God afton kamrater.

Nu är den första dagen i skolan avklarad. Det känns så bra! Klassen verkar jättegullig, och ja, allt känns finfint.
Första dagen är förstås alltid lite förvirrad, framförallt när man kommer en vecka för sent, man hittar ingenstans och har inte fått några böcker och ingen vet riktigt vilka grupper man tillhör… Ja, ni förstår. Men sånt löser sig ju, man lär sig ju.
Det känns mycket lovande.
Och i morgon har vi teater! Peppad till tusen.

Men nu ska jag sova, alla dessa intryck har gjort mig mycket trött. Ursäkta tråkigt inlägg. Puss och hej

Vill ni veta en hemlighet?
Jag skäms alltid lite efter att jag har skrivit jobbigt känslosamma blogginlägg.
För tillfället syftar jag alltså på det här, och det handlade ju inte ens särskillt mycket om mig. Ändå känns det lite jobbigt. “Meeennnåååååhhhhh vilken tööönt” tänker jag att ni tänker när ni läser. Och kanske bryr jag mig inte sådär jättemycket… Det är mest när jag efter en liten stund läser inlägget, efter att ha kommit ur en där känslomässiga bubblan, och tänker “Meeennnåååååhhhhh vilken tööönt”.
Då känns det lite jobbigt.

Men kanske behövs det där töntiga också. Bara ni förstår att det egentligen inte är sån jag är, det bara blåser förbi ibland, en liten känslomässig bubbla som jag fastnar i en stund.
Större delen av tiden är jag supertuff. Det måste ni förstå.

Och i morgon börjar jag i skolan.
Det känns så bra! Jag har till och med lyckats ta reda på när jag börjar (har ju inte fått något schema än) och Alba har efter bästa förmåga förklarat var våra skåp ligger… För säkerhetens skull ska jag ändå möta Tina innan, så att vi kan villa bort oss tillsammans.
Åh det blir nog bra, jätte bra till och med. Jag är mycket pepp.

Hej älsklingar! Jag sitter för tillfället och väntar på att herr Jordås ska plugga klart så att han ska kunna ses. Han prioriterar nämligen skolan framför mig, den jäveln.

Under tiden äter jag nudlar och lyssna på accidental babies, det får allt att kännas lite som den allra sorgligaste scenen i den sorgliga filmen.
Men den är ju så hemskt fin. Och ibland så känns det lite bra att få vara den allra sorgligaste scenen, i den allra sorgligaste filmen.

Well I know I make you cry
And I know sometimes you wanna die
But do you really feel alive without me?

Gör du det?

Jag tänker lite på människorna. De som kliver in i ens liv och vänder allting upp och ner, som ett timglas. De där som man älskar så att hjärtat gör ont och man lovar att “Jag dör utan dig. På riktigt, jag dör!” För vad ska man leva för om den där människan inte finns där för att stryka håret ur ens ansikte?

Man dör inte. Man gråter en stund, en dag, en vecka. Det är inte mer än så. Man glömmer. Tänker kanske att det där, det var ju jävligt töntigt.

Tills nästa timglasvändare kommer förbi.
Och allting börjar om.

Varför lär vi oss inte? Varför fortsätter vi att ta kärleken så förbannat gravallvarligt… När vi innerst inne vet att om en vecka, en månad, ett år, då är han bara ett suddigt ansikte och namn i din telefonbok.

Sen tänker jag lite på sturebymordet. Där en alldeles för liten pojke stryper en alldeles för liten flicka för att få tillbaka sin på tok för lilla flickvän.
Varför fanns det ingen där som berättade för honom att, Lilla vän, du är sexton år. Hur mycket du än älskar henne nu, så kommer du att komma över det. Förlåt, men så är det.
För Shakespeare-kärleken är inte verkligheten. I verkligheten gråter vi en stund, och sen glömmer vi.

Någon borde ha berättat det för honom. Någon kanske borde ha berättat det för oss alla.
Även om de flesta av oss nöjer oss med att lyssna på Damien Rice och tro att man kan dö av ett krossat hjärta…

Och nu måste jag verkligen verkligen byta musik.

Annars så har jag mens också.
jag förstår om ni kanske inte är helt intresserade av det faktumet, men eftersom bloggen är det enda sättet jag har att hålla koll på när menshelvetet kommer, så måste jag skriva det ändå. Mer för min skull än för er… Även om det nog är bra för er att veta också, kunskap är makt. Eller nått.

