Thorgny letar efter dildos (fråga inte varför) på teknikmagasinets hemsida;
“Allis vad tror du, ‘Hem och Fritid’ eller ‘Leksaker och Hobby’?”

Det tyckte jag var lite kul.

Alba glömde sina glasögon här igår;

Så nu sitter jag här och vill bara verkligen verkligen ha ett synfel.

Annars så är det väldigt mycket söndag. Nu igen.
Jag vidhåller att det är betydligt fler än bara en söndag i veckan. Det måste vara minst tre.

Gårdagen var rolig i alla fall. Jag hade ju då tänkt vara hemma och äta lussebullar och ha det bra, men så blev det ju inte. Det blir ju sällan så…
Men herregud, lussebullar kan jag ju äta idag istället! För mycket mer avancerade saker än så vet jag inte om jag orkar med.

Första advent är det ju också. Det är bra.

När man bakar lussebullar (eller andra bullar också för den delen) med bästevän och lillebror så bör man lyssna på denna, för annars blir det bara inte rätt stämning.

Ja nu var det ju kanske så att allt blev så hemskt stressigt till kvällen, medan vi försökte baka tårta, byta om och laga mat samtidigt glömde jag ju alldeles bort att hala fram kameran… Illa Allis! Mycket illa.

Men misströsta inte, för jag har nämligen stulit en bild av Linnea

Extremt glad var jag tydligen… Och Max såg ut som en skurk från Tintin, notera även att det ser ut som om hans huvud har vuxit ut från min axel.

Men det var en rolig kväll, så det var väl bra att jag såg så glad ut.

Den avslutades även på bästa vis med att Max och Alba följde med mig hem och åt nattamat, det finns ingenting bättre än nattamat. Sen snackade vi skit hela natten och sov slutligen som små barn.

Lördagsmorgonen har också varit av bästa slag. Max lagade eminenta fattiga riddare till mig (Alba lämnade oss åt vårt öde i ottan) och förmiddagen ägnades åt att göra absolut ingenting, som det sig bör om lördagarna helt enkelt.

Och nu har Max åt till Lidingö och jag funderar på om man kanske borde duscha och börja om. Men å andra sidan, man kan ju lika gärna bara sitta stilla och lyssna på julmusik också. För imorgon är det första advent och hela Stockholm har fått på sig sina julkläder. Det är fint, jag går mest bara runt och ler, och hur kan man göra något annat när det är julgranar överallt? Nä, just det.

En annan sak som var rolig igår var när Max träffade Rufus för första gången och utbrast;

“Åh Allis! Kan du inte skaffa en rolig frisyr och ta med honom på äventyr?”

Det är mycket Tintin just nu, uppenbarligen.

Hej svej

Hej!
Jag tänkte bara slänga in en liten hälsning innan jag springer mot skolan.

Det är fredag idag, jag är glad.
Dessutom fyller fina Malin och Matilda (okejdå, Matilda fyllde faktiskt år igår, men det spelar inte så himla stor roll) år idag vilket skall firas till kvällen.
Det eminenta temat för aftonen är för övrigt färgglatt. Det kan vara så att man förstår det roliga bättre om man tittar lite på de människor jag umgås med… Men jag kan ju lägga in en liten hint och säga att jag tror att det finns ungefär fyra klädesplagg (som jag använder) i min garderob som inte är svarta, grå eller vita.

Ni ska få se kvällens utsyrsel (vad gör man inte för att undvika ordet outfit? Och herregud vad mycket parenteser det blev idag) lite senare. Jag är mycket stolt över den.

Nu ska jag kila till skolan. Pussipussi

När man är lite trött i fötterna efter att ha travat runt i skolan till klockan halv sex, så är det enda vettiga att försöka hitta bilder som gör än lite lugnare.
Och när man har gjort det så kan man koka sig en kopp te, försöka sitta stilla och framförallt; Inte tänka så förbannat mycket.

Då ska ni nog se att det löser sig… Och jag ska gå och lägga mig så att jag hinner sova.

