också, och innan dess var jag hemma hos världens bästa Moa på middag, men det är ju så tråkigt att berätta saker och ting i rätt ordning). Och så bara fortsatte natten, fortsatte och fortsatte och fortsatte. Tills den helt plötsligt tog slut och alla skulle åka hem och sova… Så då tog jag och Oskar tunnelbanan till kungsholmen och gick hem till mig och åt vansinnigt engagerade hamburgare.

Min mamma ringde sedan och väckte mig (Oskar sov mycket demonstrativt vidare) vid halv elva eftersom jag skulle ta tåget till landet. Det var inte nådigt… Men jag lyckades hinna med tåget, och jag lyckades hitta Henni, eloge till mig.
Däremot lyckades varken jag eller Henni gå av tåget vilket resulterade i att vi fick sitta på en bänk i Hedemora i en halvtimme. Inget ont mot Hedemora, men jag säger NEJ.

Men så kom min ömme far och hämtade oss med den blåa bilen och vi kom slutligen till landet, åt mat, tittade på film och sov sedan i tretton timmar. Det var det bästa.
Sen igår så traskade vi in till byn och fikade på Elsa Anderssons konditori, det enda egentligen riktigt sevärda om ni någon gång skulle råka hamna i Norberg. Sen traskade vi hem igen, åt mer mat och spelade sedan monopol hela natten lång tillsammans med Love (jag vann).

Och nu sitter jag alltså här. Klart slut.

Etiketter:2010, glad, Henni, landet, Norberg, nyår, Oskar, roligt, trött

Nej men vad säger ni, är det inte dags att försöka gå igenom det här året nu? Jo.

Det var en jävla massa hundvalpar överallt, det var fint.
Sen så sprangs det mycket på öppna hus och gymnasieångesten började väl bubbla på allvar. Det var inte lika fint. Var väl överlag ganska stressad, men så ska det väl vara sista terminen i grundskolan?
Jag kom i alla fall fram till att jag inte var så himla rebellisk och bestämde mig för att söka till Södra Latin i alla fall.

Valparna såldes (alla utom Rufus såklart). Jag slängde fem sopsäckar med skit ur mitt rum och tapetserade en vägg. Jag och Henni rymde till London och gjorde av med pengar, det var bra.
Jag och Marina började repetera Brünhilde-monologen.

Jag klippte lugg och spelade monologen på kulturhuset, vilket var sjukligt kul.
Sen sprang jag på intagningsprov och var rädd och tänkte att jag skulle bli tvungen att gå Tensta bygg (inget ont mot tensta bygg nu, det är säkert fantastiskt). Men det visade sig att jag inte behövde vara rädd, för det hade ju gått så bra så bra på alla mina prover och utomhus blev det vår och allting blev lite lättare.
Jag slutade att äta fluoxetin och var så stolt över mig själv.

Helt plötsligt kunde man gå barbent och solen fanns där för att måla fräknar på ens näsa.
Dock fanns det inte mycket tid för att spatsera i vårsolen, istället gick nästan varje vaken stund åt till att försöka förstå sig på medianer och intagningspoäng. Och till att plugga… Och plugga, och plugga och noja och plugga.
Fast inte hela tiden, för ibland så satt vi ju faktiskt på balkonger också, ibland andades vi.

Det blev varmt på riktigt, så där varmt så att man helst bara ville springa runt naken.
Jag fick ett telefonsamtal från en viss Peter Schildt som frågade om jag ville vara med i hans film och jag svarade att det ville jag absolut! Jag hamnade på ett café tillsammans med 14 av de människor som jag skulle komma att spendera hela min sommar med. Just då var jag mest bara blyg och verkade dryg och undrade hur det här egentligen skulle gå.

Det blev juni, jag fyllde 16 år (och fick min favoritmaskin; iphonen) och det blev kallt och började regna. Men grundskolan slutade så det gjorde inte så mycket. Och det blev sommarlov, i alla fall i en vecka sen var det dags att börja jobba.
Det var läskigt, det var många nya människor på en gång och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen.
Men det gick bra, det blev varmt förstår ni och det slutade regna och det visade sig att det var ju riktigt fina människor som jag hade råkat snubbla över.
Och sist men inte minst så kom jag in på Södra Latin.