Har dock faktiskt lite spännande information om detta. Som ni kanske vet brukar jag ju ha fruktansvärd mensvärk. Jag fick p-piller utskrivet för det, dessa funkade dock sådär, så jag slutade med dem för ett tag sedan. Istället tog jag den här månaden fasta på en annan sak som kära tant gynekologen sa, nämligen att man ska ta två ipren (eller alvedon eller vad som nu känns bäst) innan mensvärken har kickat igång. Kommer inte riktigt ihåg den långa och logiska förklaringen till varför man skulle gör detta (jag orkar verkligen aldrig lyssna på doktorer. De pratar för mycket, och jag är alltid alldeles för upptagen med att se ut som om jag lyssnar och förstår) Men hur som helst så testade jag nu detta, och voilá knappt någon mensvärk alls! Ett mirakel kära vänner, ett mirakel.

Tack gynekolog tanten

Sen så var det ju slutfest igår.
Det var fint, mest sorgligt, men hur skulle det kunna vara något annat?
Och ändå… Fast än jag nog faktiskt fällde en liten tår (säg inget till någon! Jag är en stålman, stålmän gråter inte.) så förstår jag inte riktigt att det är slut. Det är mest bara ord. Det är slut nu. Nu är det slut. Slut det nu är. Är nu det slut. Un rä ted tuls. Det är mest bara bokstäver.
Jag tror inte att jag på allvar kommer att inse faktumet fören på måndag… När jag istället för att halvspringa ner till värmdö-bussarna kommer att ta rulltrappan (antagligen också halvspringandes) upp till Götgatan. När jag istället för att komma till studion och bli hetsad till att byta om så fort som möjligt, kommer att trava in på Södra Latin och förvirrat försöka lokalisera mitt klassrum. Då kommer jag att förstå. Kanske.

Och jag vill igen säga att jag älskar er, alla. Tack för att ni gjorde min sommar.

Började dagen med Factory girl. En bra början.

Andy: I wonder if people are going to remember us?
Edie: What, when we’re dead?
Andy: Yeah.
Edie: Well I think people will talk about how you changed the world.
Andy: I wonder what they’ll say about you… in your obituary. I like that word.
Edie: Nothing nice, I don’t think.
Andy: No no, come on. They’d say, “Edith Minturn Sedgwick: beautiful artist and actress…
Edie: …and all around loon.
Andy: …Remembered for setting the world on fire…
Edie: …and escaping the clutches of her terrifying family…
Andy: …Made friends with eeeeverybody, and anybody…
Edie: …creating chaos and uproar wherever she went. Divorced as many times as she married, she leaves only good wishes behind.
Edie: That’s nice, isn’t it?

Ska strax kila iväg till slutfesten. Så jag smugglar in något som skulle kunna vara ett outfitinlägg… Men det är det såklart inte, inte alls. Inte skulle väl jag? Aldrig!

Dagmar

Balenciaga

Fröken söt

Jag är väldigt väldigt kär i klänningen som införskaffades idag (efter Weekday-traumat) att den dessutom var på 70 % skadade ju inte. Köpt på Grandpa är den, en betydligt trevligare affär.

Jag är arg. Och kränkt, in i själen.

Det är nämligen på det här viset att jag var på Weekday härom dagen, i förrgår för att vara exakt och införskaffade denna förträffliga Carin Wester-kappa för att försäkra mig om att jag inte fryser ihjäl heller denna vinter.

(Den är finare på, men eftersom jag redan är svettig som en gris orkar jag helt enkelt inte sätta på mig den för fotografering)