För att datakunspakslektionerna inte alls är fullkomligt onödiga.

Kolla vad jag och mamma har köpt till varandra!

(Ja jag var lite för lat för att fota den och snodde istället bilden från body shops hemsida)

Body shops julkalender, en present varje dag, julen är räddad!

Jag betalar halva, mamma betalar halva, vi öppnar varannan lucka och delar på grejerna. Det blir den bästa advent någonsin.
Jag menar, både presenter och mysigaste tiden på hela året.

För visst är advent det bästa som finns? Först är det höst och det är mörkt och hemskt, men så blir det advent och hela världen fylls med ljus och fina färger.
Allting glittrar och man får vara precis hur klyschig man vill.

Om det bara kunde komma lite snö också så vore allting alldeles prefekt. Den här kylan känns bara allmänt ovärd när man inte ens kan få lite snö…

Och som ni kanske märker så har jag inte jättemycket jättespännande på hjärtat.

Men kanske blir ni bara glada av lite vardagligt kallprat, det är ju ändå måndag, och då orkar man inte ta in allt för briljanta idéer.

Nä, helgens bloggande har kanske inte varit det bästa. Men det är ju ändå ingen som orkar läsa om helgerna, så vi säger att det inte gör något.

Jag har i alla fall haft alldeles för mycket saker i mina händer, och att sätta sig ner och skriva ord har liksom inte hunnits med.

Och nu när jag har tid så vet jag inte riktigt vad jag ska säga…
Det har varit en eminent helg i alla fall, en fin blandning av nya människor och gamla människor och nuvarande människor.

Och nu är det söndag. Igen.
Inatt drömde jag att jag hade decimeterlångt hår på benen. Rött var det också. Någon kommenterade det och jag sa “Haha ja, men vem orkar raka benen på vintern?”
Jag tror att det är dags att hala fram rakhyveln, man bör lyssna på sitt undermedvetna, och mitt undermedvetna verkar tycka att det har gått för långt.

Och idag är det alltså söndag, alltså vara hemma och städa och plugga. Som varje söndag, varje vecka. Mitt liv är så inrutat att ni kan börja kalla mig för Schacket (och nej, det där var inte alls kul. Jag vet).
Men jag gillar strukturer, även om de gör mig så rastlös att jag vill dö, så ger de mig en viss trygghet.

Men ännu har söndagsaktiviteterna inte hunnit börja än. Jag har faktiskt inte ens klarat av att ta mig ur sängen än. Jag ligger här i min allra charmigaste morgonrock och lyssnar på Leonard Cohen, världens bästa man.

Om det inte blir pipan så blir det de orden som ska tatueras.

Och nu ska jag försöka göra mig någon typ av frukost, eller lunch kanske det snarare blir.

Så sköt om er och så ses vi när vi råkas.

För att knyta an till morgonens tema om Södra Latin och seriositet kan jag medela att jag idag har spenderat åtta och en halv timme i skolan. Först från halv tio till fem och sen en tvåtimmarspaus för att sedan, hör och häpna, komma tillbaka vid sju.

Som pricken över i skulle jag inte varit i skolan mer än tre och en halv timme… Om man såg till mitt schema alltså.

Jag kan dock försvara att jag gick tillbaka till skolan vid sju, det var ju inte bara för att det är världens bästa ställe, utan också för att Oskar spelade gitarr i aulan. Och det kanske i alla fall är en lite okej anledning?

Men nu är jag hemma och tröstar mig med att det bara är tolv timmar tills jag ska tillbaka igen!
Om det fanns sovsalar på skolan så skulle jag antagligen aldrig lämna den, jag skulle bo där och när jag tillslut var tvungen att lämna den i och med att trean skulle vara slut, så skulle jag vara helt missanpassad till samhället.
Om jag inte blir lärare förstås… Då kan jag stanna på Södra Latin för alltid. Det finns ju i och för sig redan ett antal exempel på personer som valt den vägen.

