Ibland är livet hemskt fint. Allt som oftast egentligen… Jag tror att man måste komma ihåg det. Framförallt så tror jag att man måste komma ihåg att tänka på ur fint det är medan det pågår. Det är ju så ofta som man tittar tillbaka på det fina, saknar det och förbannar sig själv för att man inte uppskattade det ordentligt. Och det är ju bara slöseri med tid.
Jag vet att det låter pretentiöst som attan, men man kanske borde försöka att tänka bort panikartade skoladagar och istället se fina middagar med favoritmänniskor. För det är väl ändå egentligen det som räknas?
Ikväll var i alla fall en sån kväll; ett vardagsrum på st Eriksplan, sushi, några av de bästa jag vet och lite lagom stora ord om livet. Jag tror att man behöv fler såna kvällar. Det är ju hur som helst det man minns i efterhand.
Gud så känslosamt det här blev då, det var verkligen inte meningen.
Och nej, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli en sån tjej som döpte sina blogginlägg till The Smiths-citat. Men jag antar att alla har en sån tjej inom sig, även om hon kan vara djupt djupt begravd.
Möjligen en liten smula relaterat:
Inlägg (RSS)