Det var bara det att kappan även har ett skärp att knyta om midjan och den vänliga expediten glömde att ta bort larmet från det här skärpet. Lätt hänt eftersom både kappan och skräpet hade larm, lite irriterande alltså, men fullt förståeligt, jag skulle antagligen också bara leta efter ett larm.
Lite jobbigt för mig alltså, men inte världens undergång, “Jag går bara tillbaka till med skärpet och kvittot” tänkte jag, som jag antar att vem som helst av er också skulle ha tänkt?
Så idag skulle jag ändå ut och leta efter något att ha på mig på slutfesten ikväll, så jag svängde förbi Weekday för att få bort larmet. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.
Jag förklarar sakligt situationen för finlandsvenskan bakom disken och ber henne att ta bort larmet. Hon skrattar bara lite hånfullt och ger mig en blick som ungefär säger “Men lilla lilla lilla gumman tror du verkligen att jag är så dum att jag tänker larma av ditt STÖLDGODS” För det första, varför i helvete skulle jag vilja stjäla det här skärpet? Det går absolut inte att använda till någonting annat än den här kappan… Och om jag nu skulle försöka ta skärpet, varför inte hela kappan? Och varför skulle jag kvittot om jag inte redan hade köpt kappan? Och om jag nu alltså redan hade köpt kappan varför skulle jag vilja stjäla ett extra skärp?
Hon suckar “Jag måste ser vaaaaran” MEN VAFAN DIN JÄVLA FINNE VARAN LIGGER JU FRAMFÖR DIG! Men det fattar inte hon, för hon är uppenbarligen dum i huvudet. Och så tar hon mitt skärp och säger med drypande högfärdighet att jag ju “kan komma tillbaka lite senare med kappan” med undertonen av “där fick jag dig din lilla småtjuv tro inte att du är någonting”

Fast det är egentligen inte så farligt, jag förstår om hon måste se hela kappan, på något plan, även om jag tycker att det är onödigt. Det är bara den där förbannade blicken. Som om hon var flera ljusår bättre än mig och jag bara var en fattig liten ungjävel som måste stjäla onödiga skärp (eller skärp, det är inte ens ett skärp, det är mer ett band man knyter) den där förbannade överseende blicken, som krossar all ens värdighet.
Jag hatar att bli anklagad för saker jag inte har gjort. Jag hatar när folk inte tror på mig.

Så nu måste jag ta med mig den här förbannat stora och otympliga kappan in till stan igen. Inte så mycket för skärpets skull, skärpet spelar inte så stor roll… Egentligen är kappan nästan finare utan det där jävla skärpet. Men för min värdighets skull, för upprättelse. För att den där jäveln inte ska få gå och tro att jag stjäl skärp.

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu…
Å ena sidan känner jag ingenting. Inte på det där känslolösa sättet, inte som i att jag inte bryr mig, utan bara verkligen som i Ingenting. Tomt.
Har ni sett Hitta Nemo? Ni vet i slutet, när Marwin tror att Nemo är död och lämnar Doris och Doris faller tillbaka i sin totala förvirring eftersom Marwin var hennes fasta punkt. Lite så känns det.
Å andra sidan är det ju så många känslor att det nästan inte får plats i mig. Till stor del är det såklart glädje, eftersom vi faktiskt gjorde det, vi knåpade ihop en hel film, och det är det ju inte alla som har gjort.
Men det är svårt att fokusera på det just nu. Just nu är det väldigt mycket lättare att fokusera på att alla de här människorna som har gjort min sommar till den allra bästa någonsin helt plötsligt bara ska försvinna ur mitt liv. Det känns konstigt. Så väldigt väldigt konstigt. Och fel.

Men det vore väl konstigt om jag inte var ledsen? Om jag bara hade traskat ifrån studion med ett glatt leende och ett litet käckt Tjinixen (framförallt vore det konstigt om jag helt plötsligt började säga tjinixen…)
Jag är alltså inte helt kallhjärtad. Och det är väl bra att veta det.
Även om den är en halvdan tröst.

Men i morgon är det slutfest. och det blir ju kul. Det är ju bra. Vi fokuserar på det istället.

Men ni ska i alla fall veta att jag kommer att sakna er, allihopa, varenda en av er. Så otroligt mycket att det inte finns något ord som är tillräckligt stort för att beskriva det. Det ska ni veta.

Puss Hej Ses

Nu åker jag för sista gången iväg med tunnelbanan för att ta mig till inspelningen.
Det är den sista inspelningsdagen.

Jag vill dö lite grann.

Och förlåt för att jag aldrig hinner skriva något ordentligt, det kommer. En annan dag.

Världens finaste kväll igår. Men världens finaste människor. På världens finaste berg. Över världens finaste Stockholm.

Och mer får ni inte veta för jag måste verkligen verkligen springa nu. Pussar och kärlekar.