Och nu ska jag sluta tjata om min skola, jag lovar.

Istället ska jag sitta stilla ett tag (min favoritsysselsättning hela dagen) och sen ska jag duscha.

Puss och natt!

God morgon kamrater!

Inatt drömde jag att jag var på Ullared (fan ta er på tv5 säger jag bara, innan er visst jag inte ens vad Ullared var…)
På Ullared var det iallafall sjukt litet och trångt, sjukligt små mörka rum med otroligt högt i tak. Och så saker överallt, dyra saker. Eller, billiga saker med stora prislappar. Jag blev upprörd.
Och slutligen så fanns naturligtvis ingenting i min storlek, fast nu var allting istället för litet.

Har du någonting att tillägga Freud?

Eller förresten var bara tyst, fortsätt att vara död. Jag är lite trött på Freud.

Om en timme börjar skolan. Eller, om en timme ska jag vara i skolan. Mina lektioner börjar inte förrän klockan 11, men eftersom jag är så sjukligt seriös och har valt en så sjukligt seriös skolan, så ska jag vara där tjugo över nio och jobba med ett grupparbete i röst och rörelse.
Sen borde jag försöka hinna med att slänga ihop en liten svenska-reflektion också, och en engelska-presentation om Robert Burns, och läsa lite historia…

Och kanske byta till Tensta gymnasium?

Fast Södra är bra, lyssna nu på tant Allis alla små 94:or, Södra är fint. Och man kan gå där utan att plugga också, man kan ägna sina dagar åt att dricka kaffe och äta bullar också. Man får välja lite som man vill.
Det enda som man bör vara beredd på är att hela ens liv kommer att centreras kring denna orangea byggnad. Varken man vill det eller inte.

Den här staden klär inte i regn.
Och mina fötter klär inte i geggan av halvruttna uppblötta löv.

Den här dagen, eller eftermiddagen valde jag i alla fall att gömma mig för regn och äcklig gegga inne på Tjärlek med Ella. Det var mycket fint, jag har inte träffat den jäntan på alldeles för länge. Hon är bra. Och snygg. Det ska ni veta.

Annars så slutade Com hem att fungera för ungefär en timme sedan (nu är det dock fixat, vilket ni kanske kan räkna ut själva eftersom jag ju annars inte hade kunnat skriva det här…) Det är inte klokt hur handikappad man blir utan varken internet eller tv.

Man vet inte vart man ska titta eftersom man inte har någon tv framför sig.
Man kan inte göra alla de där helt oviktiga sakerna som man alltid fastnar framför på datorn i timmar (jag har alltid undrat exakt vad det är för saker… Hur i helvete man egentligen kan sitta framför en dator i tre timmar, utan att märka att tiden går och utan att göra ett skit.)
Man kan inte plugga eftersom man har alla sina läxor på Fronter, som i och för sig är världens bästa grej, men lite bristfälligt när det kommer till den här typen av situationer.
Och man kan slutligen inte ens lyssna på musik eftersom man har all sin musik på Spotify.

Sjuklig förvirring blev det… Tills det kom igång igen och vi alla kunde andas ut.

Nu tror jag att jag ska duscha och sen ska jag gå till sängs.

Just det, måste bara tillägga att jag har världens finaste vänner som på allvar kommer fram till mig och säger:

- Har du bajsat än?

Och jag svarar:

- Ja faktiskt! Eller typ, imorse, nästanbajs iallafall.

- Ja! Grattis Allis! Hallå hallå! Allis har bajsat!

Det är sanna vänner det! Som engagerar sig i ens problem, utan undantag för bajsproblem.

Jag kan nu informera er (om jag inte redan har gjort det, har nämligen delgett detta till precis varenda människa som korsat min väg idag, inklusive min mattelärare, börjar undra om vi har en lite för avspänd relation) om att jag inte har bajsat på tre dagar.

TRE DAGAR.

