Det var en gång en kväll bestående av två hemskt fina pojkar som kunde spela saxofon,
en omotiverat glad flicka som inte kunde spela saxofon,
en iphone som egentligen inte borde tillåtas ta bilder… Banan&chokladkaka och te.
Och så en Karin som försvann för snabbt för att få fastna på bild.
Saxofoner är nog ett av de flottaste instrument som finns, speciellt i samband med äldre välklädda herrar. Allra helst ska de stå på kullserstensgatorna där solen lyser men det inte är varmt, för det är bara februari, men man kan tro att det är vår.
Och herren har på sig handskar och basker, och det går förbi ett par som fortfarande har fjärilar i sina magar och spagetti i sina ben. De har tagit av sig sina tumvantar och går med fingrarna slingrade om varandra, för det är ju så mycket varmare än alla vantar i världen.
Herren med saxofonen spelar och himlen är blå och klackarna slår mot kullerstenarna. Pojken tänker att hon nog är den vackraste i hela vida världen, och hon tänker att det här är ett av de där ögonblicken som man måste spara. Till varje pris. För en vis typ av ögonblick finns det mycket få av.
Och så ser de på varandra, och de har fjärilar i magen och hon har tandställning och det har inte han, men herren med saxofonen spelar och kanske ler han också, det vet man inte.
Men det är ett ögonblick. Ett fabruariögonblick.
Jag vet inte riktigt… Jag tror att jag lider av en lättare kärleksabstinens.
Nu ska jag duscha
Möjligen en liten smula relaterat:
Inlägg (RSS)