Hösten kommer.
Den kanske inte syns än, men som en tidsinställd bomb exploderar den där rastlösa gnagande känslan i mig. Den där känslan som alltid kommer strax innan att löven blir gula.
Ni vet, känslan av att ha tappat bort något viktigt, men man kan för sitt liv inte minnas vad… Man vet bara att något fattas, och när man inser att det där något aldrig har funnits så känns det bara så väldigt fel. Och man tänker att kanske är det inte något som är borta, kanske är det bara utrymmet som har vuxit, och då känner man sig så hemskt ensam och tom och måste för sitt liv hitta något att fylla utrymmet med.
Men det gör man inte, man hittar inte något alls. Så man tänker att om jag bara springer tillräckligt fort så kanske jag kan springa ifrån det där… Men man har inte energi nog, så man kommer ingen vart.

Men kanske är det bara pms, jag vet inte riktigt.

Jag tröstar mig i alla fall med att jag får lön i morgon, så då kan jag spendera bort mina sorger.

Jag funderar på vad som egentligen är kännetecknar en stockholmare… Och jag kommer fram till att det måste vara det här med lågenergilampor. Inte för att vi är de enda i världen som använder dem. Men en riktig stockholmare har alltid lågenergilampor i alla rum och hatar det över allt annat, klagar om det för precis allt och alla, men tar inte bort dem, allt för att inte bli klassad som omiljövänlig.
Samma sak med kollektivtrafiken. Vi åker duktigt både buss och tunnelbana, men vi avskyr det. Vi avskyr att tvingas sitta bredvid äckliga främlingar, vi avskyr att vänta på att den förbannade tunnelbanan ska ämna dyka upp. Ändå gör vi det, livrädda för att bli kallade för miljöbovar.

Att vi köper kläder med tre siffror på prislappen, röker och flyger till fräcka länder för att hitta oss själva med jämna mellanrum spelar ingen roll…

Och sen är vi förstås fruktansvärt bittra och klagar på varandra också. Såklart.
Men jag älskar Stockholm, och stockholmarna. Såklart. För vi älskar ju att vara bittra och cyniska, egentligen. Det är bara det att vi älskar att hata det också. Så väldigt mycket.

Nu ska jag borsta mina tänder.

Klicka in här tycker jag förresten. Det var roligt, superroligt. Hamstrar, raketer och modebloggare.

Det var förresten en himla fin kväll igår också.
Åt först middag med Freja, mycket spännande. Jag hittade bland annat världens största bumle!

Den var dock gjord av papper… Inte kul.

Sen skulle Freja åka hem och jag var opepp och världen var full av alldeles för höga ljud. Så jag ringde till Anton som sa: Kom till Gröndal!
Så jag tog en buss och en tunnelbana och en tvärbana och hamnade slutligen hemma hos Benjamin. Det var fint, det var bra, där fanns allt jag behövde. Det är bra när man är lite rädd, och lite ensam, och så hittar man bara helt rätt.

När natten hade lagt sig över staden beslutade jag och Anton oss för att det var dags att åka hem. Så vi struttade fram under stjärnorna, sjöng Abba och var allmänt bra. Vi är nämligen allmänt bra, till och med allmänt bäst.
Till sist kom vi hem till havregatan och somnade som små barn.

Och jag var inte alls avundsjuk på er som var på Coldplay, inte alls. Inte en sekund. Min kväll var så mycket bättre.

Om fem minuter går Hennis plan till London. Det är inte riktigt okej… Det är inte riktigt okej att bara åka till London och sen bo där i ett halvår. Det är förfärligt långt till London förstår ni.
Jag var i alla fall och sa hej då, och hjälpte henne att packa igår. Det var sorgligt. Ett halvår är så långt!

Det enda positiva med det hela är väl att jag har fått låna hennes gorgeous balenciagaskor medan hon är borta.

Jag har varit avundsjuk på de här skorna ända sen hon köpte dem.
Jag fick även låna ett velourlinne och en kavaj. Och det är ju bra… En liten tröst.
Men usch, jag saknar henne redan. Stockholm är tomt. Londonborna förstår inte vilken tur de har som får låna henne i ett helt halvt år. De ska vara jävligt tacksamma säger jag bara!

Klockan är 00:52, och jag vet att jag har sagt att jag någon gång ska berätta varför det spelar någon som helst roll.
Men jag tror att det är en historia som bygger mer på känsla än ord, och antagligen skulle den bara bli tråkig. Och kort, och då skulle det förstöras. Och kanske har jag glömt orden…

Men ungefär såhär.

Nu ska jag sova. Jag är trött. Det blir bara flum av alltihop.
Kärlek och fred och ordentliga skor.