Jag vill dö, på riktigt, jag kan inte leva såhär. Vad ska jag göra för att få ett fungerande tarmsystem? Vad ska jag göra för en magsäck som gör sitt jobb?

För en gångs skull är det dock inte matsmältningen det är fel på, för jag hör ju hur det mullrar där inne, jag märker nog att maten är ordentligt smält, mig kan ni minsann inte lura! Så varför kommer det inte ut någonting? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Allt jag kan tänka på är alla bajskorvar som ligger och gottar sig i min tarm, och när tarmarna försöker få dem att hoppa ut genom rumpan så säger de bara;

- Ner i den kalla kalla toalettstolen? Nääää, vi stannar hellre här!

Och mina tarmar är bara alldeles för mesiga för att lyckas övertala dem.

Hat och avsky.

(Och om ni undrar varför inlägget är taggat som töntighet så har det ingenting med mig att göra, det är naturligtvis mina tönttarmar jag syftar på. För det här är inget töntproblem någonstans!)

Ibland tänker jag att jag ska döpa min dotter till Suzanne.

Det vore fint. Suzanne Superstar.

Om man först åker bil hemskt länge till en flygplats, och sätter sig på ett flygplan som åker åt väster, då kommer man till slut till en stad i ett land där det dricks hemskt mycket te. I den staden bor det en flicka som är en av de allra bästa jag vet.
För ett år sedan var det hemskt mycket lättare, för då bodde hon bara precis på andra sidan gatan och jag kunde bara springa dit och dricka oboy precis när jag ville. När jag var ledsen, eller glad, eller bara hade något väldigt viktigt att säga.

Nu bor hon på andra sidan havet, och det är långt bort. Och ibland så gör det mig mycket ledsen att hon är där och inte här, för det är ganska ofta som jag behöver henne är.

Hon heter Henni (egentligen Henny, det är bara jag som ända sen 2007 har envisats med att säga Henni… Jag tror att det började som ett missförstånd, och nu kan jag bara inte ändra mig.)

Och idag fyller hon 16!

Jag säger bara grattis fler gånger än vad du kan räkna älskling! Om du var här skulle jag ordna med kalas och paket i färgglada papper. Jag hoppas att du får en underbart fantastisk födelsedag, för du förtjänar bara det allra underbaraste, mest fantastiska i hela världen.

Du är mitt socker, jag älskar dig

Även om man befinner sig i ett regnigt Stockholm, tvingad att plugga matte -

Så kan man i alla fall låtsas att man befinner sig i ett ljummet Paris, på ett litet café, omgiven av de allra vackraste människorna man vet. Och har man svårt för att låtsas så lyssnar man bara på den här, och då går det lätt som en plätt.

Och om ni behöver ännu mer hjälp med att fly från den här hemskt otrevliga novemberdagen, så tycker jag att ni ska gå in på den här bloggen, en alldeles egen liten värd fylld av så fina foton att man bara vill slänga sin rätt in i skärmen.
(Och nej, det gör inte alls något att man inte förstår vad det står. Det gör bara det hela ännu charmigare)

Nu ska jag fortsätta ägna mig åt matte A

Kommer ni ihåg när det var sommar och solen gick upp samtidigt som man kom hem om kvällarna och man tyckte att det var så hemskt irriterande, för vem vill sova när solen skiner?

Nu är det vinter och solen går ner samtidigt som man vaknar på morgonen.

Jag saknar ljuset lite grann.
Men vad ska man göra? Jag får väl bygga mig en uvlampa-hatt så att jag har eget ljus med mig överallt. Fast jag skulle förstås få cancer… Men det är smällar man får ta.

Nu ska jag klä på mig.

Hej älsklingar!

En bild säger mer än tusen ord

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta…

Så jag väljer att ligga kvar i sängen, lyssna på Bright Eyes och hoppas på bättre tider.

Men det var en bra kväll igår, det var det. Och då kanske man bara får svälja att man ser ut som en tomtenisse på lördagsmorgonen. Eller ET, eller vad jag nu ser ut som.