Det var precis hur varmt som helst ute och vi filmade dagarna i ända. Från tidig morgon till sena kvällen, men det var roligt, vi hade roligt och sakta men säkert började vi väl växa in i varandra. Ni vet, sådär som det blir när man umgås med samma människor varje dag, man börjar prata likadant, tänka likadant… Det är fint. De var fina. De är faktiskt fortfarande fina även om det inte alls är samma sak längre.
När jag inte filmade och filmade och inte sov och sov så umgicks jag hemskt mycket med Thorgny som adopterade in sig i min familj under sommarlovet. Det var också bra. Jag tror faktiskt att juli överlag var en hemskt bra månad.

Henni flyttade till London och det var inte riktigt okej någonstans.
Vi åt kräftor hemma hos Julia och jag trodde att det skulle vara sommar alltid, det kändes så.
Fast så blev det ju inte, för det är ju aldrig sommar för alltid. Istället var det helt plötsligt den sista inspelningsdagen och jag trodde nästan att något skulle gå sönder i mig. Ni vet, man hittar en plats i världen där nästan allt är bra, och när den platsen sen tas ifrån än så förstår man inte hur man någonsin ska kunna hitta något som lever upp till den. Så tänkte jag.
Fast tji fick jag, för den sista augusti började jag i skolan, två veckor för sent, och det visade sig att det kanske finns fler såna där platser där nästan allt är bra.

September började så otroligt bra med fantastiska människor i skolan och utanför skolan och saker som hände hela tiden och skratt och absolut ingen tid att tänka. Det var underbart.
Men så hände någonting, vi behöver inte gå in på det närmare, det räcker med att jag spenderade alldeles för många timmar med den här.
Men jag repade mig, som man ju alltid gör, även om man tror att man ska gråta i all evighet.
Och så en kväll så satt jag på Hjalmars balkong och hatade kärleken tillsammans med Max, som jag knappt hade pratat med innan det. Och jag bestämde mig för att allting kanske händer av en anledning? Och att jag kanske fick en vän att hata kärleken med istället.

Jag var rastlös och tyckte inte särskilt mycket om Stockholm, det hade blivit så kallt.
Så jag tog mitt pick och pack och begav mig över havet, till England och Henni, det var nog mycket klokt gjort. På något vis blir allting alltid lite mer lätthandterligt från håll.
Sen blev det höstlov och jag och mamma åkte till Nord Afrika för att sova i en vecka, ett annat mycket smart drag.

En prima månad om jag inte minns fel. Det hände mycket, men egentligen inget jätteviktigt. Tillvaron liksom studsade fram och allting var allt som oftast allmänt bra.
Mycket plugg, många dagar då man bara stannade kvar i skolan av bara farten… Men det gjorde inte så mycket. Min skola är mysig.
Min Andy Warhol-besatthet vaknade till liv… Och jag började umgås med Oskar igen, det var bra, vi hade inte umgåtts ordentligt sen 2007 förstår ni, och det var ju ett tag sedan.

Och så slutligen december, som precis som alltid har gått alldeles för fort. Också en bra månad.
Det pluggades mycket in i det sista, för så seriös är jag.
Men så blev det jullov, ett prima jullov faktiskt, det gör inte så mycket att jag inte har haft någon tid att sova, eller blogga, för den delen.

Och i morgon är alltså hela året slut. Hela 2009. Det har varit ett alldeles underbart år, faktiskt. Och jag vet att jag alltid låter överdrivet känslosam och allmänt kladdig när jag pratar om positiva saker… Men ni får svälja det nu, det är ju bara ett par gånger om året.
Jag har i alla fall träffat några av de bästa människorna jag någonsin mött, och även de som inte blev omnämnda, såklart. Ni vet vilka ni är. Hoppas jag. Och allt det där. Ni vet ju det.

Hur som helst så har jag mycket höga förhoppningar på 2010. Och nu ska jag gå och sova!

Etiketter:2009, 2010, fint, människor, nyår, tid