Igår kilade jag och Ella förbi Weekday för att hälsa på höstkläderna. Jag är så otroligt glad över att sommarrean äntligen är slut och att de  där fula uttjatade kläderna äntligen har skyfflats bort… Hej höstkläder! Höstkläder är bäst.
Och det såg bra ut, mörkt och murrigt, vad som förvirrade mig en aning var bara att allt var genomskinligt. “Nej men vad fals!” tänkte jag, till att börja med.
Men sen, efter en stund, när jag tittat runt en stund så insåg jag att “Jomen, genomskinligt är nog ändå grejen…”

Efter ytterligare en liten stund rådde det ingen tvekan. Och denna skönhet fick följa med hem.

Jag är lite kär.

Och nu ska jag borsta mina tänder och sen kila till bussen, tillbaka till Orminge. Puss och hej.

Hej älsklingar!
Idag var jag alltså på uppropet på Södra, min nya skola (det känns sjukligt skumt att kalla den för Min skola…) och även fast jag bara kunde vara där i en och en halv timme så kändes det så himla bra. Klassen verkar jättegullig, och ja, det kändes bara alldeles alldeles rätt liksom. Svårt att förklara, kvinnlig intuition kanske, eller bara intuition, mänsklig intuition. Clairvoyant. Ni vet ju.

Extra roligt var det ju att det var ännu fler som jag kände som gick i klassen, till exempel Irma som jag gick i lågstadiet med. Riktigt galet. Det är alltid lika märkligt att träffa folk som man inte har sätt sen de var nio. På något sätt tänker man ju att de ska fortsätta vara nio för alltid. Men så träffar man dem och så har de också vuxit upp och levt. Inte stannat kvar där man lämnade dem.
En annan rolig överraskning var Lisa som jag gick på samma teater som förut, men sen inte alls umgåtts med efter det. Prima tjej.

Och sen så var det ju en hög med folk som jag ju då redan visste skulle gå där, prima exemplar de med. Och så de där helt nya, som jag har mycket höga förhoppningar om.

Usch, det känns helt fel att jag inte kommer att få gå dit igen fören den trettioförsta. Fast samtidigt vill jag ju inte att filminspelningen ska ta slut heller… Varför kan jag inte få ha båda?

För det gör ju alldeles ont i hela mig när jag tänker på att vi slutar filma om en vecka, även fast jag jobbar stenhårt på att inte tänka på det. Men det blir lite svårt när det plötsligt står Dag 35, på dagsbeskedet… Det var ju alldeles nyss som det stod Dag 1 ju!

Fast kanske är det bra att jag har något roligt att se fram emot, så att det inte bara är svart mörker när vi är klara.
Gud.. Det var länge sen jag definierade att börja skolan som “något roligt att se fram emot”

Jag och Fanny. Tina säger att jag ser ut som en snygg version av Dobby, jag vet inte riktigt hur jag ska ta det…

Jag har beslutsångest.
I morgon börjar jag jobba klockan halv tolv, “wihhoo sovmorgon!” tänkte jag ju då, först. Innan jag kom på att Södra faktiskt har sitt upprop i morgon. Jag skulle alltså hinna gå dit, vara stressad som fan och sen hinna till Orminge. Eller? Hur lång tid tar ett upprop egentligen? Jag har en känsla av att det inte längre är som på den gamla goda tiden, då de ropade upp ens namn och sen fick man gå…
Alltså känns det på ett sätt så otroligt bra att få gå dit, vinka lite och säga “Såhär ser jag ut, nu kommer ni tyvärr inte att se mig igen förrän den första. Men snälla minns mig med värme!”.
Å andra sidan känns det som om jag kommer sitta där och titta konstant på klockan och vara livrädd för att missa min buss. Och då kommer ju ingen få något bra intryck av mig alls…
Å tredje sidan så kanske jag ska sluta oroa mig så jävligt och bara åka dit och kolla läget och sen åka till Slussen halv elva och hinna med bussen. Det är ju också en idé. Förstås. Jag tror nog att det blir så.

Och nu blev det ju läskigt här, där ska jag ju träffa min klass i morgon. Det har jag inte alls ställt in mig på, jag har ju ingen plan. Vilket i och för sig kanske är bra, så blir jag så illa tvungen att vara mig själv. Och trot eller ej, men på något vis är det alltid det som funkar bäst. Märkligt, jag vet. Men folk är märkliga.

suddsudd, så kan det gå