Jag är lite trött på allt tjat om Lindex lyxkollektion… Men visst, det är väl bra att någon skriker till när vi blir utsatta för orättvisor av detta ofantliga slag.

Jag bryr mig helt ärligt inte särskilt mycket om detta, jag hänger inte sådär överdrivet mycket på Lindex. Men om nu alla ska vara arga så tänker jag också vara arg, på helt andra grunder dock.

Om man googar Lindex lyxkollektion får man en hel del träffar från olika nyhetssajter med artiklar med rubriker som till exempel Lindex lyxkollektion bara för smala kvinnor. Fast hallå, är det inte snarare Lindex lyxkollektion bara för normalviktiga kvinnor? Kläderna görs ju nämligen bara i storlekarna 36 – 42, och det skriks om att det inte finns några 44:or… Men det finns ju heller inga 34:or eller 32:or. Det finns inga kläder för de lite smalare kvinnorna heller. Men det är det ju minsann ingen som upprör sig över. Och sånt gör mig lite trött. Om kläderna bara sålts i storlekarna 32 – 38 hade det naturligtvis varit en helt annan femma. Men nu säljs kläderna helt enkelt bara i de vanligaste storlekarna, de storlekarna som Lindex kan förvänta sig sälja mest av. Konstigare än så är det inte.

Och jag blir inte arg, jag förstår Lindex. Vad jag blir arg över är att ingen säger ett pip om att mindre kvinnor skulle blir “diskriminerade”.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag ju passa på att vara lite arg på Weekday.
Jag har på senaste tiden varit där två gånger och försökt köpa jeans, det går inte. Weekday har helt enkelt inga jeans i min storlek. Och jag säger bara att om jag hade klassats som en av dessa “större kvinnor” då hade jag fått vara arg, hur arg som helst hade jag fått vara, och jag skulle ha fått med mig hela världen i stenkastning mot Weekday.

Nu är jag inte en av dessa. Vad jag tvärt om behöver är ett par jeans i storlek 25, i värsta fall 24. Men det finns inte längre.
Det samma idag när jag var på HM och skulle köpa ganska oflashiga vanliga trosor, men nej, dessa fanns bara i storlek 38.

Men mig är det naturligtvis inte synd om.
Och det tycker jag inte heller att det är, jag tycker bara att det är lite jobbigt att det inte finns särskilt mycket kläder i min storlek i de “vanliga” affärerna.
Men jag förstår att affärerna vill tjäna pengar. Jag förstår att de inte vill göra lika mycket kläder i storlek 34 som i storlek 38, eftersom 38:orna säljer bättre.

Men det vore förstås lite kul om någon kunde rasa lite över min rätt till byxor också…

Jag är rastlös som bajs.

Okej, som rastlöst bajs. Vi ska inte dra allt bajs över en kam inte… Det är nämligen taskigt. Varje bajskorv förtjänar en egen kam. Det är för övrigt att absolut mest sympatiska mot kammarna också, ingen kam klarar av att få allt världens bajs draget över sig. Och nej, det är inte alls för att kammar är mesiga eller finkänsliga, det är bara så att det finns en otrolig mängd bajs i den här världen. Du skulle inte vilja ha allt bajs över dig. Och det skulle inte jag heller.

För bajs är äckligt. Det är mest äckligt att ha bajs i håret, jag kan tänka mig att det hamnar på händerna när man försöker tvätta bort det. Och då har man ju helt plötsligt både bajs i håret och på händerna, och det kära vänner, det är dubbeljobbigt.
Det är bättre att få  bajs på till exempel foten, då är det bara att placera foten i duschen och sen skölja av den. Och det är bara jobbigt. Inget dubbel.

Och enkeljobbighet, det får man helt sonika stå ut med. För så är det att vara människa.

Nu ska jag gå ut med den lilla hunden och sen hade jag tänkt komma hem och äta mat. Ungefär så lyder planen.

Peace (och sånt där annat larv)